Jag har fel

Människor är roliga ibland. De tycker jag ska vara dum när jag smart och smart när jag dum. Jag ska fatta att någon är snäll, men inte vad syftet är med att den är snäll. Människor vill liksom att man ska fatta vad de sa egentligen men svara som att man inte fattade. Jag svarar som om jag fattar så folk blir sura på mig. Nu kommer folk bli sura igen för att jag inte "fattar" vad de menar. Varför fattar jag liksom inte att jag inte ska komma på en grej när någon bjöd mig? Jo, jag fattar ju inte det för du bjöd mig. De tycker jag ska känna på mig att jag inte passar i det sällskapet, men på det sätter känner jag inte på mig någonting. Jag uppfattar bara stämningar så, typ känner en ilska när jag är runtomkring en arg person som inte säger någonting. 

Jag lider av relationsstress. Jag har aldrig varit så social som nu, men jag känner press på mig att vara trevlig hela tiden. Jag är alltid rädd för vad folk ska tycka nuförtiden, nu när jag fattar att de tycker saker. Jag har alltid trott att jag var en människa som ingen bryr sig om, som är i bakgrunden, men sedan har hjärnan bombaderat mig med tankar om vad folk skulle kunna tycka. 

Jag är inte riktigt en plugghäst den här veckan. Jag är rädd för att bråka med alla smarta människor jag känner. Jag vill skratta åt två killar som jag var kär i som tänker så taktiskt så man blir mörkrädd, och så kommer de samtidigt och säger hej. Det var kul. Jag är rädd för jag känner mig dålig på att fatta vad folk vill. Jag vill inte klanta mig så de hatar mig igen. 

Jag måste sysselsätta mig så min hjärna inte kokar över. Vad gör jag? Jag var med på ett löppass för att jag skulle ta mig ut och träna. Jag träffar vänner så jag ska ha kul. Reumatism är som sagt inte det roligaste som finns att lära sig om, så jag läser något segt kapitel om onda leder. Det händer ändå något i livet, så nu är det nästan så jag kan skämta igen. 

Blandad kompott

Det här med att lägga ner, det går sådär. Jag blir alldeles rastlös när jag inte gör någonting på hela helgen. Jag var och såg på spex i fredags, sen blev det tomt på schemat. Att jag är ny i klassen och har mycket egenstudier hjälper inte så mycket. Det känns som sociala helvetet, men eftersom jag känner gamla klassen bättre så känns någonting positivt. Tanken finns att bara hoppa av och jobba, men vad blir det för bättre av det? Jag får inget roligt jobb. Jag träffar inga jag gillar på ett sånt jobb jag kan få. Jag skulle inte kunna vara med i studentföreningar, jag skulle bli ensam.

Folk kanske undrar varför jag går om. Jag fick en blandad kompott av psykisk ohälsa för jag blev förvirrad och kunde inte förstå hur grejer hängde ihop. Jag trodde datorn var hackad för:

• jag hade ingen favoritlåt på Spotify, sen en dag fanns det 23 favoritlåtar som jag inte lyssnar på 
• min lista hade fjorton låtar, nästa dag hade den tio låtar
• jag kan inte uppdatera min information på Facebook
• mina textfiler var låsta en dag och sen låste de upp sig på kvällen
• mina pagesfiler var låsta en dag och sen låste de upp sig på kvällen
• Safari går inte att använde
• jag tycker det står sökord i google som inte jag söker på
• jag hittar AlertNotifier i mina program
• jag hittar ett program som heter massa siffror och bokstäver och har en kamera som symbol
• jag bytte min hårddisk. Sen förde jag över alla filer trodde jag. Sen var alla filer borta utom mappen Läkarprogrammet, där alla filer var kvar
• hittar inte filer ibland
• min blogg hade 83 visningar på ett opublicerat inlägg
• det står namn på killar jag var kär i i sökrutor på sidor jag aldrig besöker

Så jag fattar inte vem det var. Någon som ville få bort mig från klassen? Har jag bråkat med någon hacker? Inte vad jag vet.  Jag tänkte jag inte skulle ha någon blogg för att inte dra till mig fel uppmärksamhet. Den där sociala guldstjärnan är typ ljusår bort, den försöker inte jag få.

I alla fall, jag ska nog engagera mig i någonting mer och hoppas jag får kul. Nu har jag varit på gymmet och cyklat som en tok. Jag är inte så sugen på att springa. Som sagt, jag får se vad jag hittar på. 

Gräset är alltid grönare

Tanken finns där. Det är tvåårsförbannelsen som kommer, ett mönster i mitt liv som finns att jag alltid vill göra något helt annorlunda med mitt liv efter två år på samma ställe. Men vad tjänar det till? Jag börjar, jag tycker det känns mycket bättre i början, sedan efter något halvår så känns det som om jag inte riktigt kommer in i gänget och efter två år så tycker jag att det inte är min grej. Så ger jag mig av och upprepar cykeln. 

Nu kommer känslan av att vilja ge sig av igen. Lämna Linköping. Vettet kommer tillbaka till mig när jag får tala från hjärtat. Nej, ingen av de som jag vill ska läsa läser bloggen, så det är ingen idé att skriva riktat till dem. Nej, ingen gillar mig när det inte verkar så. Nej, jag behöver inte sluta spexa bara för jag blev osams med folk. Nej, ingen stalkar mig på Facebook. Och jag råkar ibland fantisera grejer som sen händer, men det var en slump.

Det är lätt att vara efterklok. Jag visste ju inte mycket om livet när jag var femton år och skulle söka in till gymnasiet. Om allt hade gått rätt i livet skulle jag vara så självsäker som jag är nu vid den tidpunkten. Då hade jag sökt natur med teaterinriktning och träffat andra som gillade kulturgrejer och fått gymnasiekompisar som jag hållit kontakten med. Jag hade kanske fått ett kontaktnät som hade samma intressen som jag, kanske varit med om såna där tonårsproblem med vänner som är taskiga och killar som inte gillar mig. Då hade jag lärt mig om relationer och inte fått så hårda smällar så att jag aldrig mer vill bli kär. Kanske hade jag haft mer gemensamt med de jag gillar som vuxen, kanske hade jag en lättare ingång om jag också sjöng och spelade instrument som många som jag klickar med gör. Men det är bara spekulationer. Det kanske var en svår väg på ett annat sätt jag inte kan föreställa mig. Jag hade säkert känt mig för organiserad, för logisk, jag som är mittemellan en logisk och en kreativ person. Kanske hade jag fått problem för att jag inte var spontan.

Och precis när jag skrivit klart, då kände jag annorlunda igen. Så är det ibland. Mina känslor är dynamiska och det är jag också. Hoppas ingen stör sig på att jag har mer än en sida. Och jag vill nästan inte publicera bloggen för det börjar kännas privat helt plötsligt. Vi får se om jag gör det.

Snurr

Borde jag lägga ner bloggen? Tanken kommer gång på gång. Mitt projekt som jag startade på gymnasiet för jag ville komma ut ur mitt skal. Jag inser mer och mer att jag är en dumdristig optimist som tror att sociala grejer ska gå bra för mig fast jag inte kan någonting. Jag har hållit mig borta från rampljuset, även fast jag vill vara där. Men nu känner jag mig uppgiven. Kanske är det bara spekulationer från en inbillningssjuk hjärna, men det känns som alla har fel bild av mig ändå. Det känns som om jag har press från alla håll att vara en viss person för folk tror jag är den, men jag är ju den jag är. Och jag mår nästan inte bra för jag kan inte säga vad jag känner innerst inne. Varför? För främlingar vill inte höra.

Jag gillar inte mig själv just nu. Jag har identitetskris och har tankar på att ändra mitt utseende så att jag ser ut som jag tycker jag är. Men jag undrar över konsekvenserna. Var det mitt blodröda hår som satte igång allt det här? Jag tror inte det, det hade börjat redan innan. Det var på sommarlovet, när det var typ tio skumma grejer med min dator, och jag trodde den var hackad, och jag undrade vem som var fräck nog att göra så. Jag fick för mig att det var någon jag kände. Efter att jag nästan tappat förståndet så fick jag acceptera att jag inte visste någonting om det.

Jag har verkligen ingen lust att skriva just nu. Jag vet inte varför, men det har jag inte. Jag får återkomma när jag har något kul att berätta. När är det? När jag slipper lära mig saker jag redan kan i skolan? Det är så tråkigt att ha basgruppsfall som man redan har gjort, så man vet alltid svaret på första delen, där man ska lista ut vilken sjukdom man ska lära sig om. Jag tror jag saknar spexet också. Aja, jag får väl ta tag i livet så får jag något kul att säga.

Borta

Då har äntligen terminen börjat igen. Jag jobbade hela veckan i hemtjänsten, och rätt som det var är det slut och jag är tillbaka i skolbänken. Ny klass, nya tag. Jag känner mig lite omskakad. Det är konstigt att tänka att jag ska gå med de här människorna nu. Hur kommer man in i klassen? Det är bra att basgrupper finns av den anledningen.

Det är någonting som känns tråkigt. Vad? Att jag inte ska plugga med min klass? Även om jag inte var så social så var det ändå folk jag kände som jag pluggade ihop med. Det är ju typ som arbetskollegor. Jag tycker alltid det är tråkigt när jag slutar någonstans, att man kommer tappa kontakten med folk man hade velat känna. Att man inte kan prata om saker man gjort tillsammans.

Det är så mycket jag vill diskutera egentligen, men så lite som jag vill skriva på Internet så att alla ser. Så känns det alltid. Det är tråkigt att vara jag för man kan verkligen inte alls vara sig själv med nya människor. Hela jag är liksom "det som man berättar för en bästis", och resten är bara tråkigt. Jag blir arg när folk hela tiden har fördomar om hur jag är. Varför bryr sig någon om mig? Jag är bara en introvert tjej. Varför har folk som jag inte känner synpunkter?

Ibland funderar jag på att inte ha bloggen. Att låta naturen ha sin gång så att jag tappar kontakten med folk som jag inte kände. Det är bara sorgligt, för jag var för blyg för att känna min egen typ. Många som jag verkligen ville känna, de kände jag aldrig. Inte förrän 2019 så hade jag det modet. Man får ju vara med de blyga och snälla, men min själsfrände är ju inte en blyg snäll person. Det är ju dumt att säga att jag inte är snäll, jag är lojal-snäll och inte snäll-snäll. Men ändå.

Aja, jag ska ägna veckan åt att lära mig om virus. Igen. Virus är inte det mest intressanta som finns, så jag får tugga mig igenom tema Immun-Barriär-Infektion som jag redan kan. Jag kollade om föreläsaren sa samma sak som förra gången. Det gjorde han inte riktigt. Jag hade skrivit i mina anteckningar "Kloridkanalen CFTR öppnas mha nervsignalering och hokus pokus så kan man inte absorbera vatten". Jag tror jag får ta sekretorisk diarré en gång till.

Relationer

Jag har skrivkramp. Efter några nästan sömnlösa nätter så hankar jag mig fram genom dagarna, med varierande tankar kring det för mig känsliga ämnet närmare relationer. Där har jag mycket jag skulle vilja diskutera, men det är mycket som kan göra ont och det vet jag om någon.

Jag har inte gjort så mycket den här veckan utom att vara på en dejt. Jag har aldrig försökt med den approachen förut, jag har mest hoppats på att det ska uppstå känslor när jag umgås med folk. Jag säger alltid nej för jag är rädd för situationen, så den här gången sa ja och tänkte att jag skulle testa hur det kändes. Så ja, han var väl trevlig. Jag har ganska lätt för att prata med någon så för att lära känna den, men jag är alltid rädd om personen vill ta steget till ett förhållande. Stackars alla som är kära i mig. Jag ville kämpa, men alla gillar de som inte kämpar så nu kämpar jag inte mer.

Jag är ute och cyklar

Åren går in i varandra. Det är 2020, nytt decennium till och med. Jag var hos några vänner i Tannerfors och såg när fyrverkerierna exploderade över hela staden. Jag hoppas att det blir ett bra år. Det känns som en offensiv start i alla fall. Mer om det senare.

Den här veckan har jag jobbat varje dag i hemtjänsten. Även om jag fick jobb där har jag inte jobbat sådär jättemycket, som folk har märkt när de sett mig springa omkring på US. Jag är en timvikarie som jobbar typ när de fast anställda inte vill jobba (julhelgen och nyårsafton och så). Men tja, jag hade egentligen inget bättre för mig, och såna där pengar är alltid bra att ha, så när chefen frågade så sa jag ja till att jobba varje dag. Så nu har jag tillbringat veckan med att knacka på hos gamlingar och dela ut mediciner, sätta på stödstrumpor, samt göra hushållssysslor och i värsta fall byta blöja. Ibland får jag cykla hem till brukare, så jag tillbringade en hel tid med att cykla omkring i Tannerfors och lära mig vad alla gator heter.

Det är inte så tråkigt som det låter, det är ändå ganska varierande, men efter en vecka så blev jag som man brukar bli och började längta efter att vara ledig. Veckan flög fram i alla fall. Det är bra att jobba, för då går halva dagen och så hinner man inte tröttna på sina hobbies. Eller tja, fastna framför skärmen hela dagen. Vad skulle jag göra utan min dator? Jag har den som TV också, så fan vad tråkigt jag skulle få om den gick sönder.

Så ja, vad har hänt? En nästan döv gubbe har så hög volym på sin TV så ingen kan sova i hans trappuppgång. Världens suraste gubbe skrek att jag skulle dra när jag hade varit hos honom i tre minuter. En tant är sur för att jag byter blöja för sakta för hon orkar inte stå upp, men jag har aldrig bytt blöja förut så jag är inte så snabb. När jag stod och moppade golv hos en tant så kom en läkare på besök och jag tänkte att jag hellre hade velat vara läkare. Nej, det är inte alltför tråkigt, men jag vill inte bli kvar i hemtjänsten hela livet. Jag känner mig inte riktigt som den där extroverta omtänksamma typen. Jag är mer den som tycker jag har en uppgift och så vill jag göra den så bra jag kan och pricka av att jag har gjort den.

Nej, jag får se vad jag hittar på framöver. Om jag ska jobba mer, eller om jag tycker jag inte behöver bli mer lik en tant och gör något annat. Hade jag haft obegränsat med pengar så hade jag gärna åkt någonstans, men nu är det inte så och jag får väl sysselsätta mig hemma då. Med vad? Det får jag se.