onsdag 21 november 2018

Vintern närmar sig

Det gick så fort. Uppslukad av höstmörkret och nästan dränkt i plugg så inser jag att ljuset i tunneln ändå närmar sig. Snart är den här terminen slut. Vi ska bara ha en jättetenta precis efter jul och nyår, så särskilt mycket jullov blir det inte för mig. Julen hinner man knappt med om man är läkarstudent. Det får jag fira om fem år igen.

Spexet har dragit igång, som sagt. Årets föreställning verkar vara bra. Jag själv har svårt att bedöma det eftersom det finns ganska stor risk att jag är partisk när jag är engagerad. Men jag har även hört det från andra och vi har höga publiksiffror. Det är kul. Jag står ganska ofta i dörren och samlar in biljetter och då kan jag se om någon jag känner kommer och kollar. Det är nästan alltid någon på varje föreställning. Dock mest folk som jag känner sedan förr. Men det är kul att veta att de fortfarande lever.

Det är synd att min egen klass hade så mycket att göra just nu att folk inte direkt prioriterar att gå på spex. Olyckligt nog var det just under spexperioden som vi har sena kvällar flera gånger i veckan på grund av dissektioner. Vi dissikerar alltså människokroppar av personer som donerat sig själva till utbildning av läkarstudenter innan de dog. Det kan låta hemskt, men man kan uppenbarligen vänja sig vid allt. Jag har lyckats hantera det genom att förtränga att kropparna har varit levande någon gång och bara behandla dem som objekt som jag ska undersöka. I min hjärna har jag fått det till att döda kroppar inte är människor utan snarare maskineriet bakom något som en gång har varit en människa. Därför kan jag mot alla odds tycka att det är intressant att se hur t.ex blodkärl ser ut.

Jag nämnde detta i mitt senaste inlägg som jag sedan tog bort från Facebook. Åtta sidvisningar fick det under de tretton minuter som det låg ute. För alla som inte såg det så var det ett ganska negativt inlägg som jag skrev utifrån frustration över att sova dåligt. I efterhand skämdes jag lite över att jag skrev det. Även om jag i mina dagar har skrivit en hel del om de mörkare stunderna i mitt liv på denna sida så har jag tappat formen. Eller snarare skaffat ett större socialt nätverk och blivit medveten om att en hel del människor läser detta och därmed vet ganska personliga saker om mig. Jag brukar ha cirka 100 sidvisningar per inlägg i snitt. Så jag är lite mer försiktig, samtidigt som jag fortfarande vill göra min grej. Själv tycker jag att det är intressant att höra vad människor varit med om i sina liv och jag beundrar de som vågar fullt ut stå för den de är, med sina svagheter och sorger.

Jag gillar inte att jag själv är försiktig hela tiden. Det är tråkigt och det känns som om jag missar möjligheter. Men det är en konsekvens av att jag är bra på att förstå konsekvenser. Det händer ju nästan aldrig att jag gör något impulsivt som jag ångrar. Mina beslut är oftast bra, fast det tar en evighet tills jag bestämt mig. Så har du bråttom, sök upp någon annan än mig.

torsdag 15 november 2018

Långa nätter

Jag hatar verkligen att sömn inte går att styra med viljan. Det är så frustrerande att vara trött, veta att man behöver sova för att orka tänka nästa dag men ändå inte kunna göra det. Jag var på premiärsittning med mitt spex i lördags, lade mig klockan tre men somnade ändå inte förrän klockan fyra trots alkohol i kroppen. Dagen efter var jag trött och tyckte att jag verkligen behövde sova för att orka upp till min föreläsning klockan åtta, men inte somnade jag för det. Klockan tickade på och jag blev mer och mer stressad över hur få timmar det var kvar tills jag måste gå upp. Jag vände och vred på mig halva natten ända tills jag gav upp tanken på att få sova och började lyssna på musik med högt tempo istället. Ironiskt nog somnade jag då. Runt fyratiden igen.

Sedan följde tre dagar med fortsatt dålig sömn. Jag förstår att problemen beror på att jag är för stressad men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag känner att det som vore bra för min kropp är några lediga dagar utan att ha någonting planerat som jag måste göra. Då kunde jag bli av med stressen så att jag kunde sova ordentligt. Fast det har jag verkligen inte tid med. Arbetsbelastningen på den här terminen är helt orimlig. Någon har fått för sig att vi ska lära oss alla ben, muskler, leder, ligament, vener, artärer och nerver i hela kroppen på två månader och sedan ha tenta på det efter jul. Då ska man alltså veta svenskt och latinskt namn, funktion, ursprung och fäste. På tentan kommer också alla organ i hela kroppen utom matsmältningsorganen och könsorganen. Så ja, detta bidrar nog till att jag känner mig stressad.

Det är dessutom många sena kvällar nu för vi har dissektionsvisningar. Vissa människor väljer innan de dör att donera sin kropp till utbildning av läkarstudenter så att vi kan dissikera dem och lära oss anatomi. Min klass är i olika grupper som dissikerar varsin kroppsdel som de sedan visar och berättar om för de andra grupperna. Våra labbar är inte riktigt som labbarna på IT-programmet, om jag säger så. Detta kan ju vara jobbigt för känsliga personer. Jag har till min förvåning reagerat ganska lugnt på detta. Visst, första gången var det rätt obehagligt och bisarrt, men när chocken hade lagt sig så kände jag mig mest nyfiken.

Holgerspexet har dragit igång, för att säga något positivt. Det känns ibland som om jag är någon sorts reklamperson för Holger, för jag kan nästan inte ha en konversation utan att nämna det nuförtiden. I alla fall, vi hade en premiär där det kom över 400 personer. Det var bra, eftersom genomsnittet på en premiär brukar vara 250 stycken. PR-gruppen har alltså gjort ett bra jobb (och alla andra också).

Det här har jag skrivit klockan ett på natten. Som sagt, sömnen kunde vara bättre och jag hoppas jag kan göra något åt det. Idag har jag åtminstone känt mig pigg, vilket var skönt.