Jag har fel

Människor är roliga ibland. De tycker jag ska vara dum när jag smart och smart när jag dum. Jag ska fatta att någon är snäll, men inte vad syftet är med att den är snäll. Människor vill liksom att man ska fatta vad de sa egentligen men svara som att man inte fattade. Jag svarar som om jag fattar så folk blir sura på mig. Nu kommer folk bli sura igen för att jag inte "fattar" vad de menar. Varför fattar jag liksom inte att jag inte ska komma på en grej när någon bjöd mig? Jo, jag fattar ju inte det för du bjöd mig. De tycker jag ska känna på mig att jag inte passar i det sällskapet, men på det sätter känner jag inte på mig någonting. Jag uppfattar bara stämningar så, typ känner en ilska när jag är runtomkring en arg person som inte säger någonting. 

Jag lider av relationsstress. Jag har aldrig varit så social som nu, men jag känner press på mig att vara trevlig hela tiden. Jag är alltid rädd för vad folk ska tycka nuförtiden, nu när jag fattar att de tycker saker. Jag har alltid trott att jag var en människa som ingen bryr sig om, som är i bakgrunden, men sedan har hjärnan bombaderat mig med tankar om vad folk skulle kunna tycka. 

Jag är inte riktigt en plugghäst den här veckan. Jag är rädd för att bråka med alla smarta människor jag känner. Jag vill skratta åt två killar som jag var kär i som tänker så taktiskt så man blir mörkrädd, och så kommer de samtidigt och säger hej. Det var kul. Jag är rädd för jag känner mig dålig på att fatta vad folk vill. Jag vill inte klanta mig så de hatar mig igen. 

Jag måste sysselsätta mig så min hjärna inte kokar över. Vad gör jag? Jag var med på ett löppass för att jag skulle ta mig ut och träna. Jag träffar vänner så jag ska ha kul. Reumatism är som sagt inte det roligaste som finns att lära sig om, så jag läser något segt kapitel om onda leder. Det händer ändå något i livet, så nu är det nästan så jag kan skämta igen. 

Blandad kompott

Det här med att lägga ner, det går sådär. Jag blir alldeles rastlös när jag inte gör någonting på hela helgen. Jag var och såg på spex i fredags, sen blev det tomt på schemat. Att jag är ny i klassen och har mycket egenstudier hjälper inte så mycket. Det känns som sociala helvetet, men eftersom jag känner gamla klassen bättre så känns någonting positivt. Tanken finns att bara hoppa av och jobba, men vad blir det för bättre av det? Jag får inget roligt jobb. Jag träffar inga jag gillar på ett sånt jobb jag kan få. Jag skulle inte kunna vara med i studentföreningar, jag skulle bli ensam.

Folk kanske undrar varför jag går om. Jag fick en blandad kompott av psykisk ohälsa för jag blev förvirrad och kunde inte förstå hur grejer hängde ihop. Jag trodde datorn var hackad för:

• jag hade ingen favoritlåt på Spotify, sen en dag fanns det 23 favoritlåtar som jag inte lyssnar på 
• min lista hade fjorton låtar, nästa dag hade den tio låtar
• jag kan inte uppdatera min information på Facebook
• mina textfiler var låsta en dag och sen låste de upp sig på kvällen
• mina pagesfiler var låsta en dag och sen låste de upp sig på kvällen
• Safari går inte att använde
• jag tycker det står sökord i google som inte jag söker på
• jag hittar AlertNotifier i mina program
• jag hittar ett program som heter massa siffror och bokstäver och har en kamera som symbol
• jag bytte min hårddisk. Sen förde jag över alla filer trodde jag. Sen var alla filer borta utom mappen Läkarprogrammet, där alla filer var kvar
• hittar inte filer ibland
• min blogg hade 83 visningar på ett opublicerat inlägg
• det står namn på killar jag var kär i i sökrutor på sidor jag aldrig besöker

Så jag fattar inte vem det var. Någon som ville få bort mig från klassen? Har jag bråkat med någon hacker? Inte vad jag vet.  Jag tänkte jag inte skulle ha någon blogg för att inte dra till mig fel uppmärksamhet. Den där sociala guldstjärnan är typ ljusår bort, den försöker inte jag få.

I alla fall, jag ska nog engagera mig i någonting mer och hoppas jag får kul. Nu har jag varit på gymmet och cyklat som en tok. Jag är inte så sugen på att springa. Som sagt, jag får se vad jag hittar på. 

Gräset är alltid grönare

Tanken finns där. Det är tvåårsförbannelsen som kommer, ett mönster i mitt liv som finns att jag alltid vill göra något helt annorlunda med mitt liv efter två år på samma ställe. Men vad tjänar det till? Jag börjar, jag tycker det känns mycket bättre i början, sedan efter något halvår så känns det som om jag inte riktigt kommer in i gänget och efter två år så tycker jag att det inte är min grej. Så ger jag mig av och upprepar cykeln. 

Nu kommer känslan av att vilja ge sig av igen. Lämna Linköping. Vettet kommer tillbaka till mig när jag får tala från hjärtat. Nej, ingen av de som jag vill ska läsa läser bloggen, så det är ingen idé att skriva riktat till dem. Nej, ingen gillar mig när det inte verkar så. Nej, jag behöver inte sluta spexa bara för jag blev osams med folk. Nej, ingen stalkar mig på Facebook. Och jag råkar ibland fantisera grejer som sen händer, men det var en slump.

Det är lätt att vara efterklok. Jag visste ju inte mycket om livet när jag var femton år och skulle söka in till gymnasiet. Om allt hade gått rätt i livet skulle jag vara så självsäker som jag är nu vid den tidpunkten. Då hade jag sökt natur med teaterinriktning och träffat andra som gillade kulturgrejer och fått gymnasiekompisar som jag hållit kontakten med. Jag hade kanske fått ett kontaktnät som hade samma intressen som jag, kanske varit med om såna där tonårsproblem med vänner som är taskiga och killar som inte gillar mig. Då hade jag lärt mig om relationer och inte fått så hårda smällar så att jag aldrig mer vill bli kär. Kanske hade jag haft mer gemensamt med de jag gillar som vuxen, kanske hade jag en lättare ingång om jag också sjöng och spelade instrument som många som jag klickar med gör. Men det är bara spekulationer. Det kanske var en svår väg på ett annat sätt jag inte kan föreställa mig. Jag hade säkert känt mig för organiserad, för logisk, jag som är mittemellan en logisk och en kreativ person. Kanske hade jag fått problem för att jag inte var spontan.

Och precis när jag skrivit klart, då kände jag annorlunda igen. Så är det ibland. Mina känslor är dynamiska och det är jag också. Hoppas ingen stör sig på att jag har mer än en sida. Och jag vill nästan inte publicera bloggen för det börjar kännas privat helt plötsligt. Vi får se om jag gör det.