Som en skavande sten under foten

Förväntningar är dumt. Det gör att man blir besviken och ledsen. Det är bättre att leva i nuet, inte förvänta sig någonting alls och låta livet hända som det händer. Det var den inställningen jag skaffade förra året, när jag var trött på allt relationsdrama. Jag förkastade teorin om att "allt går bara man anstränger sig tillräckligt mycket" som jag förut hade levt efter. För jag hade kämpat allt jag kunde, gått mil utanför min comfort zone, övervunnit mina största rädslor och allt jag fick för det var att jag själv mådde dåligt. Jag har besegrat kylan, men jag frågar mig varför, för fortfarande så har jag ena foten utanför. Det frågar jag mig fortfarande. Varför ska jag kämpa för om jag ändå bara lider av det?

Jag minns hur cynisk jag var under den senaste sommaren, hur jag satt och sa till andra att det inte är värt att kämpa för någonting som uppenbart inte fungerar. Nu så har jag svårt att följa mitt eget råd. Jag har redan börjat gå över gränsen. Väldigt subtilt visserligen, men det har jag. Hade jag inte haft huvudvärk hade jag nog hållit mig till planen.

Den här veckan var för övrigt väldigt lång. Under tisdagen var jag på Vikbolandet hela dagen. Vi ska egentligen vara där en halvdag, men bussen dit går nästan aldrig så jag cyklade hemifrån 08:30 och kom hem 18:40. Det var en trevlig resa, även om det tog tid och det var svårt att få något plugg gjort den dagen. 

Dagen efter var jag i skolan från 8:00 till 19:30. Jag hade dissektion på kvällen, där jag dissikerade lungor och hjärta från ett lamm. Innan var jag orolig för att det skulle vara äckligt men när jag väl kom dit var jag förvånad över hur naturligt det kändes. Jag var mest intresserad och tänkte nästan inte alls på att jag skar i organ från ett djur. Jag var förvånad över att lungor var geléaktiga och mjuka, inte alls kompakta som de alltid ser ut att vara i böckerna. Jag vet också att det är skillnad i tjocklek mellan höger och vänster kammare, men jag visste inte att det var så mycket. Jag kunde först inte ens se höger kammare för den var så liten. Nu är det ju skillnad på hjärtat på får och människor, men det var häftigt ändå.

Nostalgi

Den hänger alltid på mina läppar, den där historien. Särskilt nu. Jag har vissa föraningar om att någon går i mina fotspår. Det beteendet känner jag igen alltför väl. Jag ler inombords men gör ingenting än för jag vill vara säker på att inte upprepa mitt misstag. Det gjorde väldigt ont. Båda gångerna. Under löven vill jag ju inte hamna.

För övrigt flyter livet på. Jag har inte haft tid att skriva så mycket för jag håller på att drunkna i det hav av plugg som kommer i våg efter våg. Vi brände igenom hjärtat och cirkulationen sedan förra inlägget jag skrev. Massor med diagram och formler. Jag blir nostalgisk när jag ser formlerna. Jag brukade gilla matte, även om jag inte gillade att behöva lära mig 200 sidor utantill på två månader och få underkänt om jag inte kunde alla detaljer. Den här nivån gillar jag dock. Det är lätt att tänka sig t.ex att det blir högre resistens i ett blodkärl om det kontraherar.

 Det var småroligt att min bok använde Ohms lag för att beskriva flödet av blod genom blodkärl. Ett minne flashade förbi över när jag satt med en inlämningsuppgift där man skulle räkna ut strömmar i en krets med fem okända variabler och satt och skrev om de där uttrycken för strömmarna om och om igen för att få rätt svar. Eller när föreläsaren började prata om Laplace´s lag och jag påmindes om mina mardrömmar om Laplacetransform.

Förra veckan var jag för första gången ute på Vikbolandet. En plats där man kan undra om det finns flest kor eller människor. Jag ska nu hänga på deras vårdcentral varannan tisdag i resten av läsåret och öva mig på att prata med patienter. Det blir säkert kul och lärorikt.

Sedan var jag på Holgerspexets höstkickoff i helgen. Det var tredje året i rad jag var där. Det var något jag hade sett fram emot och det var mycket riktigt kul. Jag har inte varit med så mycket hittills under hösten eftersom jag inte är med i dekoren i år, och jag insåg att jag hade saknat den kreativa miljön. Mitt behov av ordvitsar, som jag inte visste att jag hade, är nu uppfyllt. Det är däremot inte sömnbehovet. Efter att ha sovit 5-6 timmar på två dygn var jag ganska trött på söndagkvällen. Idag sov jag tio timmar, men det ska jag nog göra inatt också.

Ett år senare - likadant fast annorlunda

Nu har det gått ett år sedan jag startade upp Regn och solsken efter två år av nästan fullständig paus. Jag bestämde mig för att lägga ner sidan när jag skulle flytta till Linköping eftersom att jag visste att jag skulle träffa en massa nya människor som inte visste någonting om mig. Människor som då skulle kunna hitta mina gamla deppiga inlägg från gymnasiet och tro att jag var något djupt emo. Istället hade jag en annan blogg kallad Att pröva sina vingar, där jag skrev mer lättsamt om vad som hände i mitt liv. Det gjorde jag dock inte under så lång tid. Jag gissar att det var studierna och mitt nya liv som ensamboende som tog min tid och fick mig att tappa orken. Det sista inlägget publicerades 18 oktober 2015.

Nu när jag tänker tillbaka så märker jag hur länge ett år egentligen är. Vissa avlägsna minnen känns som om de hände igår, men när jag tänker på allt jag har gjort och alla jag har träffat som jag inte ens kände för ett år sedan, då känns det som om väldigt lång tid har gått.

Jag har gjort allt det här:

• tog studieuppehåll från IT-programmet den 4 september 2017
• jobbade som telefonintervjuare på CMA research från oktober 
• jobbade på Lejonfastigheter från november
• intensivt arbete med Holgerspexets föreställning Vlad Helsing checkar in från oktober - december
• kom in på läkarprogrammet i december
• började läkarprogrammet i januari
• två dödsfall i släkten (tyvärr) i början av 2018
• gjorde tentan och klarade den i juni
• jobbade på Astra Zeneca juni - augusti
• var fejknolla på läkarprogrammets nollning i slutet av augusti

Jag tycker att det är ett av de bästa besluten jag någonsin har gjort att byta program. Jag har haft roligt nästan hela året och jag slipper sitta och skriva fler verser på Ena foten utanför. Hoppas jag. Mina tankar glider iväg åt det farliga hållet allt oftare. Jag får akta mig så jag inte hamnar i en situation där jag sitter vaken hela nätterna och skriver sorgliga dikter och känner mig som Melissa Horn.

Tempot i skolan är högt. Det har gått 1,5 vecka och vi är redan klara med lungan. Jag bor i biblioteket igen. Jag försöker vara där 8 - 17 varje dag. Basgruppsfallen är enorma hittills så tiden behövs. Jag trodde inte det var så mycket fysik på Medfak, men när vi höll på med lungorna så handlar det mycket om tryck och flöden. Jag skrattade inombords på föreläsningen för jag kände så väl igen mig.