Otur

Vilket jävla år. Jag var sjukskriven i november 2019 så jag fick vara hemma ensam. Sen fick jag börja i ny klass på våren 2020, jag lärde inte känna någon och sen blev det distansundervisning så jag fick vara ensam hela terminen. Sen fick jag inget sommarjobb så jag var ensam hela sommaren. Sen fick jag vara ensam hela höstterminen för det var distansundervisning fortfarande, jag fick bara träffa Axel Noremo på zoom typ fem gånger. Sen på våren 2021 blev jag spärrad så då var jag arbetslös. Sen var var jag arbetslös på sommaren också och nu dör jag nästan för det är jävla distansundervisning. Jag är bara ledsen så jag kan dö. Jag är ledsen för jag har aldrig kul och jag får aldrig skoja och jag får aldrig prata om känslor och jag får bara säga artiga saker och alla blir bara sura ändå vad jag än säger. Jag behöver hjälp av någon att veta vad jag ska göra med min utbildning. 

Jag har problem med mitt CV så jag vill gå klart en linje egentligen. Jag har problem med att jag behöver en kompis så jag ska ha någon att prata med. Jag har problem med att jag behöver bättre social kompetens så jag kan inte vara ensam hela tiden. Jag har problem med att jag inte har lätt att få jobb. Jag har problem med att jag inte kommer få någon kille på tusen miljoner år för det går inte att bli kär genom snyggvägen. Jag har problem med att psykopati är inne i mina sociala nätverk. Jag har problem med att jag hatar alla tjejer som sabbar för mig för de tror att jag är en sån som de själva är mot mig. Ge tillbaks det du tagit, alla handlingar slår alltid tillbaka, och då mobbade du ut en tjej som hade otur 15 år så den fick mer otur. Det skulle jag vilja skulle slå tillbaka. 

Efter det här

Jag är så jävla arg på människor. Alla är så jävla störiga i hela Linköping. Jag är så jävla arg för att folk tror att jag är snygg för jag är verkligen ingen extrovert som tycker jag ska ta för mig jättemycket. Jag känner mig inte alls självsäker. Jag är bara blyg och då tycker alla jag är otrevlig för att jag har svårt med sociala koder. Jag vet inte varför alla tror jag har lätt att få kille, jag har inte så lätt på något sätt, så man behöver inte vara avundsjuk på mig.

Vad är det som har hänt i mitt nätverk? Jag tror folk tror de känner mig för att jag hade en blogg. Det är ett missförstånd att jag fick vara med i Holgerspexet under coronapandemin. Jag var bara trakasserad av en hacker och jag trodde han hade en plan. Jag förstår i efterhand att jag skulle ha ringt polisen istället, jag hade inte den relationen till de personerna så att jag skulle skriva sådär mycket.

Jag har väl inte känt Daniel Häggmyr så bra. Han kände jag bara lite grann för att jag var med i Holger.

Max Borgström har inte jag heller känt så bra alls. Han har jag aldrig pratat mycket med. Jag skulle tro att han inte tycker jag är trevlig som är för blyg.

Embla Fredäng har jag nästan aldrig pratat med, hon var bara med i Holgerspexet ett år då jag nästan inte pratade med henne och sen sågs vi aldrig mer.

Esagila Cherry har jag känt men vi har aldrig pratat om känslor någon gång. 

Martin Eliasson har jag bara känt i en basgrupp, annars har vi inte umgåtts. 

David Combler har jag inte pratat med sen 2017, utom när han blockade mig på Facebook för att jag undrade om det var han som var den där hackern. Så dumt fick man inte säga.

Och jag undrar vad det ska bli av mig nu. Jag har ingen bra idé vad jag ska göra med mitt liv. Jag har gått fel linje igen verkar det som för att jag inte hade rätt hur folk tycker om mig. 

Terror

Gud vad rädd jag blev. Det var någon som hackade min mobil och dator mitt i sommaren 2019 så att jag märkte. Jag hade en svag aning om vem det var, men det kändes så orimligt att det skulle vara han. Såvitt jag visste så tyckte han inte alls om mig någonting och ville verkligen inte känna mig. Min hjärna kunde inte få grepp om situationen. Dessutom tyckte jag att det var väldigt jobbigt att någon skulle veta vad jag gjorde på datorn, jag var en väldigt privat person som skämdes mycket över mig själv. Jag fick ångest, jag kunde inte tänka normalt. Jag tappade greppet om verkligheten, började tro att det var många människor som visste om det här och att de inte ville berätta. Jag frågade runt, fick inga svar av någon.

Jag skäms över mig själv som inte kunde hantera mig själv. Jag kunde inte plugga för jag blev så rädd när jag satt vid datorn. Jag blev vettskrämd och betedde mig som en helt annan människa, skrev till människor jag nästan inte kände och chansade på hur jag skulle säga. Det var som trakasserier som var varje dag, oftast flera gånger om dagen, så jag kände mig rädd, speciellt när t.ex musen försvann när jag spelade datorspel. Jag förstod efterhand att mina bekanta visste om det där, och att de inte ville berätta för mig eftersom de inte hade den relationen med mig. Dessutom tyckte de att det var pinsamt att inte jag förstod hinten egentligen. Jag förstod efterhand hur det var, men jag blev arg för jag var inte så populär i Holgerspexet så att jag fick höra såna saker som att det fanns en knäpp kille som hackar mobiler, eller hur man skulle vara mot honom. Följden blev att jag mest blev trakasserad, medan alla störde sig på att jag ville prata om det och ingen ville berätta. Varför? Jo, för alla tyckte om honom och alla tyckte om andra snygga tjejer som skulle råka illa ut. Jo, för minst en snygg tjej pratar skit som inte ens stämmer alls.

Jag blev upprörd för jag förstår att alla i mitt sociala nätverk pratar skit om mig och att de har lärt känna varandra för att de har problem med mig. Problemet är att svartsjuka tjejer alltid vill sätta dig mig för att deras kille gillar mig. Jag ska inte tro så, men alla tror att jag ska ta deras kille för att jag är snygg, men jag är inte så snygg i sättet så det är som om jag vore ful. Jag har inte lätt att få någon kille alls. Det är för att jag borde känna andra människor än dem jag känner. 

Jag skulle i teorin vilja ta livet av mig för att det gick så jävla dåligt för mig. Jag blir lurad och mobbad och sviken av alla och ingen vill känna mig. Ingen hjälper mig i en kris av alla jag känner.