måndag 30 oktober 2017

Fullt upp

Förra gången jag var i Järna så gick jag till den här platsen igen. (Jag lade upp en bild tagen på samma plats för två månader sedan i inlägget där jag berättade om mitt studieuppehåll). Sen dess har det blivit höst och löven har fallit från träden och mitt liv går vidare i en annan riktning.


Nu har spexet flyttat in på Forumteatern och jag har inte hunnit skriva så mycket för jag hinner knappt med något annat än att jobba med föreställningen. Jag är ju nästan oftare där än jag är hemma.   Det är två veckor kvar till premiären nu och fortfarande mycket kvar att göra, så jag lär knappast vara där mindre. Positivt är att det är kul att vara med i gemenskapen.

I veckan fick jag ta en sväng till universitetet och redovisa ett gammalt projektarbete från förra året. Det känns lite som att gå tillbaka i tiden. Det var ganska kort tid sedan jag var där, men det känns ändå avlägset. Ungefär som att gå runt i en stad man flyttat ifrån. Jag känner igen mig överallt, har många minnen från platsen, men det känns inte som en del av mitt nuvarande liv utan som historia.  Att det var tentaperiod och relativt tomt på folk förstärkte den känslan.

För övrigt så har jag skaffat ett nytt jobb som jag ska börja på om två veckor. Som sagt, det händer mycket i mitt liv. Jag har fullt upp hela tiden. Jag får se hur mycket jag hinner med att driva den här sidan, men jag kan ju försöka någon gång när jag får tid över.

måndag 16 oktober 2017

Jobb

Att prata i telefon med okända människor är något som jag normalt brukar vara nervös inför. Det kommer nog att förändras, för den senaste veckan har jag börjat arbeta som telefonintervjuare.  Jobbet går ut på att ringa upp människor och utföra intervjuer som ett led i olika marknadsundersökningar. Det var någonting som jag var ganska spänd inför i början. Jag misstänkte att långt ifrån alla skulle bli glada när någon ringer dem tidigt på morgonen och ställer frågor (vilket jag hade rätt i). Men efter att ha suttit och ringt människor i fem dagar så börjar jag känna mig mer bekväm med det. Jag vet vad jag ska säga, vad jag ska förvänta mig, hur jag ska bemöta människor som är irriterade.

Jag saknar att plugga lite. Jag saknar att vara med i den gemenskap som finns bland studenter. Men livets vägar tvingade mig att söka gemenskap på annat håll. Jag lider inte direkt. I lördags umgicks jag med spexare fjorton timmar i rad.

Nu är det mindre än en månad kvar till spexets premiär och jag tillbringar allt  fler kvällar med att ordna inför föreställningen. Mitt i allt detta så ska jag hinna med att fylla år också. För jag har levt ett år till och jag har passerat ännu ett av de steg i livet som jag kommer att blicka tillbaka till och tänka att det fanns ett före och ett efter. En skarp gräns mellan nu och då. Någonting som har förändrats för alltid. Och jag går omkring och känner mig lycklig och trygg.


måndag 9 oktober 2017

25-manna

Ännu en intensiv helg har passerat. Jag har först varit på 25-manna, en orienteringsstafett där man springer 25 personer i varje lag, fördelat på tio sträckor. En stor tävling där min klubbs bästa lag lyckades komma på tredje plats efter bra prestationer av alla löpare.

Själv sprang jag i det tredje laget av totalt fyra. Efter att ha varit sjuk i två veckor lyckades jag väcka liv i min sega kropp och tog mig runt 4.1 kilometer. Det gick förvånansvärt bra, även om min dåliga form gjorde sig påmind i slutet av banan och benen kändes som betongklumpar. Men orienteringen har gått mycket bättre sedan jag började öva meditation och jag tog mig runt banan utan större misstag på en rätt bra tid.

Då resten av min familj sprang i det bästa laget fick jag vänta till klockan fem för att se prisutdelningen innan jag åkte hem. Det var ganska kallt, regnade i perioder och var väldigt lerigt (se bilden). Jag satte mig i tältet (där det regnade in) för att bli mindre blöt. Men ändå trevligt att vara med i gemenskapen.

Sedan följde en tågresa tillbaka till Linköping med vissa spännande moment (som tågbyte i Flen med 45 minuters väntetid). Den stora frågan var hur jag skulle få tag på något att äta till middag, vilket jag hade räknat ut måste ske i Flen eftersom att affärerna i Linköping skulle ha stängt när jag kommit fram. Som tur var hittade jag ett gatukök bredvid tågstationen och efter ett förvirrat samtal med gatuköksägaren, där det var oklart ifall jag skulle få ta med mig maten eller äta i hans restaurang, fick jag tag på en hamburgare.

På söndagen var jag hos Holgerspexet och byggde dekor. Då det är lite drygt en månad kvar till vår premiär så har vi fullt upp. Jag kom hem med kläderna täckta av flisor av det ökända frigolitliknande material som vi brukar kalla blått fluff (som jag troligen kommer få se mycket mer av). Alltid är det något. Tidigare i veckan lyckades jag spraya färg i öronen.

Ett bra slut på en bra vecka, helt enkelt.





måndag 2 oktober 2017

I nattens mörker

Min enda lediga helg innan december har nu passerat. Jag har varit funktionär på Nattruset. Det är en tävling som liknar Tjurruset, det vill säga man springer i skogen på en bana som går genom bland annat kärr och lera. Den enda skillnaden är att på Nattruset springer man i mörkret också, för att göra det ännu jobbigare. 

Så där stod jag alltså mitt ute i skogen med pannlampa och såg till att löparna inte sprang fel eller blev skadade. Till en början en lång väntan, men som tur var hade jag sällskap på min post. På sådana  här tävlingar är det svårt att veta när löparna ska komma, eftersom att man springer bra mycket långsammare på en skogsbana med hinder än de gör på en platt löparbana. Man kan ju lätt ta reda på hur fort de bästa springer på en vanlig löptävling, men hur fort springer de om de ska bada i geggamoja samtidigt?

Jag och min kollega stod och såg dem passera, en efter en. Leriga, trötta människor. Förvånansvärt många som var på bra humör trots att de var blöta och kalla. Färgen på kläderna kunde knappt synas, alla var indränkta i ett brungrått lerlager upp till axlarna. 

Jag har själv sprungit Tjurruset en gång (och kommit tvåa) så jag vet hur banan brukar vara. Ganska hemsk. Det var skönt att stå och titta på istället den här gången.

Efter ungefär två timmar kom den sista löparen och vi fick äntligen gå hem. Jag gick och lade mig för att sedan vakna upp i oktober. Den omvälvande månaden september hade nu passerat och jag har kommit ett steg längre på detta mycket händelserika år. Jag får se var det slutar.