torsdag 27 december 2018

Plugg

Julen kom och passerade. En ganska intensiv tid då olika delar av släkten firar olika dagar, så både julafton och juldagen och annandagen firade vi. Det är roligt att träffa alla men i år kändes det stressigt på grund av tenta-p. Jag har ju mycket att plugga och kunde inte riktigt slappna av över julhelgen. Visst, jag följde min plan och pluggade halvdagar så att jag åtminstone fick någonting gjort, men den avkoppling som jag brukar få av jullovet har ju helt uteblivit.

Jag har just nu ett väldigt organiserat, inrutat liv. Jag följer ett strikt pluggschema som jag själv har gjort för att hinna med allting och samtidigt se till att jag inte blir för trött. Jag kan inte plugga alltför många timmar i rad för då går min prestationsförmåga ner. Istället försöker jag se till att alltid vara pigg när jag pluggar genom att sova ordentligt, springa och meditera. Stress är ju det som saboterar mest, inte bara prestationsmässigt men även livskvaliteten. Det är därför jag har lagt mycket energi på att skaffa en livsstil där jag undviker stress de senaste två åren.

Vi har en stor skriftlig tenta och en tenta som kallas integrerat praktiskt prov men som ändå inte verkar vara så värst praktisk vad jag har förstått. Det är två veckor kvar tills den sista nu. Det känns lite dystert att det är såhär jag ska leva dessa veckor. Ingenting att se fram emot direkt. Tittar man ut genom fönstret så är till och med vädret deprimerande. Men tiden går ju trots allt framåt. Någon gång är det slut.

lördag 15 december 2018

Ljuset i tunneln

Jag springer genom Ryd igen. Mina ben trycker ifrån mot marken, hjärtat bultar i bröstet. Jag andas in den friska, kalla luften, som till en början är lite bitande men snart alldeles lagom varm. Det tar ungefär fyra, fem kilometer innan känslan av att vara klar och skarp i huvudet dyker upp. Ytterligare några kilometer och så fylls jag med den behagliga lyckokänslan som man får när man har sprungit. Jag tränade på elitnivå innan jag flyttade till Linköping, så min kondition är fortfarande rätt bra, och jag känner mig lagom trött efteråt om jag springer 7 - 10 km. Men jag måste springa regelbundet, annars känns det som om min kropp blir full med adrenalin och hjärnan blir dåsig och ostrukturerad. Så jag försöker att aldrig vila mer än en dag mellan träningspassen.

Det har känts motigt att plugga de här sista veckorna. Jag har mentalt börjat ladda för tenta-p och känner mig inte så sugen på att lära mig något nytt. Jag vill börja runda av och repetera. Men basgruppsfallen är fortfarande lika stora. Jag kom ihåg att när jag började på läkarprogrammet tyckte jag att det var mycket att behöva lägga fyra timmar för att läsa på till ett basgruppsmöte, men nu känns det som ingenting. Nu läser man på i tio timmar och behöver ändå prioritera bort saker för att man inte hinner med. Som sagt, den här terminen kunde lika gärna ha varit uppdelad på två terminer.

Till er som inte pluggar läk: här är en lista på allt vi ska kunna om ni vill se. Till er som pluggar läk: var glada att det här inte är med på vår kurs i alla fall. Den kursen har jag läst för två år sedan. Jag är rätt nöjd med att jag blev godkänd.

Jag hade ett beslut att ta. Ska jag vara ansvarsfull och plugga istället för att gå på Holgers hjulfest? Ja. Jag har ju suttit i sex helger med dem och utsatt folk för gökljud så det fick väl bli så. Jag kommer igen i vår. Försök få bort mig från spexet om ni kan. Det är det bara decentraliseringen som kan lyckas med, ifall jag behöver studera på annan ort från termin 6 och framåt.

För övrigt så har jag passerat en gräns. Plötsligt brydde jag mig mindre om vad andra tyckte. Jag var rebellisk mot min amygdala för jag orkar inte var blyg. Jag pratar med folk för att jag vill och de får tycka vad de vill. Jag är trevlig mot folk men jag kräver ingenting tillbaka, och fungerar inte relationer så slutar jag anstränga mig för att de ska göra det. Livet händer och jag glider med och jag gör det som gör mig lycklig och släpper taget om det som gör mig olycklig.

söndag 9 december 2018

Livet just nu

Vad mycket studiematerial jag samlat på mig genom åren. Jag städade mitt rum och upptäckte att jag knappt får plats med allt på hyllorna längre. Min stora mängd anteckningsblock bidrar ganska mycket till det. Jag började anteckna på dator denna termin, men innan dess skrev jag alltid för hand. Jag bläddrade igenom dem lite snabbt och mindes mina gamla kurser i matte och fysik som jag plågat mig igenom. Så mycket jag har lärt mig som jag nu har kastat bort. Men, jag passar bättre som att vara läkare än som att vara i IT-branschen. Jag gillar att analysera människor mer än att analysera system.

K2 (termin 2) är ungefär lika krävande som envariabelanalys fast en hel termin lång. Seriöst, vem tycker att den här terminen är rimlig? På en vecka så förväntades vi lära oss allt om både synen, hörseln, balanssinnet samt ögats och örats anatomi och dessutom det mesta om olika typer av känsel och kroppsuppfattning. För att inte tala om sju timmar föreläsning på samma dag om vilka vägar signalerna färdas i hjärnan. Jag tycker egentligen att det är intressanta saker vi lär oss, men man hinner ju knappt läsa på allt innan man måste hasta vidare till nästa område. Nej, jag längtar tills tentan har varit. Jag har hört att det är mycket lugnare tempo på övriga terminer.

Jag har länge haft ett intresse för psykologi och vet lite om hjärnan (dock på en betydligt mer övergripande nivå). Jag vet att om man blir utesluten / dissad aktiveras samma områden i hjärnan som det gör vid smärta. Det brukade jag ha som argument för att det inte är snällt att vara kall mot folk för att man tycker de är jobbiga. Dock är man oftast kall för att man inte vågar kommunicera rakt och då behöver man vänlighet för att känna sig trygg och kunna göra det. Jag är lite kluven på den frågan, men jag tänker undvika att vara passiv-aggressivt kall själv.

Julen kommer snart, men julkänslan har inte infunnit sig än mitt i pluggstressen. Jag får väl se hur det går med allt. I alla fall, skönt att terminen snart är slut.

lördag 1 december 2018

Snöblandat regn

Den här helgen är ovanlig. Jag är inte uppbokad på någonting. Spexet är slut och vi har packat ihop våra saker för i år. Förra helgen genomförde vi den legendariska bakis-städningen, när vi dagen efter avslutningsfesten släpade oss till Forumteatern relativt tidigt och gemensamt monterade ner all dekor och teknik. Vi var ju inte det piggaste gänget och dessutom kändes det ju tråkigt att det var över. Det är en lite småsorglig känsla att vi aldrig kommer att köra just den här föreställningen igen.

Jag såg mycket folk jag kände på föreställningarna. Bland annat såg jag en person som varit viktig för mig, och en annan person som jag hade varit viktig för. Det var kul att se dem, även fast jag inte hann eller vågade prata med dem. Jag hade velat veta vad de gjorde nu. Jag hann dock inte tänka så mycket på det för jag kastade mig hastigt tillbaka i skolbänken igen så fort spexet tog slut. Som jag sagt tidigare, det är en hög arbetsbelastning på denna mardrömstermin.


Ibland är det svårt att hitta inspiration till att skriva. Till exempel just nu. Livet rullar på som vanligt och det händer ingenting vidare anmärkningsvärt. Vi är på väg in i den mörkaste tiden på året och jag tror att bristen på solljus gör mig lite låg. Det känns som om jag alltid är lite mer nere vissa perioder. Inte så att det är någon fara, men mitt normala humör är sämre än på sommaren. Slutet på november brukar vara så.

Och så har vi ju februari, vilket för min del är en skitmånad. Jag vet inte riktigt varför, men jag mår alltid som sämst i februari. Jag var med i en studie där jag varje månad gjorde ett personlighetstest samt svarade på andra frågor som bland annat handlade om min känsla av välmående. Känslan av välmående var som lägst i februari båda åren som jag deltog. Dessutom hade jag har två djupa olyckliga förälskelser som båda nådde sin värsta fas i februari (fast olika år). Min mammas sambo dog i februari förra året. I mina loggböcker från grundskolan så stod det också om tråkiga saker som t.ex konflikter med vänner som blev riktigt illa just i februari. Så nej, jag hoppas trenden vänder i år. Och helst inga fler kärleksproblem.

Och nu är det december och dags att börja blicka framåt mot jul. Jag har dock nästan glömt bort det i år. Det är mest tentan som är i fokus. Det blir en hel del plugg, men jag ska ta ledigt och fira jul med släkten några dagar. Lite kul ska man väl ändå ha.

onsdag 21 november 2018

Vintern närmar sig

Det gick så fort. Uppslukad av höstmörkret och nästan dränkt i plugg så inser jag att ljuset i tunneln ändå närmar sig. Snart är den här terminen slut. Vi ska bara ha en jättetenta precis efter jul och nyår, så särskilt mycket jullov blir det inte för mig. Julen hinner man knappt med om man är läkarstudent. Det får jag fira om fem år igen.

Spexet har dragit igång, som sagt. Årets föreställning verkar vara bra. Jag själv har svårt att bedöma det eftersom det finns ganska stor risk att jag är partisk när jag är engagerad. Men jag har även hört det från andra och vi har höga publiksiffror. Det är kul. Jag står ganska ofta i dörren och samlar in biljetter och då kan jag se om någon jag känner kommer och kollar. Det är nästan alltid någon på varje föreställning. Dock mest folk som jag känner sedan förr. Men det är kul att veta att de fortfarande lever.

Det är synd att min egen klass hade så mycket att göra just nu att folk inte direkt prioriterar att gå på spex. Olyckligt nog var det just under spexperioden som vi har sena kvällar flera gånger i veckan på grund av dissektioner. Vi dissikerar alltså människokroppar av personer som donerat sig själva till utbildning av läkarstudenter innan de dog. Det kan låta hemskt, men man kan uppenbarligen vänja sig vid allt. Jag har lyckats hantera det genom att förtränga att kropparna har varit levande någon gång och bara behandla dem som objekt som jag ska undersöka. I min hjärna har jag fått det till att döda kroppar inte är människor utan snarare maskineriet bakom något som en gång har varit en människa. Därför kan jag mot alla odds tycka att det är intressant att se hur t.ex blodkärl ser ut.

Jag nämnde detta i mitt senaste inlägg som jag sedan tog bort från Facebook. Åtta sidvisningar fick det under de tretton minuter som det låg ute. För alla som inte såg det så var det ett ganska negativt inlägg som jag skrev utifrån frustration över att sova dåligt. I efterhand skämdes jag lite över att jag skrev det. Även om jag i mina dagar har skrivit en hel del om de mörkare stunderna i mitt liv på denna sida så har jag tappat formen. Eller snarare skaffat ett större socialt nätverk och blivit medveten om att en hel del människor läser detta och därmed vet ganska personliga saker om mig. Jag brukar ha cirka 100 sidvisningar per inlägg i snitt. Så jag är lite mer försiktig, samtidigt som jag fortfarande vill göra min grej. Själv tycker jag att det är intressant att höra vad människor varit med om i sina liv och jag beundrar de som vågar fullt ut stå för den de är, med sina svagheter och sorger.

Jag gillar inte att jag själv är försiktig hela tiden. Det är tråkigt och det känns som om jag missar möjligheter. Men det är en konsekvens av att jag är bra på att förstå konsekvenser. Det händer ju nästan aldrig att jag gör något impulsivt som jag ångrar. Mina beslut är oftast bra, fast det tar en evighet tills jag bestämt mig. Så har du bråttom, sök upp någon annan än mig.

torsdag 15 november 2018

Långa nätter

Jag hatar verkligen att sömn inte går att styra med viljan. Det är så frustrerande att vara trött, veta att man behöver sova för att orka tänka nästa dag men ändå inte kunna göra det. Jag var på premiärsittning med mitt spex i lördags, lade mig klockan tre men somnade ändå inte förrän klockan fyra trots alkohol i kroppen. Dagen efter var jag trött och tyckte att jag verkligen behövde sova för att orka upp till min föreläsning klockan åtta, men inte somnade jag för det. Klockan tickade på och jag blev mer och mer stressad över hur få timmar det var kvar tills jag måste gå upp. Jag vände och vred på mig halva natten ända tills jag gav upp tanken på att få sova och började lyssna på musik med högt tempo istället. Ironiskt nog somnade jag då. Runt fyratiden igen.

Sedan följde tre dagar med fortsatt dålig sömn. Jag förstår att problemen beror på att jag är för stressad men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag känner att det som vore bra för min kropp är några lediga dagar utan att ha någonting planerat som jag måste göra. Då kunde jag bli av med stressen så att jag kunde sova ordentligt. Fast det har jag verkligen inte tid med. Arbetsbelastningen på den här terminen är helt orimlig. Någon har fått för sig att vi ska lära oss alla ben, muskler, leder, ligament, vener, artärer och nerver i hela kroppen på två månader och sedan ha tenta på det efter jul. Då ska man alltså veta svenskt och latinskt namn, funktion, ursprung och fäste. På tentan kommer också alla organ i hela kroppen utom matsmältningsorganen och könsorganen. Så ja, detta bidrar nog till att jag känner mig stressad.

Det är dessutom många sena kvällar nu för vi har dissektionsvisningar. Vissa människor väljer innan de dör att donera sin kropp till utbildning av läkarstudenter så att vi kan dissikera dem och lära oss anatomi. Min klass är i olika grupper som dissikerar varsin kroppsdel som de sedan visar och berättar om för de andra grupperna. Våra labbar är inte riktigt som labbarna på IT-programmet, om jag säger så. Detta kan ju vara jobbigt för känsliga personer. Jag har till min förvåning reagerat ganska lugnt på detta. Visst, första gången var det rätt obehagligt och bisarrt, men när chocken hade lagt sig så kände jag mig mest nyfiken.

Holgerspexet har dragit igång, för att säga något positivt. Det känns ibland som om jag är någon sorts reklamperson för Holger, för jag kan nästan inte ha en konversation utan att nämna det nuförtiden. I alla fall, vi hade en premiär där det kom över 400 personer. Det var bra, eftersom genomsnittet på en premiär brukar vara 250 stycken. PR-gruppen har alltså gjort ett bra jobb (och alla andra också).

Det här har jag skrivit klockan ett på natten. Som sagt, sömnen kunde vara bättre och jag hoppas jag kan göra något åt det. Idag har jag åtminstone känt mig pigg, vilket var skönt.

tisdag 30 oktober 2018

Ett bröllop och fem annorlunda aktiviteter

Världens mest intensiva vecka har just passerat förbi. Jag var upptagen sex kvällar. Holgerspexet drog igång, men arbetsbelastningen visade sig vara lägre än vad jag trott. Mina två år i dekoren har fått mig att koppla månaden innan premiären till att arbeta 30-40 timmar i veckan på Forumteatern. Teknikgruppen jobbar mest på helgen. Visserligen från tidigt på morgonen till sent på kvällen, men det är möjligt att göra något annat än spex. Vilket jag gjorde. Alla andra jag känner verkar tycka att den här tiden på året är utmärkt att hitta på saker.

Tisdag: var på Vikbolandet hela dagen och övade samtalsteknik med en riktig patient. Gyckelträning med fejkisarna på kvällen.

Onsdag: Umgås med min basgrupp.

Torsdag: Vara på sittning med klassen.

Fredag: Syrianskt bröllop.

Lördag: Gå upp klockan elva, vara bakis halva dagen och åka tillbaka till Linköping på kvällen.

Söndag: Vara på Forumteatern 9 - 20. Jobba med ljudeffekter på förmiddagen, genomföra första övningsföreställningen på eftermiddagen.

Kanske var det därför jag var så slut idag. Jag tycker om att ha saker att göra, men den här nivån är för mycket för mig. Under en normal vecka, då jag inte har en massa uppdrag att göra, skulle jag föredra att göra något två kvällar i veckan och kanske en dag i helgen. Jag behöver någon dag då jag bara kan sätta mig ner i en timme och ta det lugnt.

Det mest speciella jag upplevde var i alla fall bröllopet. Jag tyckte först att det var fåfängt att vara ledig från skolan en hel dag för att göra en håruppsättning, men när jag väl var där så var det kul att klä upp sig riktigt ordentligt. Jag har aldrig ansträngt mig så mycket i hela mitt liv för att se fin ut. Jag brukade alltid säga att jag inte bryr mig om utseendet, vilket stämmer på det sättet att jag inte tycker att mitt värde beror på om folk tycker att jag är snygg. Hur bra en bok är beror inte på hur omslaget ser ut och så tycker jag det är med människor också. Jag måste ändå erkänna att det är kul att se fin ut, även fast jag inte är ute efter att bli vald eller bortvald på grund av det.

Ceremonin i kyrkan var något annorlunda då det var en ortodox kristen kyrka. Prästerna sjöng sina böner på något okänt språk. Eftersom min mammas sambos dotter var svensk så fanns det även en präst som talade svenska, så jag förstod en del av vad som sades. Vissa av sakerna han sa gjorde ont i den feministiska sidan av mig (typ att kvinnan ska underordna sig mannen, aldrig klaga och vara lika tillgiven och mild som turturduvan).

Det var i alla fall en riktig fest som följde sedan, med både pyroteknik och glitterregn. Själva middagen tog aldrig slut. Hela tiden kom servitörerna in med den ena smårätten efter den andra. Min släkt som ätit sig nästan mätta på förrätten fick sitta med våra fulla magar och trycka i oss tre rätter till. Vi visste inte på förhand hur många rätter det skulle komma, så det var en liten överraskning att det var så mycket mat. Hungrig var jag verkligen inte när jag gick hem vid tvåtiden.

Som sagt, det var en intressant upplevelse. Ett svenskt bröllop skulle kännas väldigt stelt i jämförelse. Jag vet inte om jag själv någonsin kommer gifta mig, men i så fall lär det dröja länge. När jag var fjorton hade jag en uppgift i skolan där man skulle skriva om hur man trodde att ens liv skulle vara om tio år. Jag hade skrivit att jag skulle plugga till läkare och bo ensam för att jag inte kunde begripa hur någon kille skulle kunna bli kär i mig. Istället skulle jag spara pengar för att få råd med en katt så att jag kunde få sällskap. Även om mitt självförtroende har stigit sen dess så känns det som om katten är det som ligger närmast verkligheten just nu. Om jag nu inte får ett ryck och vågar ta en risk, som jag får ibland.

måndag 22 oktober 2018

Tankar som läcker

Vad djupt jag skriver nuförtiden. Jag är nästan tillbaka på samma nivå som bloggen var på när jag startade den. Det är väl så det blir när jag har en massa saker som jag tänker på som jag tycker är personliga att prata om. Det passar inte att berätta för någon jag känner halvbra, så jag håller det inom mig och så läcker det ut i andra kanaler. Min blogg och allt annat konstnärligt som jag kan tänkas syssla med blir alltid nerlusat med mina känslor. Men, jag ska låta bli att skriva kryptiska saker som riktar sig till specifika personer. Det verkar som om det gör mer skada än nytta. Jag får väl bita i det sura äpplet och säga något begripligt istället.

Som vanligt har jag fullt upp i oktober. Jag fyllde år och som vanligt hade jag nästan inte tid att fira min födelsedag. Den magiska känslan jag hade när jag var barn, när födelsedagen var det bästa som fanns, den är borta nu. Det känns som en vanlig dag. Men mamma kom ner och bjöd mig på middag, så lite fick jag fira i alla fall. Pappa kom inte för han har fått TBE och är jättesjuk. Släktens hälsa är inte direkt på topp det här året om man säger så. Min faster dog av cancer, mammas sambo dog av problem med cirkulationen, min mormor har fått svårt med minnet och nu är pappa sjukskriven i två månader. 2018 kommer jag minnas som sjukdomsåret.

Själv så har jag ett packat schema. Det är därför jag inte skriver så ofta. Jag hamnar nu i en situation jag aldrig har hamnat i förut: jag måste prioritera bort sociala aktiviteter för att jag har så många olika saker på gång. Det betyder att jag har lyckats med det som var min plan förra året. Jag ville vara med i en gemenskap, för mitt huvudsakliga sociala nätverk föll sönder på grund av dubbla samtidiga triangeldraman. Nu har jag fått jättemånga nya vänner som dessutom tycker om att göra sånt som jag gillar. Så jag är nöjd. 

fredag 12 oktober 2018

Jag har gjort det igen

Jag älskar hösten. Jag tycker om när löven blir gula och röda och det blir vackert i naturen. Det är lagom varmt, man varken svettas eller fryser när man är ute och promenerar. Sedan är det väl associationer från barndomen. Gula löv betyder att min födelsedag närmar sig. Vi brukade plocka dem och dekorera ljuskronan med dem på mina kalas.

Sedan två år tillbaka så började hösten också associeras med spex. "November har kommit och jag ser numera mer strålkastarljus än dagsljus", skrev jag i ett blogginlägg från förra året, vilket inte var en alltför stor överdrift. När jag var med i dekoren så gick jag direkt från campus Valla (eller mitt jobb andra året) till Forumteatern, var där till runt 22-23 och gick sedan hem för att sova innan samma procedur upprepades nästa dag. I år är jag med i teknikgruppen som tar mindre tid, men det blir några kvällar i veckan i alla fall. Men det är en härlig känsla att vara med kreativa människor som jobbar mot ett gemensamt mål. Det blir en fantastisk gemenskap.

Mitt schema börjar fyllas på. Mina uppgifter som fejknolla är ännu inte slut och vi har haft fullt upp med att hålla i ansökningar till nästa nollning. Under de senaste veckorna har vi genomfört en intensiv reklamkampanj med två filmer och jag gjorde en ansökningsenkät med märkliga frågor i. Det verkar gå bra, vi är uppe i tio seriösa ansökningar just nu.

Det är fortfarande en del att göra i skolan. Jag läser om bakterier och virus, med en hjärna full av snurrande tankar och en tillfälligt (hoppas jag) nedsatt koncentrationsförmåga. Dit jag vill, dit går jag inte, rädslan håller mig för hårt. Saken är bara den att förra gången var rädslan helt rimlig. Inget gammalt hjärnspöke som jag trodde utan någonting som speglade verkligheten korrekt. Jag tog några försiktiga steg och undrade om det är riktiga hjärnspöken den här gången. Hur tusan ska jag kunna veta det? Hur tusan ska jag våga chansa?

Det är skönt att ha ett fullt schema just nu för då hinner jag inte grubbla ihjäl mig. Jag ska låta livet hända och se vad jag hamnar. Nästa vecka ska i alla fall bli väldigt rolig så det ser jag fram emot.

fredag 28 september 2018

Som en skavande sten under foten

Förväntningar är dumt. Det gör att man blir besviken och ledsen. Det är bättre att leva i nuet, inte förvänta sig någonting alls och låta livet hända som det händer. Det var den inställningen jag skaffade förra året, när jag var trött på allt relationsdrama. Jag förkastade teorin om att "allt går bara man anstränger sig tillräckligt mycket" som jag förut hade levt efter. För jag hade kämpat allt jag kunde, gått mil utanför min comfort zone, övervunnit mina största rädslor och allt jag fick för det var att jag själv mådde dåligt. Jag har besegrat kylan, men jag frågar mig varför, för fortfarande så har jag ena foten utanför. Det frågar jag mig fortfarande. Varför ska jag kämpa för om jag ändå bara lider av det?

Jag minns hur cynisk jag var under den senaste sommaren, hur jag satt och sa till andra att det inte är värt att kämpa för någonting som uppenbart inte fungerar. Nu så har jag svårt att följa mitt eget råd. Jag har redan börjat gå över gränsen. Väldigt subtilt visserligen, men det har jag. Hade jag inte haft huvudvärk hade jag nog hållit mig till planen.

Den här veckan var för övrigt väldigt lång. Under tisdagen var jag på Vikbolandet hela dagen. Vi ska egentligen vara där en halvdag, men bussen dit går nästan aldrig så jag cyklade hemifrån 08:30 och kom hem 18:40. Det var en trevlig resa, även om det tog tid och det var svårt att få något plugg gjort den dagen. 

Dagen efter var jag i skolan från 8:00 till 19:30. Jag hade dissektion på kvällen, där jag dissikerade lungor och hjärta från ett lamm. Innan var jag orolig för att det skulle vara äckligt men när jag väl kom dit var jag förvånad över hur naturligt det kändes. Jag var mest intresserad och tänkte nästan inte alls på att jag skar i organ från ett djur. Jag var förvånad över att lungor var geléaktiga och mjuka, inte alls kompakta som de alltid ser ut att vara i böckerna. Jag vet också att det är skillnad i tjocklek mellan höger och vänster kammare, men jag visste inte att det var så mycket. Jag kunde först inte ens se höger kammare för den var så liten. Nu är det ju skillnad på hjärtat på får och människor, men det var häftigt ändå.


måndag 17 september 2018

Nostalgi

Den hänger alltid på mina läppar, den där historien. Särskilt nu. Jag har vissa föraningar om att någon går i mina fotspår. Det beteendet känner jag igen alltför väl. Jag ler inombords men gör ingenting än för jag vill vara säker på att inte upprepa mitt misstag. Det gjorde väldigt ont. Båda gångerna. Under löven vill jag ju inte hamna.

För övrigt flyter livet på. Jag har inte haft tid att skriva så mycket för jag håller på att drunkna i det hav av plugg som kommer i våg efter våg. Vi brände igenom hjärtat och cirkulationen sedan förra inlägget jag skrev. Massor med diagram och formler. Jag blir nostalgisk när jag ser formlerna. Jag brukade gilla matte, även om jag inte gillade att behöva lära mig 200 sidor utantill på två månader och få underkänt om jag inte kunde alla detaljer. Den här nivån gillar jag dock. Det är lätt att tänka sig t.ex att det blir högre resistens i ett blodkärl om det kontraherar.

 Det var småroligt att min bok använde Ohms lag för att beskriva flödet av blod genom blodkärl. Ett minne flashade förbi över när jag satt med en inlämningsuppgift där man skulle räkna ut strömmar i en krets med fem okända variabler och satt och skrev om de där uttrycken för strömmarna om och om igen för att få rätt svar. Eller när föreläsaren började prata om Laplace´s lag och jag påmindes om mina mardrömmar om Laplacetransform.

Förra veckan var jag för första gången ute på Vikbolandet. En plats där man kan undra om det finns flest kor eller människor. Jag ska nu hänga på deras vårdcentral varannan tisdag i resten av läsåret och öva mig på att prata med patienter. Det blir säkert kul och lärorikt.

Sedan var jag på Holgerspexets höstkickoff i helgen. Det var tredje året i rad jag var där. Det var något jag hade sett fram emot och det var mycket riktigt kul. Jag har inte varit med så mycket hittills under hösten eftersom jag inte är med i dekoren i år, och jag insåg att jag hade saknat den kreativa miljön. Mitt behov av ordvitsar, som jag inte visste att jag hade, är nu uppfyllt. Det är däremot inte sömnbehovet. Efter att ha sovit 5-6 timmar på två dygn var jag ganska trött på söndagkvällen. Idag sov jag tio timmar, men det ska jag nog göra inatt också.

onsdag 5 september 2018

Ett år senare - likadant fast annorlunda

Nu har det gått ett år sedan jag startade upp Regn och solsken efter två år av nästan fullständig paus. Jag bestämde mig för att lägga ner sidan när jag skulle flytta till Linköping eftersom att jag visste att jag skulle träffa en massa nya människor som inte visste någonting om mig. Människor som då skulle kunna hitta mina gamla deppiga inlägg från gymnasiet och tro att jag var något djupt emo. Istället hade jag en annan blogg kallad Att pröva sina vingar, där jag skrev mer lättsamt om vad som hände i mitt liv. Det gjorde jag dock inte under så lång tid. Jag gissar att det var studierna och mitt nya liv som ensamboende som tog min tid och fick mig att tappa orken. Det sista inlägget publicerades 18 oktober 2015.

Nu när jag tänker tillbaka så märker jag hur länge ett år egentligen är. Vissa avlägsna minnen känns som om de hände igår, men när jag tänker på allt jag har gjort och alla jag har träffat som jag inte ens kände för ett år sedan, då känns det som om väldigt lång tid har gått.

Jag har gjort allt det här:
  • tog studieuppehåll från IT-programmet den 4 september 2017
  • jobbade som telefonintervjuare på CMA research från oktober 
  • jobbade på Lejonfastigheter från november
  • intensivt arbete med Holgerspexets föreställning Vlad Helsing checkar in från oktober - december
  • kom in på läkarprogrammet i december
  • började läkarprogrammet i januari
  • två dödsfall i släkten (tyvärr) i början av 2018
  • gjorde tentan och klarade den i juni
  • jobbade på Astra Zeneca juni - augusti
  • var fejknolla på läkarprogrammets nollning i slutet av augusti
Jag tycker att det är ett av de bästa besluten jag någonsin har gjort att byta program. Jag har haft roligt nästan hela året och jag slipper sitta och skriva fler verser på Ena foten utanför. Hoppas jag. Mina tankar glider iväg åt det farliga hållet allt oftare. Jag får akta mig så jag inte hamnar i en situation där jag sitter vaken hela nätterna och skriver sorgliga dikter och känner mig som Melissa Horn.

Tempot i skolan är högt. Det har gått 1,5 vecka och vi är redan klara med lungan. Jag bor i biblioteket igen. Jag försöker vara där 8 - 17 varje dag. Basgruppsfallen är enorma hittills så tiden behövs. Jag trodde inte det var så mycket fysik på Medfak, men när vi höll på med lungorna så handlar det mycket om tryck och flöden. Jag skrattade inombords på föreläsningen för jag kände så väl igen mig. 

lördag 25 augusti 2018

Jag heter inte Jessica

Första veckan på nolle-p har varit och jag har gjort mitt jobb som fejkis. Jag gick alltså till domkyrkan, där de nya läkarstudenterna skulle samlas, klädd i de minst matchande kläder jag kunde hitta och utgav mig för att vara klasskamraten Jessica Biliaris. Jag lade genast märke till reaktionerna hos de andra. Dömande blickar, mungipor som vreds, människor som besvärat vände sig bort efter att ha kastat en snabb blick på min klädstil. I början var det ovant och något obehagligt. Det var svårt att inleda något samtal då knappt någon ville tilltala mig och de få som gjorde det snabbt gick därifrån. Just i den stunden satt jag och undrade jag vad jag gett mig in på.

Det blev lättare när vi delades in i mindre grupper. Där kunde jag enklare spela min roll som flummig filosof. När vi lekte lära-känna-lekar där man gick varvet runt och alla berättade om sig själva fick jag tillfälle att säga konstiga saker. Med tiden kom jag in i det och tyckte att det var kul. Jag fick adrenalinkickar av att säga saker som alla skrattade åt och jag vågade mer och mer ta ut svängarna. 

Här kommer ett urval av saker som jag gjorde:
  • Vi gick varvet runt och alla skulle berätta sitt namn och en sak de gillade som började på samma bokstav. Jag sa att jag hette Jessica och gillade jaguarsvansar.
  • Jag räckte upp handen på en genomgång och frågade om man behövde vara fysiskt närvarande på aktiviteter eller om det räckte med att vara närvarande i tanken.
  •  När man skulle berätta varifrån man kom sa jag att jag kom från universum, närmare bestämt jorden, närmare bestämt Sverige, närmare bestämt Järna.
  • Varje gång någon frågar mig om jag tyckte att någonting var roligt höll jag en monolog om att det beror på hur man definierar roligt och att det gick att se ur olika perspektiv. Vilket jag också gjorde om någon frågade vad jag hette, eller frågade någonting överhuvudtaget.
  • Säger saker som "de röda ljusen hejdar min resa framåt" (vid trafikljuset) och "tonerna klingar i min själ" (när en annan fejkis spelade fiol utan att ha övat)
  • Jag drev med superfaddrar i min egen klass genom att fråga hur det var att gå läkarprogrammet
  • När gruppen gick runt ett hörn nere i stan smet jag iväg och via sms berättade jag att min existensiella varningsklocka hade ringt och att jag blivit tillfångatagen av fadderiet.
Det märkliga var att min nollegrupp först inte tyckte att det var uppenbart att jag var oseriös. Först när jag smitit iväg sökte någon upp mitt telefonnummer på Facebook och upptäckte min verkliga identitet. De berättade efter att fadderiet avslöjat mig att de inte förstod att jag skådespelade förrän det hände. Jag var förvånad över hur trevliga alla var mot mig även fast att jag var så konstig jag kunde. Jag kommer aldrig mer vara rädd för vad folk ska tycka när jag är mig själv.

Det var kul, men jag blev väldigt trött efteråt. Nu ska jag vila så gott det går tills terminen börjar på riktigt på måndag.

lördag 18 augusti 2018

Lugnet innan

Jag tillbaka i Linköping för tredje gången. Jag påbörjar det fjärde året av mina studier, men min andra termin på läkarprogrammet. Välutbildad kommer jag att bli. Jag tycker dock inte det gör så mycket att jag får vara student länge. När man lär sig intressanta saker är det kul att plugga. Det enda som är jobbigt är att man måste ha tenta på allt man har lärt sig, men jag är optimistisk för den förra tentan gick bra. Dessutom var de två första åren bra för min personliga utveckling. Jag hittade mig själv och sedan fördjupade jag mig i det under det tredje året.

Jag har haft den lugnaste vecka jag någonsin har haft i hela mitt liv. Jag hade nästan ingenting planerat på hela veckan. Jag flyttade tillbaka in i mitt korridorsrum i Ryd och kom igång med hushållsarbetet igen. Gå och handla. Laga mat. Gå ut och springa i rydskogen. Jag började snabbt att göra av med de pengar jag tjänat på mitt sommarjobb eftersom att kylskåpet var helt tomt efter sommaren. Det är bäst att tömma kylen innan sommaren, det vet jag av erfarenhet. En gång glömde jag en mandarin över sommaren och när jag kom tillbaka trodde jag att det var en avokado.

För att undvika att ha för tråkigt hittade jag på lite olika aktiviteter. Jag åkte ner på stan och handlade konstiga kläder som jag ska ha på mig när jag ska vara fejknolla den 20-21 augusti. Jag åkte och hälsade på min farmor och farfar, som bor i närheten av Finspång (dit det irriterande nog inte finns någon direktbuss så jag får åka till Norrköping och ta bussen därifrån).  Sedan hjälpte jag till att måla Holgerspexets märke vid campus US märkesbacke.

Det är kul att vara tillbaka med jag ser fram emot att komma igång med studierna och alla aktiviteter. Som tur är dröjer det inte länge. Bara en dag.

torsdag 9 augusti 2018

En resa och två vandringar

Höga berg, vattenfall överallt och smala, slingriga vägar. Så såg landskapet ut när jag och pappa färdades genom södra Norge för att vandra till Trolltunga tidigare i veckan. Nära den svenska gränsen var det relativt platt och vägarna var raka och breda, men vi behövde inte åka långt in i Norge för att det skulle förändras. Till och med väg E134 är så liten att det ligger hus en meter från vägen. Vi konstaterade att transporter är en mycket större utmaning i Norge, men de verkar satsa på att förbättra infrastrukturen för vi passerade säkert minst sju vägarbeten per dag. Gott om långa tunnlar fanns det också.

Första dagen sov vi över i Kongsberg innan vi tog oss in i Hardangervidda. Vi stannade på vägen för att ta vad vi trodde var en kort tur för att kolla på en glaciär. Det visade sig att för att komma dit behövde man först åka bil på en grusväg med stup längs kanterna och sedan gå längs den stenigaste väg jag någonsin gått på. Dessutom fanns det branta passager där man var tvungen att hålla sig i rep för att komma upp. Jag märkte dock att jag hade lätt att ta mig upp. Jag har ju trots allt orienterat och har övat upp en känsla för var jag ska sätta ner fötterna. Så på vägen upp gick allt bra. På hemvägen var jag dock trött i benen, halkade till och trampade rejält snett. Fotleden blev svullen och stel och jag hoppades att jag fortfarande skulle kunna gå vandringen som jag egentligen kommit dit för. Annars vore det ju lite surt.

Fotstukningen visade sig dock inte vara så allvarlig, så nästa dag gick jag de fjorton kilometrarna till Trolltunga och sedan tillbaka igen. Det var rätt jobbigt då toppen låg 987 meter högre än starten på vandringen. De första fyra kilometrarna gick man längs en serpentinväg med många svängar upp ovanför trädgränsen, för att sedan gå över ett träskområde och sedan var det dags för några kilometer med bara uppförsbacke igen. Efter halva vägen, då man tagit den mesta stigningen, var jag ganska trött. Vi gick genom ett landskap som bestod av mest sten (eftersom ingenting kan växa på den höjden). När man började närma sig Trolltunga kunde jag se ett vackrare landskap på sidan av vandringsleden. Vykortkänslan började infinna sig.

Till slut kom vi fram till målet. Trolltunga, en klippa som ser ut som lejonklippan i Lejonkungen-filmen, fast mycket smalare. Folk köade för att ut på klippan och ta kort, vissa mer risktagande än andra. En kille sprang ut på klippan, hoppade och landade en halvmeter från kanten (ganska farligt då det är flera hundra meter ner till marken). Andra satt och fikade precis vid kanten. Det är inget jag skulle göra. Jag gillar inte att ramla nerför stup.


Sen var det bara att gå tillbaka hela vägen igen. Det var mindre jobbigt för att det var mest nerförsbacke, men lite jobbigt är det att hålla emot när det lutar brant nerför. Det kräver också benmuskler. Jag var slut i benen när jag kom tillbaka och vilade mig i vandrarhemmet innan det var dags att påbörja resan till Sverige nästa dag.

torsdag 2 augusti 2018

Slut och början

Jag är tillbaka i Järna igen. Tillbaka i den fuktiga varma hettan som får det att kännas som om jag är i tropikerna istället för Sverige. Pappa bor i det varmaste huset jag någonsin varit i och även fast jag har fönstret vidöppet flera timmar innan jag ska lägga mig och duschar kallt innan jag ska sova är det fortfarande svårt att sova.

Jag var ute och sprang under de grå molnen när himlen plötsligt öppnade sig och allt regn som inte har kommit på hela sommaren öste ner på en och samma gång. Varmt regn. Det var väldigt skönt att springa i. Svalkande. Jag brukar gilla att springa i regn. Luften är fuktig och skön att andas då, inte så torr. Jämfört med stekande hetta, när svetten sprutar och halsen är knastertorr och jag inte kan sluta tänka på hur törstig jag är det underbart.

Efter att ha varit ledig i en vecka är jag nu tillbaka och jobbar sista veckan på mitt sommarjobb. Det kändes lite motigt till en början. Även fast att jag inte direkt vände på dygnet när jag var och orienterade förra veckan så tog det emot att börja kliva upp kvart i sju igen, särskilt när det bara är fem dagar kvar. Men jag tjänar ju pengar på det i alla fall.

Jag kom tillbaka till en kontorskorridor med ungefär lika mycket folk som förra veckan jag jobbade, fast andra personer. De som redan har varit på semester, som jag nästan inte har träffat den här sommaren, är tillbaka, medan de som jag har träffat hela tiden har gått på semester. Jag själv har mentalt börjat förbereda mig på att jag ska sluta. Så brukar det oftast bli den sista veckan. Jag sitter mest och väntar på att det ska ta slut, för även om det ska bli skönt att göra något annat så är det ändå lite jobbigt på något sätt. Avslut tar alltid lite energi, även de mindre sorgliga avsluten som man kanske till och med vill ha.

Jag inser att det redan är augusti och tänker att tiden har gått fort. Jag tyckte innan att sommaren skulle bli så lång, men nu är det snart dags att åka tillbaka till Linköping igen. Det här sommarlovet var nog ett av mina bättre sommarlov, trots allt. Jag brukar bli rastlös lätt, men det har fungerat bra i år. Det gäller att hitta balansen mellan att ta det lugnt så att jag blir utvilad men hitta på saker tillräckligt ofta så att jag inte får långtråkigt.

tisdag 24 juli 2018

Jag flyger norrut


Jag sitter uppe i Örnsköldsvik och vilar mig efter att ha sprungit klart den andra etappen på O-Ringen. Man kan ju tro att det ska vara kallare uppe i norr, men så är det inte. Efter en dag med åskskurar och regn så är temperaturen tillbaka till den osannolika värme som det har varit hela sommaren. Detta visade termometern igår.


Jag kom hit i lördags med flyg. Det var länge sedan jag flög sist och den första gången jag flög inrikes. Inte den första gången jag flög själv, dock. Det gjorde jag redan när jag skulle hem från Malaga för att åka till USA för fyra år sedan. Men, jag kände mig nervös innan jag skulle åka. Även om jag vet att flygplan nästan aldrig kraschar så vet jag att om det skulle hända så överlever nästan ingen. Jag blev dock lugnare av att se hur flygvärdinnorna gick omkring utan att se oroliga ut. De flyger ju varje dag, så de borde veta om något ovanligt händer.



Jag kom fram utan problem. Sen var jag ute och sprang. Det gick ringrostigt att orientera, det var ju länge sedan jag sprang med karta sist. Ganska jobbigt att springa var det också. Men, jag har tagit mig runt banorna hittills. 
Idag var det vilodag för alla utom eliten. Vi tillbringade förmiddagen med att åka till en annorlunda strand vid havet. Det var ett ganska vackert men kargt klippigt landskap där. Man fick tänka sig för var man satte fötterna eftersom klippblocken var ganska branta emellanåt. Men det var skönt att sitta på en sten nere vid stranden och känna hur vågorna stänkte på mig.



Jag tycker om att vara vid havet. Det ger på något sätt en lugnande känsla, detta stora öppna vatten som man ser så långt ögat kan nå. Ljudet av vågorna som regelbundet slår mot stranden, fläktandet från vinden och doften av salt är också avkopplande. 



Vi var dock inte ensamma om att vara där. När vi kom så var parkeringsplatsen full och bilar parkerade längs båda sidor av kanten på den ganska så smala vägen under en sträcka på flera kilometer. Att ta sig därifrån var inte det lättaste, särskilt som det kom en lastbil som körde i motsatt riktning mot alla bilar som skulle hem. Trots detta så var det ändå roligt att vara där. Det kändes värt att uppleva.

lördag 14 juli 2018

Det är skönt med regn

Jag har en ny vana på måndagar. Jag sätter mig och tittar ut genom fönstret på kontoret och ser hur många bilar som står på parkeringen. Förra veckan var det nästan fullt. Den här veckan gapar hälften av parkeringsplatserna tomma. Semestertiderna är här. Och värre blir det. En arbetskollega berättade att förra året stod bara en bil på parkeringen vecka 30 (hennes bil). Snacka om att vara ifred på jobbet.

Den här veckan gick de flesta i korridoren där jag jobbar på semester. Det fanns en känsla av förväntan i luften som jag själv också har smittats av. Även fast jag har två veckor kvar (med en ledig vecka emellan) så känns det som om det är dags även för mig att börja avsluta mina sysslor när alla andra runtomkring mig gör det. Det känns också lite speciellt att när de kommer tillbaka från semestern så är jag inte kvar. Kanske kommer vi aldrig ses mer, för jag kanske inte jobbar där nästa sommar och de kanske inte heller gör det. Det är en känsla av avslut som jag också känner.

Jag såg någon i matsalen som jag kände igen. Han såg inte mig, tror jag inte. Hade han sett mig hade han tittat bort och låtsas som han inte såg mig. Han slutade prata med mig och vägrade att ge en förklaring till det och det plågade mig länge. Jag undrade för mig själv om den osynliga isväggen mellan oss fortfarande skulle finnas kvar om vi möttes. För från mitt håll känner jag ingen ilska längre.

För att komma tillbaka till lite gladare ämnen så var jag i helgen och hälsade på min kusin i hennes nya lägenhet. Jag och pappa sov över hos min faster och stannade sedan och orienterade i Kolmården på vägen hem. 30 graders värme med gassande sol är ärligt talat inte det bästa löpvädret enligt mig, men det fanns en sjö nära kontroll 3 så jag gjorde mitt första utomhusbad för året. Några kontroller senare hörde jag till min förvåning åskmuller, trots att himlen var mestadels blå och de få moln som fanns nästan inte ens var gråa. Sedan kom ösregnet. Det regnade så kraftigt att man nästan blev mindre blöt av att duscha i en minut än att springa omkring en minut i detta regnoväder. Men jag har aldrig blivit så glad för regn i hela mitt liv. Regn är skönt ibland.

måndag 2 juli 2018

Veckans reflektioner

Så har jag tagit mig igenom den första arbetsveckan med fem arbetsdagar, vilket råkar vara min tredje vecka. Chefen frågade mig när jag ville börja och jag valde strategiskt att börja på en onsdag en vecka efter tentan. Då kunde jag först vila mig efter mitt hårda plugg genom att vara ledig en vecka och sedan mjukstarta med en tredagarsvecka följt av en fyradagarsvecka eftersom att det var midsommar den fredagen. Detta skulle göra att jag fick tid att anpassa mig till nya rutiner, människor och arbetsuppgifter och hjälpa till att undvika första-veckan-på-jobbet-utmattning.

Det börjar bli semestertider och det är mindre folk på jobbet för varje vecka som går. Jag minns från mina tidigare sommarjobb hur jag nästan var ensam kvar i mitten på sommaren. Vecka 29 och 30 brukar vara de veckor då flest är borta. De som tog tidig semester har då ännu inte kommit tillbaka och de som tog sen semester har precis gått. Jag kommer inte heller vara kvar så mycket längre än så. Vecka 31 är min sista vecka, sen tar jag lite ledigt innan höstterminen börjar. Sommaren är ju trots allt nästan den enda tiden på året som det är möjligt för mig att vara ledig när jag är student och har obligatoriskt basgruppsarbete varje vecka och tenta precis efter nyår. Jag klarade första tentan med god marginal så det är skönt att slippa ha omtentan att tänka på nu.

Det fungerar ganska bra att jobba när jag kommit in i det. Vissa utmaningar finns det dock. Som:

  • när jag måste fråga någon hur jag ska göra för att komma vidare, men den enda som vet är på möte / jobbar hemma
  • när jag behöver ha behörighet för att göra någonting, men personen som ger behörighet är på semester 
  • när flera personer måste läsa och skriva under ett papper för att jag ska kunna gå vidare, men minst en person har inte möjlighet till det 
  • när alla mina arbetsuppgifter inte går att utföra på grund av ovanstående punkter så att jag inte har något att göra
Jag har dock alltid mitt standardjobb att gå igenom allt som finns i arkivet, som jag får göra som extrasyssla. Det är något som är bra att få gjort men som prioriteras lägre än att få fabriken att fungera. Så jag springer ut och in där med lådor med skivor och disketter för gamla system. Vissa av dem är äldre än jag till och med.


Så ser livet ut just nu. Jag har det ganska skönt.

måndag 25 juni 2018

Midsommar

I år firade jag midsommar på ett annorlunda sätt än jag gjort alla år tidigare. I min familj har det funnits en stark tradition att tillbringa midsommarhelgen hemma hos mammas släkt i Odensvi, varje år enligt samma schema. Vi springer löptävlingen Midsommarloppet på torsdag kväll, går ut på ängarna och plockar blombuketter på fredag morgon, åker iväg till midsommarstången nere vid Dybecksgården klockan två. Där placerar vi vår filt på samma ställe som släkten lagt den på 50 år i rad och sätter oss och fikar. Vi dansar lite kring stången, köper lotter och åker det berömda Midsommartåget (ett släp som dras av en traktor runt en runda på en kilometer). Sedan åker vi hem halv fyra och förbereder middagen.

I år tänkte jag att jag skulle pröva något annat och åkte till Boxholm på en midsommarfest tillsammans med främst holgerspexare. Vi tältade vid en å ute i skogen, lekte och umgicks. Vädret var väldigt varierande med solsken på förmiddagen, ösregn precis när vi skulle äta lunch och sedan uppehåll på kvällen. Det var tur, så att
vi slapp bli dyngsura.

Vi åt middag först vid 23:30, efter att ha grillat i månskenet. Det är många musikaliska människor med i spexet, så det bjöds på sång vid lägerelden. Det var mysigt.

Sova i tält är alltid en utmaning för mig. Jag brukar inte sova i tält, jag brukar vara vaken i tält och göra vad jag kan för att förbättra förutsättningarna för att somna. Till exempel vill jag inte frysa. Jag gick upp tre gånger under natten och klädde på mig varmare kläder innan jag till slut kände mig tillräckligt varm för att slappna av och somna. Sedan vaknade jag när solen gått upp av att det var jättevarmt. Jag slog inte direkt några rekord i sömntid på en natt, men jag sov någonting och det är jag nöjd med.

Så tog helgen slut och jag är tillbaka i kontoret på Astra Zeneca igen. Vad som händer där ska jag skriva om nästa gång, för just nu händer inte speciellt mycket. Det mest spännande som hände idag var att jag loggade in på en dator jag aldrig använt förut och loggade ut igen. Som sagt, jag återkommer när jag har något mer intressant att säga.

onsdag 13 juni 2018

Tillbaka

Det är märkligt, det här med ledighet. När jag inte är ledig så längtar jag efter det. Sen, så fort jag blir ledig, är det skönt i ungefär tre dagar. Sedan kommer rastlösheten. Att bara sitta hemma och läsa böcker och kolla på film räcker inte för att underhålla mig hela sommaren. Bara tanken gör mig nästan stressad.

Idag fick jag i alla fall bota rastlösheten genom att börja jobba. Precis som året innan jobbar jag på Astra Zeneca i Södertälje hos labbets systemförvaltare. Jag kände redan de flesta arbetskollegorna från förra året, så det var skönt. Kanske var det därför som jag kände mig relativt pigg när jag kom hem, inte fullständigt dränerad på energi som jag annars brukar vara första dagen på en ny plats. Lite osäker var jag på vad alla skulle tycka om att jag bytt utbildning till läkarprogrammet. Denna helomvändning i livet är något som ofta väcker frågor hos andra. Än så länge verkar dock ingen tycka att jag är helt knäpp som gjorde så.

Dagen flöt på. Jag gjorde mina arbetsuppgifter. Som vanligt så går det snabbare än vad arbetsgivaren tänkt sig. Eftersom jag inte har en massa möten eller flera uppgifter att göra samtidigt, som de fast anställda har, så kommer jag ganska långt på en arbetsdag. Det verkar vara svårt att bedöma hur lång tid saker tar att göra för en sommarjobbare. Jag får se om jag får några extrauppgifter att göra i år igen.

Som sagt, jag har kommit igång med jobbet och det känns lite roligare igen. Men jag längtar tillbaka till Linköping. Det känns som om det är där jag har mitt liv, mina vänner, mina fritidsaktiviteter. Jag önskar att jag jobbade där istället. Det kanske är någonting som jag ska försöka mig på nästa år.




onsdag 6 juni 2018

Nu är det slut


Jag sitter på tåget och ser hur Linköping försvinner bakom mig när jag ger mig av för sommaren. Det känns både skönt och tråkigt. Skönt för att tentan äntligen har varit och jag slipper sitta hela dagarna med näsan i någon av alla tjocka böcker som står med på litteraturlistan. Men tråkigt att lämna allt och åka hem till det gamla livet som nästan inte finns kvar längre när jag bott hemifrån i tre år.

Slutet kom fort. Tentaperioden slukade mig och jag stängde praktiskt taget in mig i biblioteket i två veckor för att repetera allt jag lärt mig sedan terminens början. Det var mycket, insåg jag. I början kände jag mig stressad. Mina sömnproblem som lyst med sin frånvaro i nästan ett år kom tillbaka. Men jag har lärt mig vikten av att stressa av, så jag tog mig tid att vila när jag blev för trött. Det var bra, då fick jag tillbaka energi och kunde plugga bättre nästa dag.

Jag var ibland iväg och gjorde saker på kvällarna. Till exempel sprang jag Blodomloppet med min basgrupp. Det var ganska kul och få springa lite igen. Det var länge sedan jag sprang ett löplopp och även fast att jag har inte formen för att komma fyra på terräng-SM längre så blev jag ändå nöjd med min tid. Jag hade inte tappat så mycket som jag trodde.

Tentan kände jag mig också nöjd med. Jag gick ut från tentasalen med en positiv känsla. Jag tyckte att jag kunde svara på de flesta frågorna (förutom hur vitamin B12 tas upp). Nu hoppas jag att Medfak inte rättar lika hårt som MAI (t.ex ger noll poäng på en fråga för att man skrev > istället för < på ett ställe i en 2 A4-sidor lång korrekt uträkning). Jag får vänta två veckor och se.

Dagen idag har jag tillbringat med någonting så roligt som att packa och städa. Jag gjorde prioriteringar över vad jag behöver ha med mig hem (linnen, kjolar, klänningar) och vad jag inte behöver (mantel och tomma toarullar). Sedan slängde jag sopor, dammsög och packade ihop. Nu ska jag vara ledig en vecka innan jag ska börja jobba, vilket ska bli skönt. 

onsdag 16 maj 2018

Allt händer



Som ni kanske har märkt om ni har följt den här bloggen tidigare under året så tycker jag om att ta kort vid den här ån. Jag har gjort det till en grej att gå dit vid olika tider på året och se hur bilden förändras när årstiderna växlar. Nu börjar löven slå ut på träden och bilden börjar återigen likna den första jag tog, den i september, när jag precis tagit beslut om studieuppehåll och var både lättad och osäker på vad som skulle hända i framtiden. 

Mycket har hänt sedan dess, och mycket ska hända innan det här läsåret är slut.De senaste veckorna har allt som jag har eller eventuellt ska engagera mig i dragit igång, samtidigt som tentan närmar sig. Jag har verkligen fullt upp nu. Till exempel har jag tagit på mig att vara en av fejknollorna på läkarprogrammet och måste fixa klart detta innan sommaren. För er som inte vet så innebär detta att jag nästa höst när nya studenter börjar ska låtsas vara en av dem som börjar i klassen men ha en mycket speciell personlighet de första två dagarna av nollningen. Jag, som har ryckt in som skådespelare i alla klasser jag gått i varje gång jag har haft möjligheten tyckte att det kändes kul men samtidigt lite utmanande. Det är en annan sak att låtsas vara någon annan utan att tala om det, även om alla förmodligen kommer att inse ganska fort att jag inte är seriös.

Det börjar kännas nu att terminen lider mot sitt slut. Det varma, vackra vädret gör att jag börjar längta efter sommarlov, men nu gäller det att bita i och sitta och plugga så att jag klarar tentan och slipper sitta och plugga hela sommaren också. Jag har haft disciplin nog att ta mig upp tidigt på morgonen så att jag får saker gjort och kan ta det lugnt på kvällarna. Det ska jag fortsätta med den här sista tiden.

söndag 29 april 2018

Två fester och fyra reflektioner

I min dröm satt jag och tittade på en himmel som var fylld med fåglar. En gigantisk, stor svärm av skränande fiskmåsar som var så många till antalet att himlen var alldeles svart. Ljudet av deras skrän lät något oerhört.

Sedan slog jag upp ögonen och insåg att ljudet fanns i verkligheten. Inifrån mitt dåligt ljudisolerade rum kunde jag klart och tydligt höra skriken från alla de fiskmåsar som av någon obegriplig anledning väljer att leva i Ryd istället för vid havet. Så kom det sig att jag skrev upp inköp av öronproppar på min att-göra-lista.

För övrigt har veckan varit händelserik. I onsdags var det dags att återse skytte-C efter att ha lyckats med att hålla mig därifrån i två och ett halvt år. Vi hade tackfest för de som hjälpt till med nollningen. Temat var Full moon party, vilket inte var det lättaste för mig som har en garderob fullproppad med svarta och mörkblå kläder men saknar allt vad neonfärgat heter. Det är lättare för mig att hitta lämpliga kläder för att vara med i dekoren på spexföreställningar, om man säger så.

Jag var mest intresserad av att se vilka reaktioner jag fick på filmen jag hade deltagit i att skapa. Filmen var en parodi på alla grupper som deltagit i att anordna nollningen, vilket var kul att göra men tog en del tid. Som vanligt blev människor chockerade över att jag faktiskt kan skådespela bra.
Människor tolkar mig inte så som jag tycker att jag är. I olika situationer har jag fått höra att jag är:

1) En kall, analytisk, ordentlig människa som helt saknar humor (när jag är blyg)
2) En överemotionell virrhjärna (när jag mår dåligt)
3) En djup, introvert filosof (när de läser min poesi eller något annat jag skriver)
4) Någon som är busig/lekfull och faktiskt har humor (när jag spelar teater)

Jag föredrar 3 eller 4, vilket jag försöker uppnå genom kreativa sammanhang. Nu i helgen var jag på vårkickoff med Holgerspexet. Det var kul att komma igång igen, jag som bara har tagit hand om webbsidan och därför inte träffat så mycket spexfolk sedan december. Det blev ju en ganska stor förändring efter att ha tillbringat alla helger hela hösten med dekoren. Nu hade vi sittning i en så ovanlig plats som Baljan där vi gjorde minst lika ovanliga lekar (gå med om ni vill veta). I alla fall, det var skönt att vara tillbaka.

fredag 20 april 2018

Från en fas till en annan

Energin har verkligen kommit tillbaka nu. Kanske beror det på det vackra, varma vädret, eller att jag nu är klar med IPL och slipper åka till Norrköping mer. Kanske beror det på att jag nu har planerat in en massa roliga saker som jag ska göra. Eller något helt annat.

Som sagt, jag har återgått till att läsa på om kroppen på heltid och snabbt kastats in i en värld av bukorgan och hormoner som styr dem. I slutet på veckan fick jag också fyra A4-sidor med latinska och grekiska ord för allt man kan behöva veta som har med buken att göra. Det känns som om det kommer bli en hel del att plugga in, särskilt som man en dag ska kunna hur alla blodkärl går i hela kroppen och vad de heter. Jag funderar på att försöka programmera ihop ett glosträningsprogram. Det borde jag kunna. Jag har ju min berömda namngenerator som slumpar roliga för-och efternamn som jag byggde ihop ett sommarlov när jag hade tråkigt (Voldemort-Gandalf Snyggberg är nog det bästa den har lyckats åstadkomma). Men Marcus Skräckskjärt var också ganska bra.

Jag märker att jag alltmer sällan tänker mig tillbaka på min tid som IT-student. Jag längtar inte tillbaka till december 2016 längre, innan den hemska vårterminen när jag fick mycket inspiration till min poesi. Jag har dock legat lågt med att publicera någonting av det på Regn och solsken, medveten som jag är om att folk kan känna sig träffade. Ibland är jag sugen på att göra det, men när jag har normala halter av serotonin är spärren oftast för hög. Jag får se vad jag gör i framtiden, om jag kan publicera någonting trots bra humör.

torsdag 12 april 2018

Som att springa uppför bergen

Så är jag är tillbaka efter ytterligare drygt två veckor. Jag tänker alltid att jag ska försöka skriva oftare, men det är svårt att få till det. Det är så mycket annat som jag måste skriva nu. Till exempel en examinationsuppgift där jag ska definiera hälsa (igen) och prata om värderingar i sjukvården (igen).

Spexabstinensen ökar alltmer ju längre tiden går. Fyra månader har passerat sedan jag flyttade hem från Forumteatern. Det var visserligen rätt så bra att inte ha fullspäckat med aktiviteter på fritiden när jag skulle hålla på och byta utbildning, men när det är så mycket självstudier på schemat börjar jag leta efter flera sociala sammanhang.

Min energi har varit låg ganska länge. Det är först nu jag har fått tillbaka kraften igen, efter några sega veckor där allt kändes dystert. Jag hade svårt att hitta någonting som kändes roligt eller meningsfullt. Men så lyckades jag sparka mig själv i baken och ta några initiativ till att ha lite roligare.


Den här veckan och förra sprang jag omkring på stan utklädd i konstiga kläder för att spela in en film som jag inte ska säga någonting om, för jag ska inte spoila. Sedan ska jag sätta igång med en ny rekryteringskampanj för att få folk att tro att det är roligare att vara med i Holgerspexets webbgrupp än de tycks tänka att det är. Sedan så måste jag ha mer roligt, vilket jag har en plan för. Jag måste gå och vara lite galen någonstans, annars blir jag galen på riktigt.

måndag 26 mars 2018

Ljusare

Två veckor till har passerat i mitt liv. Två veckor utan så värst mycket drama, för ovanlighetens skull. Halva veckorna har jag suttit och lärt mig om biokemiska processer i kroppen. Resten av tiden har jag blivit skickad till Norrköping för att jobba i basgrupp med studenter från andra utbildningar på Medicinska fakulteten. Så det har blivit en hel del resor med campusbussen, som jag har klivit på uppe vid campus Valla, vilket är närmast eftersom jag bor i Ryd.

En konsekvens av detta är att jag har gått omkring mycket mer än jag brukade göra uppe vid mitt gamla campus. När jag insåg att det fanns böcker som var användbara som källor till IPL (interprofessionellt lärande) i Vallabiblioteket så började jag gå dit. Jag tycker mig inte minnas att jag någonsin varit där tidigare, vilket är märkligt då jag ändå har studerat där i två år. Jag var säkert i Medicinska biblioteket två gånger bara den första veckan. Det skiljer sig mycket mellan utbildningar, är mitt konstaterande. Och jag konstaterar igen, som jag har gjort så många gånger, att jag inte är ledsen över att jag lämnade när det blev som det blev. Men jag är ledsen för att det blev så.

I och med att jag nu har varit på campus Norrköping har jag nu besökt alla campus som ägs av Linköpings universitet. Jag måste säga att det är fint i Norrköping också, även om det tar en stund att ta sig dit. Många trappor dock, men fin utsikt över vattnet.

Och äntligen, äntligen, var det lite vår. I söndags sken solen, det var varmt, och jag gick på en promenad med min tunnare jacka på mig. Det är märkligt att det känns så mycket lättare när solen skiner. Som om det finns något slags hopp om ljusare tider. Jag hoppas på det, att jag ska hamna i någon slags vardag och slippa livsomvälvande förändringar varje månad.

måndag 12 mars 2018

Vittne till inbrott

Som jag har sagt förut har det senaste året varit minst sagt dramatiskt. Aldrig tidigare har jag varit med om så många stora förändringar, så många genombrott, så många insikter på så kort tid. Jag brukade tänka att mitt liv kändes som någonting taget ur en dramakomedifilm. Händelser som sammanföll och skapade så komplicerade scenarion att det kändes som något som någon skulle hitta på för att skratta åt det. När jag sedan till slut kom in på läkarprogrammet och äntligen började slå mig till ro med en tillvaro jag tänkte behålla en längre tid så händer det dramatiska saker igen. Redan har jag upplevt två begravningar och två inbrott, efter inte ens två månader.

Igår, vid klockan två på eftermiddagen, är jag på besök hemma hos mina föräldrar. Jag hör hur mamma ropar från övervåningen att någon bryter sig in hos grannen. Jag tittar ut genom fönstret och får syn på en man som aggressivt slår sönder glasdörren på deras veranda och kliver in. Att grannarna är hemma oroar mig eftersom att jag är osäker på mannens avsikter.

Jag ringer 112 och får samtala med en polis samtidigt som mina föräldrar följer förloppet och ropar till mig vad som händer. Mannen går ut genom dörren, sätter sig i grannarnas bil och kör iväg. Jag får senare veta att polisen tagit fast mannen i Nykvarn efter att ha jagat honom med helikopter och flera polisbilar. Vill ni läsa tidningsartikeln, klicka här.

Detta var ganska omskakande. Jag var senare inne hos grannarna och hjälpte till och städa undan glassplitter och insåg då hur hårt han måste ha tagit i. Det fanns stora glasbitar utspridda i hela rummet och även i köket, där gärningsmannen kastat en sten med diameter på cirka 10-15 centimeter genom fönstret. Det var den helgen, det.

söndag 4 mars 2018

Luft under mina vingar

Ibland är det så svårt att hitta inspiration till något att skriva om. Till exempel nu. Det har varit gott om stora händelser i livet på senaste tiden men det börjar trappa av. Livet återgår till någon slags vardag och det är ju skönt på sitt sätt.

Det har nu blivit mars, men det är kallare än det varit på hela vintern. Vårens ankomst känns avlägsen, även fast att den snart borde ske. Jag, som precis köpte nya tumvantar då det var iskallt om händerna att cykla de fem kilometrar som det är mellan mitt hem och campus US med ofodrade skinnhandskar, längtar tills den tiden då jag kan cykla med tunnare jacka utan vantar. När man slipper halka fram på isiga cykelvägar och det går trögt att svänga för att jag har The Cell i ryggsäcken (en mycket tjock bok där det står det mesta som man behöver veta om celler).

Nu har vi dock lämnat generna och börjat läsa om metabolism istället. Någonting som började relativt lugnt med en vecka om näringsrekommendationer och varför man inte ska lita på allt som tidningar skriver om kostråd (tidningar gillar sensationer mer än fakta som låter rimlig). Nu ska jag åka till Norrköping och arbeta ihop med sjuksköterskestudenter och fysioterapeutstudenter i en vecka. Exakt vad vi ska göra vet jag inte, men det lär jag väl få reda på imorgon.

Det går inget vidare för mig att lära mig att titta i mikroskop. Första passet var jag borta på grund av dödsfall. Andra passet var jag borta på grund av begravning. I onsdags gick jag tidigare hem från en trevlig faddermiddag med min basgrupp för att hinna till Järna i tid för begravningen som skulle vara i Södertälje nästa dag. Torsdagen var som väntat en rätt tung dag. Jag har aldrig varit med om att jag kommit hem från begravning utan att vara rätt trött och nedstämd.

På fredagen var jag tillbaka i Linköping. Jag missar ogärna grupparbeten, som vissa vet om de fortfarande minns det. Efter detta kom en helg där jag har tagit det ganska lugnt. Jag undrar om jag fortfarande inte har kommit över chocken när spexet tog slut för 2017 och jag plötsligt hade ledig tid på helgerna. Vad ska man då hitta på? Jag tror inte jag kan hålla mig från att gå med i något mer än bara webbgruppen. Så länge sitter jag och hoppas på varmare väder.

onsdag 21 februari 2018

Mot ljusare tider

Tiden går fort. Snart en månad har passerat sedan jag klev in på campus US för första gången. Det känns ännu som ett nytt liv, men chocken av nya intryck har lagt sig. Jag vet vad jag ska vänta mig.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg så skakades mitt liv av tråkiga händelser. Jag tycker att jag har klarat mig bra, men det har tagit lite extra energi. Jag är trött, särskilt som jag håller på och anpassar mig till att vara läkarstudent samtidigt. Men jag kan ändå se ljuspunkter i livet.


Jag har halvt flyttat in i Medicinska biblioteket vid det här laget. Där har jag tillbringat åtskilliga timmar med att sitta och läsa om DNA-molekyler tills jag nästan drömmer om dem. Jag tycker att det är lugnt och skönt att vara där. Det är tyst och jag känner mig fokuserad.

Jag har mindre schemalagt än jag hade på IT. Det är ju bra för att man ska hinna med att förbereda sig för basgruppsmöte, vilket tar minst tre timmar per möte. Idag var det den första dagen sedan jag började då jag inte hade någonting på schemat. Jag tillbringade dagen med att vara hemma, studera några timmar och sedan vila. Jag tog mig ut på en löptur, som jag har för vana att göra rätt så ofta för hälsans skull. Det var skönt, men kallt. Vintern kommer som vanligt senare än vad jag vill ha den.

I veckan gjorde vi en labb som gick ut på att kolla vilken variant man hade av en viss gen som påverkar hur bra man bryter ner läkemedel. Det skulle ha varit intressant att veta, men vissa grupper fick inget resultat och min grupp var en av dem. Jag är med andra ord fortfarande ovetande om jag tål vissa läkemedel eller inte. Det får jag väl lista ut på något annat sätt.

Som sagt, jag är trött men livet är intressant och jag hoppas energin kommer tillbaka snart.


måndag 12 februari 2018

Dåliga nyheter

Jag önskar att jag hade något bättre att skriva om än sjukdomar och död och sorg. Det har jag tyvärr inte. För bara drygt en månad efter att min faster gick bort alldeles för tidigt så har min mammas särbo också dött, helt oväntat. Dysterheten har sänkt sig över familjen som ett tjockt svart täcke.

Så jag gick inte upp och lärde mig hur man kollar i mikroskop klockan 07:45 på torsdagsmorgonen. Jag satt inte i biblioteket och läste på om replikation av DNA. Gick inte på basgruppsmöte och pratade om celldelning. Åkte aldrig iväg med Holgerspexet till en herrgård i Småland på helgen. Jag åkte hem för att stötta familjen. Sen satt vi och mådde dåligt tillsammans.

Det här var inte det muntraste jag någonsin har skrivit, men för att säga någonting positivt har jag i alla fall kommit in i studierna. Det kändes skönt att vara tillbaka idag. Jag har lärt mig en massa intressanta saker som jag ska ta upp i ett senare gladare inlägg. Det var allt jag hade att säga just nu.

onsdag 31 januari 2018

Livet som läkarstudent



Nu är det lite drygt en vecka sedan den där första dagen som jag klev in genom dörrarna på campus US. Mycket har hänt sedan dess. Igår kom jag hem efter att ha suttit i biblioteket i 2,5 timme och skrivit mitt individuella basgruppsunderlag och hade med mig en bok med 1300 sidor om cellens molekylärbiologi som jag köpte på en bokbytarsida på Facebook från en student som läser en högre termin. Den boken täcker bara en liten del av kursen, så jag behöver köpa fler lika tjocka böcker.

En av de första saker som jag tänkte på var att det var fina lokaler på Medfak. Dock svårt att hitta. Jag och några kurskamrater blev förvirrade vi skulle till ingång 69 och skyltarna visade att man kom dit både om man gick uppför och nerför samma trappa. Först prövade vi att gå uppför trappan, men där fanns bara dörrar där det stod "Förbjudet att passera". Så vi gick nerför trappan istället och efter att ha gått igenom några slingriga korridorer och åkt hiss till rätt våning så hittade vi rätt.

Idag har jag varit på studiebesök på akutmottagningen och kollat när läkaren undersökte en patient. Föreläsaren hade förvarnat oss på att det kunde ta tid innan det dök upp någon patient som ville gå med på det, men hon uppmuntrade oss med att "har ingen kommit vid midnatt så är det okej om ni går hem". Jag som skulle vara där 09:00 kände mig lätt oroad efter det uttalandet. Som tur var behövde jag bara vänta 1, 5 timme innan en patient tackade ja. Det hade varit intressant att berätta vad som hände på undersökningen, men hittills är det bara en sak jag har fått lära mig ordentligt på utbildningen och det är lagen om tystnadsplikt. Så tyvärr, det får jag inte säga.

För övrigt har jag och min stora klass på 120-130 personer sprungit omkring med våra jättefina gröna nollemössor på oss och ägnat oss åt diverse aktiviteter på olika ställen i stan. Efter att ha haft 30 klasskompisar tidigare så kändes skillnaden stor i början, men det går ganska lätt att prata med alla. Jag lyckas stöta på någon som jag inte har hälsat på varje dag även fast det var en vecka sedan vi började.

Nu har det dock börjat slita på kroppen att vara ute på aktiviteter hela tiden. Jag känner hur en förkylning är på gång och försöker att ta det lugnt och komma tillbaka in i någon form av balans igen. Men förutom det tycker jag att det är bra och känns spännande.

söndag 21 januari 2018

Avslut

Det är en iskall dag i mitten av januari. Jag kom hem till Järna igår, bara för att upptäcka att snön som saknas i Linköping finns i stora mängder här. Jag satt på tåget och såg hur landskapet blev alltmer vintrigt i takt med att jag närmade mig Södermanland.

Idag var det över tio minusgrader och jag stod halva dagen i klubbstugans helgservering och sålde smörgåsar och våfflor åt skidåkare. Det var verkligen fullt med folk. Jag stod i kassan och hade seriöst inte en ledig minut på två timmar. Kunder kom i en strid ström och beställde hur mycket som helst och jag fick användning för både arbetsminnet, huvudräkning och simultanförmåga. Så är det när solen skiner. Alla vill ut och åka skidor, oavsett temperaturen.

I fredags slutade jag på mitt jobb. Det var skönt men samtidigt var det ett avslut. När jag går iväg någonstans och aldrig kommer tillbaka så känner jag alltid åtminstone en svag saknad. Även fast jag hellre vill göra något annat som jag tror kommer vara roligare så är det ändå ett kapitel i livet som är slut.

Under tidens gång kom jag fram till bättre och bättre metoder för att göra mina arbetsuppgifter. Jag skulle se till att filerna över varje fastighet skulle sorteras in enligt samma mappstruktur, istället för att ligga utspridda lite hursomhelst så att man behövde leta i tio mappar för att hitta det man letade efter. Jag insåg då att det fanns två metoder för att flytta filer till rätt plats. Det var:

1. Klicka dig ner genom sju mappar till sjunde undermappen, klipp ut filerna och klicka dig sedan upp till toppen igen. Klicka på mappen du ska flytta filerna till och klicka dig ner till sjunde undermappen i den. Klistra in filerna. Gå sedan tillbaka till den första mappen och hämta nästa fil.

2. Använd terminalen och skriv ett kommando som flyttar filerna till rätt plats på några sekunder.

Det var då jag började älska terminalen. Nu får jag hoppas att den som ersätter mig känner till alternativ 2 så att arbetet går lite mer effektivt.

Egentligen är det terminsstart på läkarprogrammet imorgon, men eftersom min fasters begravning är då har jag fått tillstånd att vara ledig den dagen. Min första dag kommer att bli på tisdag istället. Så jag får sitta ännu en dag och vara ovetande om hur min vardag kommer se ut de närmaste 5, 5 åren. Jag har i alla fall gott om tid på mig att lära mig det.

lördag 13 januari 2018

Nystart

Jag skriver igen, för första gången 2018. Dagarna har flutit på sedan jag kom tillbaka efter julledigheten. Som vanligt har jag jobbat på vardagarna. Jag har suttit och lagt in ett hundratal ritningar över ombyggnad av Berzeliusskolan i Lejonfastigheters system, sorterat och lagt in driftinstruktioner för en massa förskolor i Skäggetorp och listat ut vad som hänt med alla byggnader som saknas i systemet men har ritningar.

Men som sagt blir jag inte så långvarig på det jobbet heller. Jag sökte in på läkarlinjen mest för att se hur långt mina betyg räckte, och när jag sedan kom in bestämde jag mig för att ta chansen. Så nu ska jag börja plugga igen om en vecka, på en helt annat utbildning än jag har gått tidigare.

Det känns skönt att jag går direkt från det ena till det andra. Jag slutar jobbet på fredagen och börjar på måndagen (även om jag inte kan komma då eftersom det krockar med en begravning). Jag slipper ha den där mellantiden då jag inte gör någonting och bara går omkring och tänker på hur det var förut och hur jag hoppas att det ska bli. Men jag ser fram emot det. Det blir en ny spännande tid i livet. Kanske mina förhoppningar som inte uppfylldes förut kommer att uppfyllas nu.

När jag berättar på jobbet att jag ska byta till läkarlinjen så får jag ofta höra: "Då har du många år av studier framför dig nu." Det stämmer. Jag ska ju plugga minst 5, 5 år och sedan förmodligen ännu mer. Men det gör ingenting. Om jag tycker att det jag lär mig är intressant är det inte så jobbigt att plugga. Dessutom så får jag vara med om två nolle-p. Det är det inte alla som får.