Ljusare

Två veckor till har passerat i mitt liv. Två veckor utan så värst mycket drama, för ovanlighetens skull. Halva veckorna har jag suttit och lärt mig om biokemiska processer i kroppen. Resten av tiden har jag blivit skickad till Norrköping för att jobba i basgrupp med studenter från andra utbildningar på Medicinska fakulteten. Så det har blivit en hel del resor med campusbussen, som jag har klivit på uppe vid campus Valla, vilket är närmast eftersom jag bor i Ryd.

En konsekvens av detta är att jag har gått omkring mycket mer än jag brukade göra uppe vid mitt gamla campus. När jag insåg att det fanns böcker som var användbara som källor till IPL (interprofessionellt lärande) i Vallabiblioteket så började jag gå dit. Jag tycker mig inte minnas att jag någonsin varit där tidigare, vilket är märkligt då jag ändå har studerat där i två år. Jag var säkert i Medicinska biblioteket två gånger bara den första veckan. Det skiljer sig mycket mellan utbildningar, är mitt konstaterande. Och jag konstaterar igen, som jag har gjort så många gånger, att jag inte är ledsen över att jag lämnade när det blev som det blev. Men jag är ledsen för att det blev så.

I och med att jag nu har varit på campus Norrköping har jag nu besökt alla campus som ägs av Linköpings universitet. Jag måste säga att det är fint i Norrköping också, även om det tar en stund att ta sig dit. Många trappor dock, men fin utsikt över vattnet.

Och äntligen, äntligen, var det lite vår. I söndags sken solen, det var varmt, och jag gick på en promenad med min tunnare jacka på mig. Det är märkligt att det känns så mycket lättare när solen skiner. Som om det finns något slags hopp om ljusare tider. Jag hoppas på det, att jag ska hamna i någon slags vardag och slippa livsomvälvande förändringar varje månad.

Vittne till inbrott

Som jag har sagt förut har det senaste året varit minst sagt dramatiskt. Aldrig tidigare har jag varit med om så många stora förändringar, så många genombrott, så många insikter på så kort tid. Jag brukade tänka att mitt liv kändes som någonting taget ur en dramakomedifilm. Händelser som sammanföll och skapade så komplicerade scenarion att det kändes som något som någon skulle hitta på för att skratta åt det. När jag sedan till slut kom in på läkarprogrammet och äntligen började slå mig till ro med en tillvaro jag tänkte behålla en längre tid så händer det dramatiska saker igen. Redan har jag upplevt två begravningar och två inbrott, efter inte ens två månader.

Igår, vid klockan två på eftermiddagen, är jag på besök hemma hos mina föräldrar. Jag hör hur mamma ropar från övervåningen att någon bryter sig in hos grannen. Jag tittar ut genom fönstret och får syn på en man som aggressivt slår sönder glasdörren på deras veranda och kliver in. Att grannarna är hemma oroar mig eftersom att jag är osäker på mannens avsikter.

Jag ringer 112 och får samtala med en polis samtidigt som mina föräldrar följer förloppet och ropar till mig vad som händer. Mannen går ut genom dörren, sätter sig i grannarnas bil och kör iväg. Jag får senare veta att polisen tagit fast mannen i Nykvarn efter att ha jagat honom med helikopter och flera polisbilar. Vill ni läsa tidningsartikeln, klicka här.

Detta var ganska omskakande. Jag var senare inne hos grannarna och hjälpte till och städa undan glassplitter och insåg då hur hårt han måste ha tagit i. Det fanns stora glasbitar utspridda i hela rummet och även i köket, där gärningsmannen kastat en sten med diameter på cirka 10-15 centimeter genom fönstret. Det var den helgen, det.

Luft under mina vingar

Ibland är det så svårt att hitta inspiration till något att skriva om. Till exempel nu. Det har varit gott om stora händelser i livet på senaste tiden men det börjar trappa av. Livet återgår till någon slags vardag och det är ju skönt på sitt sätt.

Det har nu blivit mars, men det är kallare än det varit på hela vintern. Vårens ankomst känns avlägsen, även fast att den snart borde ske. Jag, som precis köpte nya tumvantar då det var iskallt om händerna att cykla de fem kilometrar som det är mellan mitt hem och campus US med ofodrade skinnhandskar, längtar tills den tiden då jag kan cykla med tunnare jacka utan vantar. När man slipper halka fram på isiga cykelvägar och det går trögt att svänga för att jag har The Cell i ryggsäcken (en mycket tjock bok där det står det mesta som man behöver veta om celler).

Nu har vi dock lämnat generna och börjat läsa om metabolism istället. Någonting som började relativt lugnt med en vecka om näringsrekommendationer och varför man inte ska lita på allt som tidningar skriver om kostråd (tidningar gillar sensationer mer än fakta som låter rimlig). Nu ska jag åka till Norrköping och arbeta ihop med sjuksköterskestudenter och fysioterapeutstudenter i en vecka. Exakt vad vi ska göra vet jag inte, men det lär jag väl få reda på imorgon.

Det går inget vidare för mig att lära mig att titta i mikroskop. Första passet var jag borta på grund av dödsfall. Andra passet var jag borta på grund av begravning. I onsdags gick jag tidigare hem från en trevlig faddermiddag med min basgrupp för att hinna till Järna i tid för begravningen som skulle vara i Södertälje nästa dag. Torsdagen var som väntat en rätt tung dag. Jag har aldrig varit med om att jag kommit hem från begravning utan att vara rätt trött och nedstämd.

På fredagen var jag tillbaka i Linköping. Jag missar ogärna grupparbeten, som vissa vet om de fortfarande minns det. Efter detta kom en helg där jag har tagit det ganska lugnt. Jag undrar om jag fortfarande inte har kommit över chocken när spexet tog slut för 2017 och jag plötsligt hade ledig tid på helgerna. Vad ska man då hitta på? Jag tror inte jag kan hålla mig från att gå med i något mer än bara webbgruppen. Så länge sitter jag och hoppas på varmare väder.