fredag 29 mars 2019

Vad jag sysslar med

Vad har jag gjort på senaste tiden? Inte mycket. Jag vaccinerade mig mot hepatit B förra veckan. Det är något som jag borde ha gjort för länge sedan, men jag har glömt av det. Läkarstudenter får gratis vaccin mot det eftersom man riskerar att smittas i yrket. Jag tog mig alltså till slut till vaccinationsmottagningen och fick den första sprutan. Det gick fort, tog bara fem minuter. Jag märkte av det i form av muskelvärk och en mild feber under de följande dagarna. Nu ska jag bara minnas att ta mig dit om en månad för nästa spruta.

Jag har varit sjuk och inte kunnat gå till skolan på några dagar. Det var synd. Jag missade några saker jag helst inte hade missat, som EKG-labb, seminarium om hjärtinfarkt, basgrupp och visning av en dissikerad bröstkorg. Det var synd, men så är det ibland. Jag mådde riktigt illa och kräktes nästan flera gånger, var svag i benen och min hjärna var i ett töcken. Men jag mår bättre nu.

Jag blev tvungen att åka hem av en onödig anledning. Jag ska sommarjobba på Astra Zeneca i år igen. För att bli anställd där måste man dock göra ett alkohol-och drogtest för att bevisa att man inte har något missbruk. Alltså var jag tvungen att vara ledig och åka iväg till Södertälje för att göra det testet. Det gjorde mig irriterad. Det kändes som ett väldigt slöseri med tid att behöva ända åka dit för att vara där en kvart.

Hursomhelst tog jag mig dit och träffade en kvinna som berättade att jag skulle lämna fyra provrör blod och ett urinprov. Jag vet ju hur man tar venprov, så jag tittade intresserat på hur hon gjorde. Hon var väldigt snabb, tusen gånger snabbare än mig den enda gången jag har gjort det. Urinprovet var svårare. Jag var inte ett dugg kissnödig så vi blev tvungna att avbryta. Jag fick ta en timmes paus där jag fick dricka mycket, äta och promenera omkring i väntan på att urinblåsan skulle fyllas på. Sedan försökte jag igen och lyckades kissa. Jag blev lite ängslig för att jag råkade få mensblod i röret. Jag ville inte gärna behöva åka dit en gång till och göra om provet. Men det gjorde tydligen ingenting. Jag kunde pusta ut och gå hem.

Mycket tankar snurrar omkring i min hjärna och det är skönt att vara hemma och kunna prata om det. Jag är lite på det sättet som man brukar beskylla den stereotypiska mannen för att vara: jag har svårt att öppna upp och prata om känslor. Jag gör det med mina föräldrar och andra som känt mig ända sedan jag föddes, men det tar ett bra tag när jag träffar en ny person tills jag känner mig trygg att göra det. Det är tråkigt. Jag är rädd för att bli dömd i de situationer där jag tycker annorlunda än de flesta. Men jag får väl lära mig det så att jag inte får hjärtinfarkt.

Som sagt, jag ska ta igen lite skolarbete och sedan komma tillbaka till skolan på måndag. Det ska bli skönt.  Det är ändå spännande saker vi lär oss om.

tisdag 19 mars 2019

Vad som håller mig vaken på nätterna

Tankar och känslor som snurrar. Flera sömnlösa nätter. För första gången på läkarprogrammet så struntade jag i att gå på en föreläsning. Den var klockan åtta på morgonen och jag hade haft sömnproblem flera dagar i rad. Visst borde jag inte ha gjort det, men jag har å andra sidan inte haft en enda dag sjukfrånvaro enda sedan jag började i januari 2018. Jag ser det som att jag är sjuk för att det är en form av psykisk ohälsa att ligga vaken med rusande tankar. Det känns som om jag borde göra något åt mitt liv igen.

Jag har en inre konflikt mellan motstridiga känslor. Å ena sidan tror jag att folk är elaka för att de  antingen mår dåligt eller också missuppfattar situationen. Därför vill jag undvika att vara bestraffande. Men jag har också en annan sida som tycker att skitstövlar ska lära sig att veta hut. Den sidan känner för att brutalt kasta ut folk ur mitt liv som behandlar mig illa, oavsett anledning. Nu har jag ett sådant dilemma. Frågan är bara hur illa det är. Jag är en privat person och om jag berättar någonting om mig och mina känslor är det ett förtroende. Det är inte avsett att bli offentligt känt. Nu låter jag hård, men sådana människor åker raka vägen ut genom dörren. Sedan sätter jag på fem hänglås och byter portkod.

Det är inte så mycket mer än det som jag vill ha sagt just nu. Ha en bra vecka så skriver jag igen, förhoppningsvis lite gladare.

tisdag 12 mars 2019

På språng igen

Vad gjorde jag på kvällarna den här helgen? Jo, jag satt utanför Hasselquist-salen på US och tog emot folk som sökte scengrupper i Holgerspexet. Den här helgen var det nämligen audition för skådis, dans och kör. Min uppgift var att möta upp dem, få dem att känna sig välkomna och prata med dem tills det var deras tur. Det var kul. Jag träffade en massa kreativa människor och pratade med dem och spexare som jag redan kände, dels de som sökte scengrupper och dels de som värdar tillsammans med mig. Det verkade vara duktiga människor som sökte, och utan att ha sett på audition så skulle jag gissa att det är ganska hård konkurrens. Jag är ändå positivt överraskad att de sökande var trevliga mot varandra när den som kom ut från audition mötte den som skulle in. Jag gillar den attityden.

Jag har varit upptagen många kvällar den här veckan. Manusmöte på måndag och torsdag, och jag följde med och kollade på Liu-bandet på onsdagen eftersom en tjej i klassen spelar där och bjöd in mig. Det är bra att umgås med klassen ibland tycker jag. Jag har inte gjort det så värst mycket utanför skolan för det är svårt att klämma in det bland allt annat jag ska hinna med. Jag behöver ju ha egentid också, annars får jag aldrig koppla av. Men socialt stöd är viktigt. Om man är för ensam kan man få hjärtinfarkt. Det har jag lärt mig den här veckan.

Den andra och sista veckan på tema PU har varit. Vi hade diskussion om etik häromdagen. Jag tycker att det är svårt att ha en definitiv ståndpunkt i etiska frågor. Det är sällan som jag är helt övertygad om vad jag tycker. Allt beror på vilken synvinkel man ser det ur. Jag tror till exempel att ingen föds ond, utan att man blir det om man råkar ut för svåra händelser och hanterar det genom att utagera på andra. När någon är elak mot mig försöker jag se situationen genom deras ögon och relatera till liknande händelser ur mitt eget liv. Om jag går till botten med det så kan jag alltid se elakt beteende som uttryck för osäkerhet, sorg eller skam. Inte för att det är en ursäkt för att man kan bete sig hursomhelst, men jag kan undvika att bli provocerad.


Nu kom jag precis hem efter att ha varit en heldag på Vikbolandets vårdcentral. Jag kunde såklart inte sova för att jag blev stressad över att vara tvungen att gå upp tidigt, så jag är trött och har biverkningar av för mycket kaffe. Jag ska väl gå ut och springa och försöka förbränna koffeinet. Sen ska jag gå och lära mig om hjärt-kärlsjukdomar men det skriver jag om nästa gång.




lördag 2 mars 2019

Vindarna vänder

Jag sitter och tänker på några människor. Somliga beter sig som om de inte alls vill vara med mig och blir ledsna när jag låter dem vara ifred. Andra blir arga på mig i flera år för att de känner sig övergivna av mig, fast det var bara i deras fantasi som jag hade ett starkt engagemang. Vissa går liknande vägar i livet som jag och jag ser dem ibland och hoppas de mår bra. Jag har roligt åt att somliga också går de vägarna utan att veta om det, men jag är bekymrad för jag vill inte att någon ska bli ledsen. Vad slutet på de här historierna blir återstår att se, men jag har tänker ha en vänlig inställning. Isväggar är tråkigt.

Jag har haft det lugnt studiemässigt senaste tiden. Vi har nu gått över till tema PU (professionell utveckling), det vill säga de mer flummiga momenten som ingår i läkarprogrammet. Visst kan delar av det vara intressant. Jag gillar att filosofera kring sådant jag själv är intresserad av. Men att tvingas krysta ur sig saker kring ett smalt tråkigt ämne och dessutom hitta källor på det, det är inte skoj. Som nu, när jag har en skrivuppgift som handlar om att föreslå en intervention som förhindrar att undersköterskor får belastningsskador. Jag åker till Lungan för att få mer inspiration (hahaha) men den här uppsatsen är ändå det tråkigaste jag gjort på länge. Känner man att man har alldeles för kul, då kan man sitta och ögna igenom studier om ergonomi hos sjukvårdspersonal. Jag hittade en review där man lagt ihop resultatet av 20 olika studier och gjort en analys. I diskussionen stod det bokstavligen: It is not possible to identify any intervention with a strong support base. Det känns ju lovande.

Vad gör jag annars då? Inte mycket. Livet rullar på med manusmöten och försök att börja springa igen för nu har jag bara ganska lite snuva. Jag var med farmor och handlade och gjorde av med pengar, men det är bra att jag kommer ut och köper lite grejer. Jag tar mig aldrig iväg till affären annars. Den där verkligheten är ju lite svår att leva i för mig. Fantasin lockar och jag försöker stå emot så att jag inte drömmer för mycket om saker som aldrig kommer hända.

Jag vet inte om det stämmer, men det känns som om det blev väldigt mycket ljusare ute den här veckan. Jag känner mig glad igen. Kraften och energin är tillbaka. Nu hoppas jag det fortsätter så.