Ett bröllop och fem annorlunda aktiviteter

Världens mest intensiva vecka har just passerat förbi. Jag var upptagen sex kvällar. Holgerspexet drog igång, men arbetsbelastningen visade sig vara lägre än vad jag trott. Mina två år i dekoren har fått mig att koppla månaden innan premiären till att arbeta 30-40 timmar i veckan på Forumteatern. Teknikgruppen jobbar mest på helgen. Visserligen från tidigt på morgonen till sent på kvällen, men det är möjligt att göra något annat än spex. Vilket jag gjorde. Alla andra jag känner verkar tycka att den här tiden på året är utmärkt att hitta på saker.

Tisdag: var på Vikbolandet hela dagen och övade samtalsteknik med en riktig patient. Gyckelträning med fejkisarna på kvällen.

Onsdag: Umgås med min basgrupp.

Torsdag: Vara på sittning med klassen.

Fredag: Syrianskt bröllop.

Lördag: Gå upp klockan elva, vara bakis halva dagen och åka tillbaka till Linköping på kvällen.

Söndag: Vara på Forumteatern 9 - 20. Jobba med ljudeffekter på förmiddagen, genomföra första övningsföreställningen på eftermiddagen.

Kanske var det därför jag var så slut idag. Jag tycker om att ha saker att göra, men den här nivån är för mycket för mig. Under en normal vecka, då jag inte har en massa uppdrag att göra, skulle jag föredra att göra något två kvällar i veckan och kanske en dag i helgen. Jag behöver någon dag då jag bara kan sätta mig ner i en timme och ta det lugnt.

Det mest speciella jag upplevde var i alla fall bröllopet. Jag tyckte först att det var fåfängt att vara ledig från skolan en hel dag för att göra en håruppsättning, men när jag väl var där så var det kul att klä upp sig riktigt ordentligt. Jag har aldrig ansträngt mig så mycket i hela mitt liv för att se fin ut. Jag brukade alltid säga att jag inte bryr mig om utseendet, vilket stämmer på det sättet att jag inte tycker att mitt värde beror på om folk tycker att jag är snygg. Hur bra en bok är beror inte på hur omslaget ser ut och så tycker jag det är med människor också. Jag måste ändå erkänna att det är kul att se fin ut, även fast jag inte är ute efter att bli vald eller bortvald på grund av det.

Ceremonin i kyrkan var något annorlunda då det var en ortodox kristen kyrka. Prästerna sjöng sina böner på något okänt språk. Eftersom min mammas sambos dotter var svensk så fanns det även en präst som talade svenska, så jag förstod en del av vad som sades. Vissa av sakerna han sa gjorde ont i den feministiska sidan av mig (typ att kvinnan ska underordna sig mannen, aldrig klaga och vara lika tillgiven och mild som turturduvan).

Det var i alla fall en riktig fest som följde sedan, med både pyroteknik och glitterregn. Själva middagen tog aldrig slut. Hela tiden kom servitörerna in med den ena smårätten efter den andra. Min släkt som ätit sig nästan mätta på förrätten fick sitta med våra fulla magar och trycka i oss tre rätter till. Vi visste inte på förhand hur många rätter det skulle komma, så det var en liten överraskning att det var så mycket mat. Hungrig var jag verkligen inte när jag gick hem vid tvåtiden.

Som sagt, det var en intressant upplevelse. Ett svenskt bröllop skulle kännas väldigt stelt i jämförelse. Jag vet inte om jag själv någonsin kommer gifta mig, men i så fall lär det dröja länge. När jag var fjorton hade jag en uppgift i skolan där man skulle skriva om hur man trodde att ens liv skulle vara om tio år. Jag hade skrivit att jag skulle plugga till läkare och bo ensam för att jag inte kunde begripa hur någon kille skulle kunna bli kär i mig. Istället skulle jag spara pengar för att få råd med en katt så att jag kunde få sällskap. Även om mitt självförtroende har stigit sen dess så känns det som om katten är det som ligger närmast verkligheten just nu. Om jag nu inte får ett ryck och vågar ta en risk, som jag får ibland.

Tankar som läcker

Vad djupt jag skriver nuförtiden. Jag är nästan tillbaka på samma nivå som bloggen var på när jag startade den. Det är väl så det blir när jag har en massa saker som jag tänker på som jag tycker är personliga att prata om. Det passar inte att berätta för någon jag känner halvbra, så jag håller det inom mig och så läcker det ut i andra kanaler. Min blogg och allt annat konstnärligt som jag kan tänkas syssla med blir alltid nerlusat med mina känslor. Men, jag ska låta bli att skriva kryptiska saker som riktar sig till specifika personer. Det verkar som om det gör mer skada än nytta. Jag får väl bita i det sura äpplet och säga något begripligt istället.

Som vanligt har jag fullt upp i oktober. Jag fyllde år och som vanligt hade jag nästan inte tid att fira min födelsedag. Den magiska känslan jag hade när jag var barn, när födelsedagen var det bästa som fanns, den är borta nu. Det känns som en vanlig dag. Men mamma kom ner och bjöd mig på middag, så lite fick jag fira i alla fall. Pappa kom inte för han har fått TBE och är jättesjuk. Släktens hälsa är inte direkt på topp det här året om man säger så. Min faster dog av cancer, mammas sambo dog av problem med cirkulationen, min mormor har fått svårt med minnet och nu är pappa sjukskriven i två månader. 2018 kommer jag minnas som sjukdomsåret.

Själv så har jag ett packat schema. Det är därför jag inte skriver så ofta. Jag hamnar nu i en situation jag aldrig har hamnat i förut: jag måste prioritera bort sociala aktiviteter för att jag har så många olika saker på gång. Det betyder att jag har lyckats med det som var min plan förra året. Jag ville vara med i en gemenskap, för mitt huvudsakliga sociala nätverk föll sönder på grund av dubbla samtidiga triangeldraman. Nu har jag fått jättemånga nya vänner som dessutom tycker om att göra sånt som jag gillar. Så jag är nöjd. 

Jag har gjort det igen

Jag älskar hösten. Jag tycker om när löven blir gula och röda och det blir vackert i naturen. Det är lagom varmt, man varken svettas eller fryser när man är ute och promenerar. Sedan är det väl associationer från barndomen. Gula löv betyder att min födelsedag närmar sig. Vi brukade plocka dem och dekorera ljuskronan med dem på mina kalas.

Sedan två år tillbaka så började hösten också associeras med spex. "November har kommit och jag ser numera mer strålkastarljus än dagsljus", skrev jag i ett blogginlägg från förra året, vilket inte var en alltför stor överdrift. När jag var med i dekoren så gick jag direkt från campus Valla (eller mitt jobb andra året) till Forumteatern, var där till runt 22-23 och gick sedan hem för att sova innan samma procedur upprepades nästa dag. I år är jag med i teknikgruppen som tar mindre tid, men det blir några kvällar i veckan i alla fall. Men det är en härlig känsla att vara med kreativa människor som jobbar mot ett gemensamt mål. Det blir en fantastisk gemenskap.

Mitt schema börjar fyllas på. Mina uppgifter som fejknolla är ännu inte slut och vi har haft fullt upp med att hålla i ansökningar till nästa nollning. Under de senaste veckorna har vi genomfört en intensiv reklamkampanj med två filmer och jag gjorde en ansökningsenkät med märkliga frågor i. Det verkar gå bra, vi är uppe i tio seriösa ansökningar just nu.

Det är fortfarande en del att göra i skolan. Jag läser om bakterier och virus, med en hjärna full av snurrande tankar och en tillfälligt (hoppas jag) nedsatt koncentrationsförmåga. Dit jag vill, dit går jag inte, rädslan håller mig för hårt. Saken är bara den att förra gången var rädslan helt rimlig. Inget gammalt hjärnspöke som jag trodde utan någonting som speglade verkligheten korrekt. Jag tog några försiktiga steg och undrade om det är riktiga hjärnspöken den här gången. Hur tusan ska jag kunna veta det? Hur tusan ska jag våga chansa?

Det är skönt att ha ett fullt schema just nu för då hinner jag inte grubbla ihjäl mig. Jag ska låta livet hända och se vad jag hamnar. Nästa vecka ska i alla fall bli väldigt rolig så det ser jag fram emot.