Livet rullar på

Nu har jag varit borta härifrån ett bra tag. När jag började jobba så tappade jag inspirationen. Jag kommer hem vid femtiden och vill då helst vila en timme, innan jag ska ut och träna innan det blir alltför sent. Sedan så äter jag mat och på kvällen vill jag helst göra sådant som jag tycker är kul. Att försöka trycka fram någonting att skriva om när inspirationen inte finns är svårt.

Den första veckan jag jobbade var jag väldigt trött. Jag visste ju inte att jag skulle jobba förrän ganska sent, så jag hade börjat vara uppe sent på kvällarna. Därför hade jag problem som liknade jetlag, då jag var jättepigg vid elva på kvällen och supertrött åtta på morgonen. Det blev inte så mycket sömn den veckan och det slutade med att jag drabbades av en skum feber på fredag eftermiddag, som var borta redan på lördag morgon. Det måste vara den kortaste tiden jag har varit sjuk i hela mitt liv. Om jag ens var sjuk. Kanske var jag bara trött och på väg att bli sjuk och min elva timmar långa sömn gjorde susen.

Det är konstigt att jag är morgontrött. Som barn var jag väldigt morgonpigg och väckte mina föräldrar  runt klockan sex varje morgon för att jag ville titta på Teletubbies. Hur jag kunde tycka att det programmet var så kul känns som en gåta idag, men det tyckte jag i alla fall. Jag tittade någon gång på Teletubbies av nostalgiska skäl och skrattade mycket åt hur dumt det programmet är.

Nu har jag också kommit in i jobbet lite mer. Jag är inte bara pigg (eller, så pigg som man kan bli när man måste gå upp klockan halv sju) utan jag har också lärt mig hur man använder alla program och kan ta mer egna initiativ. Så det är roligare nu. Jag är snart klar med min huvudsakliga arbetsuppgift, så det känns skönt. Det är kul att få lite omväxling.

Nästa jobb

Efter fyra dagar var jag klar med att ta hand om barnen på Sommarskoj. Det var skönt. Det tärde på krafterna att vara ute hela dagarna. Dessutom blev jag nästan stekt i solen den sista dagen, då jag satt i flera timmar och vaktade barnen när de badade. Mina kritvita armar och axlar hade blivit ganska röda framåt kvällen, och jag fick gå klädd i heltäckande kläder under midsommarhelgen.

Sedan drog jag vidare till nästa jobb på Astra Zeneca. Det var tre år sedan jag var där sist, men jag kände fortfarande igen mig. Att röra sig i samma lokaler väckte upp en del minnen och känslor. Sist jag var där var det tillsammans med en annan person, någon som kom att betyda mycket för mig men som senare sårade mig rejält. Nu påmindes jag om de positiva minnena och kände en liten sorg över att den tiden är borta för alltid. Men sen tänkte jag på de negativa minnena och kom fram till att det kanske var bäst så.

Idag hade jag mest introduktion på jobbet. Som alltid när man är ny på ett ställe fick jag träffa en massa nya människor, fick veta vilka uppgifter jag skulle göra och fick lära mig att använda de verktyg som behövdes. Jag ser fram emot morgondagen, då jag kommer att komma igång lite mer.

När jag kom hem från jobbet hände någonting märkligt. Jag gick på en promenad och kunde sedan inte låsa upp dörren när jag kom tillbaka, trots att jag hade samma nyckel som jag tidigare låst dörren med. Inte heller mamma lyckades låsa upp dörren med sin nyckel. Vi knackade på hos grannen, som berättade att även hon haft problem med låset. Efter att ha bankat på dörren ett tag lyckades vi vrida om nyckeln och kunde komma in i lägenheten. Det var tur. Det hade varit jobbigt att behöva ta dit en låssmed. 

Nyckelkaos

Den här veckan har jag ett slags sommarjobb där jag ska arrangera aktiviteter inom orientering och multisport för barn tillsammans med några kompisar. Att sysselsätta barnen i fem timmar om dagen är svårare än man tror. Dels går aktiviteterna fortare än man tror att utföra, dels tröttnar barnen snabbare än man tror. Eftersom att vissa av ledarna var med även förra året trodde vi att vi hade koll på läget, men den här gruppen barn skilde sig en del från den grupp vi hade förra året. Tidsplanen sprack och vi fick kasta in lite improviserade lekar. Men, det löste sig ändå.

Jag var väldigt trött efter att ha behövt gå upp 07.30. Den senaste tiden har jag förskjutit dygnet och sovit mellan halv två och tio. Nu skulle jag börja jobba klockan tio och det kändes som om jag hade gått upp mitt i natten. Jag måste vrida tillbaka dygnet, särskilt som jag ska ha ett annat jobb nästa vecka. Då börjar jag inte ens tio, utan åtta. 

När jag skulle åka hem råkade jag få med mig nyckeln till klubblokalen i fickan. Det skapade en del problem eftersom lokalen måste låsas innan den sista personen kunde gå därifrån. Tyvärr kom jag inte på det förrän jag satt på bussen på väg hem. Bussen går inte så ofta, så att åka buss tillbaka var inte ett alternativ. Jag funderade på att cykla, men det visade sig att alla familjens cyklar befann sig i vårt låsta garage, vars nyckel jag inte hade. 

Jag fick alltså vänta tills min pappa kom hem, så att han kunde skjutsa mig till klubblokalen. Pappa hade dock råkat få med sig sin arbetskollegas bilnyckel i fickan, och kollegan var kvar på jobbet, så vi fick åka en extra tur in till Södertälje. En märklig slump att dessa händelser råkade inträffa samma dag, tycker jag.

Tankar om shopping

Jag shoppar inte särskilt ofta. Mina utgifter det här året har nästan enbart bestått av mat och hyra. Jag berättade hur mycket pengar jag har sparat ihop för min släkt och möttes av stor förvåning. Nu behövde jag nya skor då mina gamla var alldeles utslitna, så jag har varit och köpt in nya skor samt lite annat som jag behöver.

Att jag inte shoppar ofta beror delvis på att jag inte bor i närheten av någon affär. I Linköping bor jag fyra kilometer från centrum och jag tycker inte att jag har tid att cykla dit på vardagar. Förutom det så reflekterar jag inte över vad jag skulle vilja ha särskilt ofta. Upptäcker jag att jag saknar någonting som jag behöver så köper jag det, men annars tänker jag som sagt inte så mycket på det. Jag har mer drömmar om hur livet skulle vara än vilka saker jag skulle vilja äga.

Dessutom blir jag så trött av att gå i affärer. Efter bara några timmar känner jag hur energin börjar gå ur mig. Att gå omkring och leta igenom affärer efter kläder är ansträngande. Dock vet jag att det där är olika för olika människor. Min syster, till exempel, kan shoppa i timmar. Jag kommer ihåg när jag var i USA och fick tillbringa tio timmar på ett shoppingcenter för några år sen. Jag var helt slut när vi skulle åka hem.

När jag handlar så vet jag vad jag letar efter. Köper jag kläder vill jag köpa sådant som passar ihop med min egen stil, som känns som jag. Jag vet direkt när jag hittar någonting om jag kan tänka mig att ha på mig det eller inte. Vad som gör att det känns rätt, det vet jag inte, men när jag hittar det så känner jag det direkt. Jag tänker att det kan ha att göra med att kläderna passar med den bilden som jag själv har av mig själv, ungefär som ett utvidgat kroppsspråk. Efter att ha läst om hur färger påverkar psykologiskt kan jag till exempel se att jag gillar vissa färger som stämmer med hur jag är som person. Det är intressant, tycker jag. Kanske skriver om det någon gång.

Nostalgi

I torsdags hände någonting som jag inte hade förväntat mig. Någonting bra. Jag fick ett samtal om att komma på en anställningsintervju. Jag hade tappat hoppet om att få sommarjobb för ett tag sedan, men nu fanns det tydligen en chans. Så jag skyndade mig hem och bokade tågbiljett.

När jag var klar med intervjun skulle jag åka Gnestapendeln till Järna och kolla på min systers skolavslutning (hon gick ut nian). Min och hennes gamla grundskola har alltid skolavslutning på kvällen så att familjerna kan komma och kolla, nämligen. Jag fick en känsla av nostalgi då jag kom fram till tågstationen exakt när tåget avgick och skylten med avgångstiden ändrades från "Nu" till "31 minuter". Hur många gånger har man inte suttit och väntat på tåget i evigheter? Tågtrafiken är sig lik, tågen avgår precis lika sällan och man blir lika irriterad. 

Jag insåg efter några minuter att det gick en buss till Järna, som avgick ... om två minuter. Jag sprang till busshållplatsen, drog fram mitt SL-kort och lyckades kliva ombord just innan bussen skulle köra iväg. Så jag kom fram till skolavslutningen till slut, och jag hann dit innan min systers klass skulle sjunga. 

Jag tittade mig omkring där jag stod på min gamla skolgård. Alla eleverna såg så små ut, tyckte jag. Jag har bara varit borta fyra år, men mycket hade förändrats. Många av mina gamla lärare jobbar inte kvar längre och jag känner inte igen eleverna. Jag hade en annan känsla inför platsen än jag brukade ha. Förut var det mer som att jag kände mig hemma där, men åren har gått och det som band mig till platsen är borta. Jag har gått vidare i livet, och det är väl positivt. 

Sista tentan

Idag gjorde jag min sista tenta för i år. Det var en omtenta i Envariabelanalys 1. Det kändes som om det gick bra. Jag hade mer koll än den första gången jag gjorde tentan. Dock kan man aldrig veta exakt hur det gick, för Matematiska Institutionen är väldigt hård med rättningen. Men, när jag kollade på facit verkar det som om jag ändå har ganska stor chans att klara tentan. Det känns bra.

Nu är det sommarlov och jag har blandade känslor. Det är skönt att vara ledig, kunna gå upp när man vill och få en paus från pluggandet. Samtidigt känns det tråkigt att allt tar slut. Jag ville plugga i en annan stad för att komma bort och göra något nytt i livet, istället för att leva i det tomrum som blev kvar när gymnasiet var slut. Men nu är jag ledig och åker snart hem till mitt gamla liv och då fungerar inte den strategin. Jag får se vad jag kan göra.

Men, jag är nöjd med att jag har klarat av mitt första år. Jag har flyttat hemifrån, lärt mig att bo själv och gjort jättestora framsteg i livet. Jag har kommit en bra bit på vägen och jag kommer att kämpa på tills jag har uppnått vad jag vill uppnå.