En dikt skriven av mig under våren 2014.
Som att springa uppför bergen
berg som aldrig tycks ta slut
Där man inte kan se toppen
inte hitta en väg ut
Måste fortsätta att kämpa
fastän kroppen är helt mör
Så är det att ensam vägen vandra
med ena foten utanför
Som att kämpa genom vinden
vind som blåser hård och stark
så är det att alltid möta motstånd
aldrig vila mot fast mark
Önskar att det kunde lätta
Ska kampen pågå tills jag dör?
Så är det att sakta krypa framåt
med ena foten utanför
Som att vandra genom öknen
som om skrattet inte fanns
är det att växa utan rötter
Inte passa någonstans
När man är en udda fågel
är man välkommen eller bör
man välja stigen bredvid
lämna foten utanför?
Som att ta sig genom kylan
genom känslor, söka svar
om rädslan som finns inom mig
att återigen bli lämnad kvar
Nu så vill jag bara skrika
krossa alla hinder för
jag vill inte längre leva
med ena foten utanför
Dit jag vill, dit går jag inte
rädslan håller mig för hårt
Springer fort i motsatt riktning
varför ska det vara svårt?
Så rädd att närma mig
fattar inte vad jag gör
vågar inte lyfta in
foten som är utanför
Tillägg 2017
Jag har sprungit uppför bergen
utan att hindras av stormen
Jag har vandrat genom öknen
utan att hejdas utav normen
Jag har besegrat kylan
men jag frågar mig, varför?
För fortfarande så har jag
ena foten utanför
