Jag heter inte Jessica

Första veckan på nolle-p har varit och jag har gjort mitt jobb som fejkis. Jag gick alltså till domkyrkan, där de nya läkarstudenterna skulle samlas, klädd i de minst matchande kläder jag kunde hitta och utgav mig för att vara klasskamraten Jessica Biliaris. Jag lade genast märke till reaktionerna hos de andra. Dömande blickar, mungipor som vreds, människor som besvärat vände sig bort efter att ha kastat en snabb blick på min klädstil. I början var det ovant och något obehagligt. Det var svårt att inleda något samtal då knappt någon ville tilltala mig och de få som gjorde det snabbt gick därifrån. Just i den stunden satt jag och undrade jag vad jag gett mig in på.

Det blev lättare när vi delades in i mindre grupper. Där kunde jag enklare spela min roll som flummig filosof. När vi lekte lära-känna-lekar där man gick varvet runt och alla berättade om sig själva fick jag tillfälle att säga konstiga saker. Med tiden kom jag in i det och tyckte att det var kul. Jag fick adrenalinkickar av att säga saker som alla skrattade åt och jag vågade mer och mer ta ut svängarna. 

Här kommer ett urval av saker som jag gjorde:

• Vi gick varvet runt och alla skulle berätta sitt namn och en sak de gillade som började på samma bokstav. Jag sa att jag hette Jessica och gillade jaguarsvansar.
• Jag räckte upp handen på en genomgång och frågade om man behövde vara fysiskt närvarande på aktiviteter eller om det räckte med att vara närvarande i tanken.
•  När man skulle berätta varifrån man kom sa jag att jag kom från universum, närmare bestämt jorden, närmare bestämt Sverige, närmare bestämt Järna.
• Varje gång någon frågar mig om jag tyckte att någonting var roligt höll jag en monolog om att det beror på hur man definierar roligt och att det gick att se ur olika perspektiv. Vilket jag också gjorde om någon frågade vad jag hette, eller frågade någonting överhuvudtaget.
• Säger saker som "de röda ljusen hejdar min resa framåt" (vid trafikljuset) och "tonerna klingar i min själ" (när en annan fejkis spelade fiol utan att ha övat)
• Jag drev med superfaddrar i min egen klass genom att fråga hur det var att gå läkarprogrammet
• När gruppen gick runt ett hörn nere i stan smet jag iväg och via sms berättade jag att min existensiella varningsklocka hade ringt och att jag blivit tillfångatagen av fadderiet.

Det märkliga var att min nollegrupp först inte tyckte att det var uppenbart att jag var oseriös. Först när jag smitit iväg sökte någon upp mitt telefonnummer på Facebook och upptäckte min verkliga identitet. De berättade efter att fadderiet avslöjat mig att de inte förstod att jag skådespelade förrän det hände. Jag var förvånad över hur trevliga alla var mot mig även fast att jag var så konstig jag kunde. Jag kommer aldrig mer vara rädd för vad folk ska tycka när jag är mig själv.

Det var kul, men jag blev väldigt trött efteråt. Nu ska jag vila så gott det går tills terminen börjar på riktigt på måndag.

Lugnet innan

Jag tillbaka i Linköping för tredje gången. Jag påbörjar det fjärde året av mina studier, men min andra termin på läkarprogrammet. Välutbildad kommer jag att bli. Jag tycker dock inte det gör så mycket att jag får vara student länge. När man lär sig intressanta saker är det kul att plugga. Det enda som är jobbigt är att man måste ha tenta på allt man har lärt sig, men jag är optimistisk för den förra tentan gick bra. Dessutom var de två första åren bra för min personliga utveckling. Jag hittade mig själv och sedan fördjupade jag mig i det under det tredje året.

Jag har haft den lugnaste vecka jag någonsin har haft i hela mitt liv. Jag hade nästan ingenting planerat på hela veckan. Jag flyttade tillbaka in i mitt korridorsrum i Ryd och kom igång med hushållsarbetet igen. Gå och handla. Laga mat. Gå ut och springa i rydskogen. Jag började snabbt att göra av med de pengar jag tjänat på mitt sommarjobb eftersom att kylskåpet var helt tomt efter sommaren. Det är bäst att tömma kylen innan sommaren, det vet jag av erfarenhet. En gång glömde jag en mandarin över sommaren och när jag kom tillbaka trodde jag att det var en avokado.

För att undvika att ha för tråkigt hittade jag på lite olika aktiviteter. Jag åkte ner på stan och handlade konstiga kläder som jag ska ha på mig när jag ska vara fejknolla den 20-21 augusti. Jag åkte och hälsade på min farmor och farfar, som bor i närheten av Finspång (dit det irriterande nog inte finns någon direktbuss så jag får åka till Norrköping och ta bussen därifrån).  Sedan hjälpte jag till att måla Holgerspexets märke vid campus US märkesbacke.

Det är kul att vara tillbaka med jag ser fram emot att komma igång med studierna och alla aktiviteter. Som tur är dröjer det inte länge. Bara en dag.

En resa och två vandringar

Höga berg, vattenfall överallt och smala, slingriga vägar. Så såg landskapet ut när jag och pappa färdades genom södra Norge för att vandra till Trolltunga tidigare i veckan. Nära den svenska gränsen var det relativt platt och vägarna var raka och breda, men vi behövde inte åka långt in i Norge för att det skulle förändras. Till och med väg E134 är så liten att det ligger hus en meter från vägen. Vi konstaterade att transporter är en mycket större utmaning i Norge, men de verkar satsa på att förbättra infrastrukturen för vi passerade säkert minst sju vägarbeten per dag. Gott om långa tunnlar fanns det också.

Första dagen sov vi över i Kongsberg innan vi tog oss in i Hardangervidda. Vi stannade på vägen för att ta vad vi trodde var en kort tur för att kolla på en glaciär. Det visade sig att för att komma dit behövde man först åka bil på en grusväg med stup längs kanterna och sedan gå längs den stenigaste väg jag någonsin gått på. Dessutom fanns det branta passager där man var tvungen att hålla sig i rep för att komma upp. Jag märkte dock att jag hade lätt att ta mig upp. Jag har ju trots allt orienterat och har övat upp en känsla för var jag ska sätta ner fötterna. Så på vägen upp gick allt bra. På hemvägen var jag dock trött i benen, halkade till och trampade rejält snett. Fotleden blev svullen och stel och jag hoppades att jag fortfarande skulle kunna gå vandringen som jag egentligen kommit dit för. Annars vore det ju lite surt.

Fotstukningen visade sig dock inte vara så allvarlig, så nästa dag gick jag de fjorton kilometrarna till Trolltunga och sedan tillbaka igen. Det var rätt jobbigt då toppen låg 987 meter högre än starten på vandringen. De första fyra kilometrarna gick man längs en serpentinväg med många svängar upp ovanför trädgränsen, för att sedan gå över ett träskområde och sedan var det dags för några kilometer med bara uppförsbacke igen. Efter halva vägen, då man tagit den mesta stigningen, var jag ganska trött. Vi gick genom ett landskap som bestod av mest sten (eftersom ingenting kan växa på den höjden). När man började närma sig Trolltunga kunde jag se ett vackrare landskap på sidan av vandringsleden. Vykortkänslan började infinna sig.

Till slut kom vi fram till målet. Trolltunga, en klippa som ser ut som lejonklippan i Lejonkungen-filmen, fast mycket smalare. Folk köade för att ut på klippan och ta kort, vissa mer risktagande än andra. En kille sprang ut på klippan, hoppade och landade en halvmeter från kanten (ganska farligt då det är flera hundra meter ner till marken). Andra satt och fikade precis vid kanten. Det är inget jag skulle göra. Jag gillar inte att ramla nerför stup.

Sen var det bara att gå tillbaka hela vägen igen. Det var mindre jobbigt för att det var mest nerförsbacke, men lite jobbigt är det att hålla emot när det lutar brant nerför. Det kräver också benmuskler. Jag var slut i benen när jag kom tillbaka och vilade mig i vandrarhemmet innan det var dags att påbörja resan till Sverige nästa dag.

Slut och början

Jag är tillbaka i Järna igen. Tillbaka i den fuktiga varma hettan som får det att kännas som om jag är i tropikerna istället för Sverige. Pappa bor i det varmaste huset jag någonsin varit i och även fast jag har fönstret vidöppet flera timmar innan jag ska lägga mig och duschar kallt innan jag ska sova är det fortfarande svårt att sova.

Jag var ute och sprang under de grå molnen när himlen plötsligt öppnade sig och allt regn som inte har kommit på hela sommaren öste ner på en och samma gång. Varmt regn. Det var väldigt skönt att springa i. Svalkande. Jag brukar gilla att springa i regn. Luften är fuktig och skön att andas då, inte så torr. Jämfört med stekande hetta, när svetten sprutar och halsen är knastertorr och jag inte kan sluta tänka på hur törstig jag är det underbart.

Efter att ha varit ledig i en vecka är jag nu tillbaka och jobbar sista veckan på mitt sommarjobb. Det kändes lite motigt till en början. Även fast att jag inte direkt vände på dygnet när jag var och orienterade förra veckan så tog det emot att börja kliva upp kvart i sju igen, särskilt när det bara är fem dagar kvar. Men jag tjänar ju pengar på det i alla fall.

Jag kom tillbaka till en kontorskorridor med ungefär lika mycket folk som förra veckan jag jobbade, fast andra personer. De som redan har varit på semester, som jag nästan inte har träffat den här sommaren, är tillbaka, medan de som jag har träffat hela tiden har gått på semester. Jag själv har mentalt börjat förbereda mig på att jag ska sluta. Så brukar det oftast bli den sista veckan. Jag sitter mest och väntar på att det ska ta slut, för även om det ska bli skönt att göra något annat så är det ändå lite jobbigt på något sätt. Avslut tar alltid lite energi, även de mindre sorgliga avsluten som man kanske till och med vill ha.

Jag inser att det redan är augusti och tänker att tiden har gått fort. Jag tyckte innan att sommaren skulle bli så lång, men nu är det snart dags att åka tillbaka till Linköping igen. Det här sommarlovet var nog ett av mina bättre sommarlov, trots allt. Jag brukar bli rastlös lätt, men det har fungerat bra i år. Det gäller att hitta balansen mellan att ta det lugnt så att jag blir utvilad men hitta på saker tillräckligt ofta så att jag inte får långtråkigt.