Mot ljusare tider

Tiden går fort. Snart en månad har passerat sedan jag klev in på campus US för första gången. Det känns ännu som ett nytt liv, men chocken av nya intryck har lagt sig. Jag vet vad jag ska vänta mig.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg så skakades mitt liv av tråkiga händelser. Jag tycker att jag har klarat mig bra, men det har tagit lite extra energi. Jag är trött, särskilt som jag håller på och anpassar mig till att vara läkarstudent samtidigt. Men jag kan ändå se ljuspunkter i livet.

Jag har halvt flyttat in i Medicinska biblioteket vid det här laget. Där har jag tillbringat åtskilliga timmar med att sitta och läsa om DNA-molekyler tills jag nästan drömmer om dem. Jag tycker att det är lugnt och skönt att vara där. Det är tyst och jag känner mig fokuserad.

Jag har mindre schemalagt än jag hade på IT. Det är ju bra för att man ska hinna med att förbereda sig för basgruppsmöte, vilket tar minst tre timmar per möte. Idag var det den första dagen sedan jag började då jag inte hade någonting på schemat. Jag tillbringade dagen med att vara hemma, studera några timmar och sedan vila. Jag tog mig ut på en löptur, som jag har för vana att göra rätt så ofta för hälsans skull. Det var skönt, men kallt. Vintern kommer som vanligt senare än vad jag vill ha den.

I veckan gjorde vi en labb som gick ut på att kolla vilken variant man hade av en viss gen som påverkar hur bra man bryter ner läkemedel. Det skulle ha varit intressant att veta, men vissa grupper fick inget resultat och min grupp var en av dem. Jag är med andra ord fortfarande ovetande om jag tål vissa läkemedel eller inte. Det får jag väl lista ut på något annat sätt.

Som sagt, jag är trött men livet är intressant och jag hoppas energin kommer tillbaka snart.

Dåliga nyheter

Jag önskar att jag hade något bättre att skriva om än sjukdomar och död och sorg. Det har jag tyvärr inte. För bara drygt en månad efter att min faster gick bort alldeles för tidigt så har min mammas särbo också dött, helt oväntat. Dysterheten har sänkt sig över familjen som ett tjockt svart täcke.

Så jag gick inte upp och lärde mig hur man kollar i mikroskop klockan 07:45 på torsdagsmorgonen. Jag satt inte i biblioteket och läste på om replikation av DNA. Gick inte på basgruppsmöte och pratade om celldelning. Åkte aldrig iväg med Holgerspexet till en herrgård i Småland på helgen. Jag åkte hem för att stötta familjen. Sen satt vi och mådde dåligt tillsammans.

Det här var inte det muntraste jag någonsin har skrivit, men för att säga någonting positivt har jag i alla fall kommit in i studierna. Det kändes skönt att vara tillbaka idag. Jag har lärt mig en massa intressanta saker som jag ska ta upp i ett senare gladare inlägg. Det var allt jag hade att säga just nu.