Snurr

Borde jag lägga ner bloggen? Tanken kommer gång på gång. Mitt projekt som jag startade på gymnasiet för jag ville komma ut ur mitt skal. Jag inser mer och mer att jag är en dumdristig optimist som tror att sociala grejer ska gå bra för mig fast jag inte kan någonting. Jag har hållit mig borta från rampljuset, även fast jag vill vara där. Men nu känner jag mig uppgiven. Kanske är det bara spekulationer från en inbillningssjuk hjärna, men det känns som alla har fel bild av mig ändå. Det känns som om jag har press från alla håll att vara en viss person för folk tror jag är den, men jag är ju den jag är. Och jag mår nästan inte bra för jag kan inte säga vad jag känner innerst inne. Varför? För främlingar vill inte höra.

Jag gillar inte mig själv just nu. Jag har identitetskris och har tankar på att ändra mitt utseende så att jag ser ut som jag tycker jag är. Men jag undrar över konsekvenserna. Var det mitt blodröda hår som satte igång allt det här? Jag tror inte det, det hade börjat redan innan. Det var på sommarlovet, när det var typ tio skumma grejer med min dator, och jag trodde den var hackad, och jag undrade vem som var fräck nog att göra så. Jag fick för mig att det var någon jag kände. Efter att jag nästan tappat förståndet så fick jag acceptera att jag inte visste någonting om det.

Jag har verkligen ingen lust att skriva just nu. Jag vet inte varför, men det har jag inte. Jag får återkomma när jag har något kul att berätta. När är det? När jag slipper lära mig saker jag redan kan i skolan? Det är så tråkigt att ha basgruppsfall som man redan har gjort, så man vet alltid svaret på första delen, där man ska lista ut vilken sjukdom man ska lära sig om. Jag tror jag saknar spexet också. Aja, jag får väl ta tag i livet så får jag något kul att säga.

Borta

Då har äntligen terminen börjat igen. Jag jobbade hela veckan i hemtjänsten, och rätt som det var är det slut och jag är tillbaka i skolbänken. Ny klass, nya tag. Jag känner mig lite omskakad. Det är konstigt att tänka att jag ska gå med de här människorna nu. Hur kommer man in i klassen? Det är bra att basgrupper finns av den anledningen.

Det är någonting som känns tråkigt. Vad? Att jag inte ska plugga med min klass? Även om jag inte var så social så var det ändå folk jag kände som jag pluggade ihop med. Det är ju typ som arbetskollegor. Jag tycker alltid det är tråkigt när jag slutar någonstans, att man kommer tappa kontakten med folk man hade velat känna. Att man inte kan prata om saker man gjort tillsammans.

Det är så mycket jag vill diskutera egentligen, men så lite som jag vill skriva på Internet så att alla ser. Så känns det alltid. Det är tråkigt att vara jag för man kan verkligen inte alls vara sig själv med nya människor. Hela jag är liksom "det som man berättar för en bästis", och resten är bara tråkigt. Jag blir arg när folk hela tiden har fördomar om hur jag är. Varför bryr sig någon om mig? Jag är bara en introvert tjej. Varför har folk som jag inte känner synpunkter?

Ibland funderar jag på att inte ha bloggen. Att låta naturen ha sin gång så att jag tappar kontakten med folk som jag inte kände. Det är bara sorgligt, för jag var för blyg för att känna min egen typ. Många som jag verkligen ville känna, de kände jag aldrig. Inte förrän 2019 så hade jag det modet. Man får ju vara med de blyga och snälla, men min själsfrände är ju inte en blyg snäll person. Det är ju dumt att säga att jag inte är snäll, jag är lojal-snäll och inte snäll-snäll. Men ändå.

Aja, jag ska ägna veckan åt att lära mig om virus. Igen. Virus är inte det mest intressanta som finns, så jag får tugga mig igenom tema Immun-Barriär-Infektion som jag redan kan. Jag kollade om föreläsaren sa samma sak som förra gången. Det gjorde han inte riktigt. Jag hade skrivit i mina anteckningar "Kloridkanalen CFTR öppnas mha nervsignalering och hokus pokus så kan man inte absorbera vatten". Jag tror jag får ta sekretorisk diarré en gång till.

Relationer

Jag har skrivkramp. Efter några nästan sömnlösa nätter så hankar jag mig fram genom dagarna, med varierande tankar kring det för mig känsliga ämnet närmare relationer. Där har jag mycket jag skulle vilja diskutera, men det är mycket som kan göra ont och det vet jag om någon.

Jag har inte gjort så mycket den här veckan utom att vara på en dejt. Jag har aldrig försökt med den approachen förut, jag har mest hoppats på att det ska uppstå känslor när jag umgås med folk. Jag säger alltid nej för jag är rädd för situationen, så den här gången sa ja och tänkte att jag skulle testa hur det kändes. Så ja, han var väl trevlig. Jag har ganska lätt för att prata med någon så för att lära känna den, men jag är alltid rädd om personen vill ta steget till ett förhållande. Stackars alla som är kära i mig. Jag ville kämpa, men alla gillar de som inte kämpar så nu kämpar jag inte mer.

Jag är ute och cyklar

Åren går in i varandra. Det är 2020, nytt decennium till och med. Jag var hos några vänner i Tannerfors och såg när fyrverkerierna exploderade över hela staden. Jag hoppas att det blir ett bra år. Det känns som en offensiv start i alla fall. Mer om det senare.

Den här veckan har jag jobbat varje dag i hemtjänsten. Även om jag fick jobb där har jag inte jobbat sådär jättemycket, som folk har märkt när de sett mig springa omkring på US. Jag är en timvikarie som jobbar typ när de fast anställda inte vill jobba (julhelgen och nyårsafton och så). Men tja, jag hade egentligen inget bättre för mig, och såna där pengar är alltid bra att ha, så när chefen frågade så sa jag ja till att jobba varje dag. Så nu har jag tillbringat veckan med att knacka på hos gamlingar och dela ut mediciner, sätta på stödstrumpor, samt göra hushållssysslor och i värsta fall byta blöja. Ibland får jag cykla hem till brukare, så jag tillbringade en hel tid med att cykla omkring i Tannerfors och lära mig vad alla gator heter.

Det är inte så tråkigt som det låter, det är ändå ganska varierande, men efter en vecka så blev jag som man brukar bli och började längta efter att vara ledig. Veckan flög fram i alla fall. Det är bra att jobba, för då går halva dagen och så hinner man inte tröttna på sina hobbies. Eller tja, fastna framför skärmen hela dagen. Vad skulle jag göra utan min dator? Jag har den som TV också, så fan vad tråkigt jag skulle få om den gick sönder.

Så ja, vad har hänt? En nästan döv gubbe har så hög volym på sin TV så ingen kan sova i hans trappuppgång. Världens suraste gubbe skrek att jag skulle dra när jag hade varit hos honom i tre minuter. En tant är sur för att jag byter blöja för sakta för hon orkar inte stå upp, men jag har aldrig bytt blöja förut så jag är inte så snabb. När jag stod och moppade golv hos en tant så kom en läkare på besök och jag tänkte att jag hellre hade velat vara läkare. Nej, det är inte alltför tråkigt, men jag vill inte bli kvar i hemtjänsten hela livet. Jag känner mig inte riktigt som den där extroverta omtänksamma typen. Jag är mer den som tycker jag har en uppgift och så vill jag göra den så bra jag kan och pricka av att jag har gjort den.

Nej, jag får se vad jag hittar på framöver. Om jag ska jobba mer, eller om jag tycker jag inte behöver bli mer lik en tant och gör något annat. Hade jag haft obegränsat med pengar så hade jag gärna åkt någonstans, men nu är det inte så och jag får väl sysselsätta mig hemma då. Med vad? Det får jag se.