söndag 31 december 2017

Jag blickar tillbaka

Så har ännu ett år kommit till sitt slut. Jag har suttit länge och försökt tänka ut vad jag ska skriva om det här året. Det har inte varit lätt. Många viktiga saker har hänt och under andra halvåret har jag kommit fram till massor av insikter. Jag hade en lugn skön sommar och den bästa hösten i hela mitt liv, även fast jag inte kan säga detsamma om början på året.

Det här året så kom jag ut som poet i februari, då jag kände behov av att uttrycka mig. Skriva dikter är en av alla mina halvhemliga hobbies. Kruxet är att det känns oftast alldeles för personligt att lägga ut på Internet, särskilt när det handlar om aktuella händelser och människor jag fortfarande har kontakt med. Så jag håller det mesta för mig själv. Det var dock kul att jag fick rekord i antal sidvisningar på en dag då jag väl vågade mig på det.

På sommaren satt jag och tänkte mycket, som jag alltid brukar göra. Sommaren är min filosofiperiod. Jag läste några böcker om psykologi och blev inspirerad till att ändra min livsstil. Det resulterade i  att jag kände mig harmonisk, men också att jag började fundera över mitt val av utbildning. När jag kom tillbaka efter sommaren ställdes saker på sin spets och jag tog studieuppehåll, men stannade i Linköping för att ha socialt umgänge.

Jag har redan nämnt flera gånger att jag har haft två olika jobb. Tre till och med, om man räknar med sommarjobbet på Astra Zeneca där jag skrev formella dokument. På hösten jobbade jag först med att ringa telefonsamtal och göra marknadsundersökningar, men redan första dagen jag kom hem från det jobbet satte jag mig och sökte nya jobb. Det kändes inte som min grej. Två veckor senare var jag på intervju på Lejonfastigheter och ytterligare två veckor senare började jag arbeta där med teknisk dokumentation. Jag hamnade i en värld av ritningar och driftinstruktioner och plötsligt så vet jag vad alla skolor i Linköpings omgivningar heter. Det hade varit helt okej att stanna där i ett halvår, som det var tänkt från början. Men så kom jag in på en utbildning på vårterminen, så då fick jag säga upp mig. Igen. Men, mer om det senare.

Under året har jag engagerat mig mycket i Holgerspexet. Jag minns att jag förra året tyckte att det tog mycket tid att vara med i dekorgruppen och att jag skulle välja en grupp som hade mindre att göra. Det slutade med att jag var med i tre grupper. Jag var ansvarig för webbgruppen, som åtminstone finns i teorin även om alla verkar tänka att den inte är så central i spexet. På våren var jag med i SOF-gruppen, där vi dansade bakom ett flak i flera timmar under gassande sol på Linköpings gator. Och så anslöt jag mig till dekorgruppen igen, vilket passade bra eftersom jag inte jobbade så mycket i början av hösten.

Nu blickar jag framåt mot ett nytt liv. Jag ska fortsätta vara student i Linköping och vara spexare men för övrigt har jag ingen aning om vad som väntar. Jag hoppas på att vara lycklig och att livet ska fortsätta i samma goda riktning som det gjort under hösten. Jag vet mycket mer vad jag vill och vad jag behöver och det känns bra.


söndag 3 december 2017

Livet efter spexet

Så var spexet slut för i år. De två veckorna svepte fort förbi med föreställningar flera gånger i veckan och sittningar varje helg.  Intensivt, men roligt. En hel del udda saker fick jag vara med om. Till exempel att vara på en sittning där man fick gå från bordet strax innan tre på natten och dricka sprit ur en handspritsflaska, för att bara nämna några exempel.

Här kan ni se min kristallkrona ( till vänster innan spexet började, till höger efter att den slängts i golvet varje föreställning och sedan inte gjorts iordning). Det är märkligt på vilka sätt som trådarna lyckades snurra sig efter ett fall på 4-5 m. Jag och resten av dekorgruppen ägnade en hel del tid åt att trassla upp och laga den, även om den höll ihop bättre än förväntat.




















Den här veckan har jag sedan gått tillbaka till det "vanliga" livet (förutom att jag håller på och startar ett webbprojekt i spexet, så jag kommer som tur är inte därifrån helt). Jag fortsätter med mitt jobb. Går upp halv sju och kommer hem vid femtiden. Jag börjar anpassa mig efter mitt ganska fria liv de senaste månaderna. Jag har fått lära mig nya arbetsuppgifter, vilket ger mer variation och det blir roligare.

Ändå känns det som om jag går in i en tung tid. Det blir mörkare ute och jag är nästan inte ute i dagsljus någon gång. Kallare blir det också. När jag tittar ut genom fönstret ser allt grått och tråkigt ut och det regnar ofta. Kanske är det detta som skapar en känsla av tråkighet, att inte ha så mycket att se fram emot. Jag försöker sysselsätta mig med att vara med på aktiviteter medan jag väntar på att det ska bli jul och sedan börja bli ljusare ute igen.

Det känns så motigt att gå ut och springa den här årstiden, men ändå så skönt. När jag väl kommer igång är det en ganska behaglig temperatur då det är några plusgrader. Sedan känner jag mig nöjd och tillfreds med livet efter att kroppen fyllts med endorfiner efter löpturen.

söndag 19 november 2017

Bakom kulisserna

Nu håller spexsäsongen på för fullt. Premiären var för en vecka sedan och allt satt som det skulle. Jag behöver inte tillbringa lika mycket tid på teatern längre, men ändå hänger jag där tre gånger i veckan och hjälper till med föreställningarna. Min uppgift hittills har varit att öppna en dörr så att bandet syns i låtnumren, samt göra scenbyten tillsammans med de andra dekorarna.

På bilden kan ni se den plats där jag brukar stå. Det är en sorts korridor under balkongen där det känns ganska mysigt att vara.

Det kommer mer och mer publik på föreställningarna nu. Dessutom blir det mer drag när andra spexare kommer och kollar. Det är alltid kul. I helgen hade vi först Linköpings studentspex på besök och sedan gamla holgerspexare. Detta gjorde att det blev mycket mer omstarter och skämt än vad det annars blir. Det är roligt även för oss som jobbar bakom scenen när det händer nya, oväntade saker.



Förutom att vara på teatern och jobba (och gå på spexsittning varje helg) har jag börjat jobba heltid på Lejonfastigheter. Jag har fått ett konsultuppdrag på ett halvår då jag ska hjälpa en ingenjör som har för mycket att göra. I måndags kastades jag in i en värld av ritningar och jag har snabbt satt mig in i att förstå alla beteckningar och lära mig program för att hantera dem. Det är en omställning att börja jobba heldagar efter att först ha pluggat och sedan jobbat heltid, men det går nog bra när jag har vant mig.

torsdag 9 november 2017

Livet fortsätter

November har kommit och jag ser numera mer strålkastarljus än dagsljus. Det har blivit långa kvällar på Forumteatern, där spexarna kämpar för att bli klara med det sista till premiären på lördag. Jag tror inte jag kom hem innan elva någon gång den här veckan. Rekordet var det tekniska genrepet på tisdagen, då jag lämnade teatern vid halv två på natten. Tur att det bara behöver göras en gång per år.

I helgen tog jag en paus och var på en konsert med Melissa Horn. Jag har länge varit ett fan av henne. Dels för att jag kan relatera till henne lätt, då både hon och jag är människor som reflekterar mycket och har mycket känslor. Dels så beundrar jag att hon är modig nog att skriva låtar om sina innersta känslor och stå för det så mycket att hon sjunger dem inför publik.

Som alltid blir jag inspirerad till att själv publicera mina egna dikter, eller skriva på bloggen om ett mer personligt ämne. Jag är dock mer försiktig än när jag var yngre. För hur uppfattas det egentligen av de som läser? Hur mycket måste man veta om mig för att förstå kontexten? Jag vill inte hänga ut någon, men jag vet inte hur mycket alla andra vet om mina relationer. 

Men det är saker som jag får tänka på sen för nu är det spexpremiär i helgen och sedan ska jag börja på ett nytt jobb på måndag. Det har hänt många roliga saker i mitt liv den här hösten och det går nästan lite för fort. När jag tänker tillbaka och inser att det bara har gått två månader sedan mitt studieuppehåll så tycker jag inte att det är konstigt att det känns som om jag står med ena foten kvar i det gamla livet. Tiden går fort men ändå långsamt, som alltid.

måndag 30 oktober 2017

Fullt upp

Förra gången jag var i Järna så gick jag till den här platsen igen. (Jag lade upp en bild tagen på samma plats för två månader sedan i inlägget där jag berättade om mitt studieuppehåll). Sen dess har det blivit höst och löven har fallit från träden och mitt liv går vidare i en annan riktning.


Nu har spexet flyttat in på Forumteatern och jag har inte hunnit skriva så mycket för jag hinner knappt med något annat än att jobba med föreställningen. Jag är ju nästan oftare där än jag är hemma.   Det är två veckor kvar till premiären nu och fortfarande mycket kvar att göra, så jag lär knappast vara där mindre. Positivt är att det är kul att vara med i gemenskapen.

I veckan fick jag ta en sväng till universitetet och redovisa ett gammalt projektarbete från förra året. Det känns lite som att gå tillbaka i tiden. Det var ganska kort tid sedan jag var där, men det känns ändå avlägset. Ungefär som att gå runt i en stad man flyttat ifrån. Jag känner igen mig överallt, har många minnen från platsen, men det känns inte som en del av mitt nuvarande liv utan som historia.  Att det var tentaperiod och relativt tomt på folk förstärkte den känslan.

För övrigt så har jag skaffat ett nytt jobb som jag ska börja på om två veckor. Som sagt, det händer mycket i mitt liv. Jag har fullt upp hela tiden. Jag får se hur mycket jag hinner med att driva den här sidan, men jag kan ju försöka någon gång när jag får tid över.

måndag 16 oktober 2017

Jobb

Att prata i telefon med okända människor är något som jag normalt brukar vara nervös inför. Det kommer nog att förändras, för den senaste veckan har jag börjat arbeta som telefonintervjuare.  Jobbet går ut på att ringa upp människor och utföra intervjuer som ett led i olika marknadsundersökningar. Det var någonting som jag var ganska spänd inför i början. Jag misstänkte att långt ifrån alla skulle bli glada när någon ringer dem tidigt på morgonen och ställer frågor (vilket jag hade rätt i). Men efter att ha suttit och ringt människor i fem dagar så börjar jag känna mig mer bekväm med det. Jag vet vad jag ska säga, vad jag ska förvänta mig, hur jag ska bemöta människor som är irriterade.

Jag saknar att plugga lite. Jag saknar att vara med i den gemenskap som finns bland studenter. Men livets vägar tvingade mig att söka gemenskap på annat håll. Jag lider inte direkt. I lördags umgicks jag med spexare fjorton timmar i rad.

Nu är det mindre än en månad kvar till spexets premiär och jag tillbringar allt  fler kvällar med att ordna inför föreställningen. Mitt i allt detta så ska jag hinna med att fylla år också. För jag har levt ett år till och jag har passerat ännu ett av de steg i livet som jag kommer att blicka tillbaka till och tänka att det fanns ett före och ett efter. En skarp gräns mellan nu och då. Någonting som har förändrats för alltid. Och jag går omkring och känner mig lycklig och trygg.


måndag 9 oktober 2017

25-manna

Ännu en intensiv helg har passerat. Jag har först varit på 25-manna, en orienteringsstafett där man springer 25 personer i varje lag, fördelat på tio sträckor. En stor tävling där min klubbs bästa lag lyckades komma på tredje plats efter bra prestationer av alla löpare.

Själv sprang jag i det tredje laget av totalt fyra. Efter att ha varit sjuk i två veckor lyckades jag väcka liv i min sega kropp och tog mig runt 4.1 kilometer. Det gick förvånansvärt bra, även om min dåliga form gjorde sig påmind i slutet av banan och benen kändes som betongklumpar. Men orienteringen har gått mycket bättre sedan jag började öva meditation och jag tog mig runt banan utan större misstag på en rätt bra tid.

Då resten av min familj sprang i det bästa laget fick jag vänta till klockan fem för att se prisutdelningen innan jag åkte hem. Det var ganska kallt, regnade i perioder och var väldigt lerigt (se bilden). Jag satte mig i tältet (där det regnade in) för att bli mindre blöt. Men ändå trevligt att vara med i gemenskapen.

Sedan följde en tågresa tillbaka till Linköping med vissa spännande moment (som tågbyte i Flen med 45 minuters väntetid). Den stora frågan var hur jag skulle få tag på något att äta till middag, vilket jag hade räknat ut måste ske i Flen eftersom att affärerna i Linköping skulle ha stängt när jag kommit fram. Som tur var hittade jag ett gatukök bredvid tågstationen och efter ett förvirrat samtal med gatuköksägaren, där det var oklart ifall jag skulle få ta med mig maten eller äta i hans restaurang, fick jag tag på en hamburgare.

På söndagen var jag hos Holgerspexet och byggde dekor. Då det är lite drygt en månad kvar till vår premiär så har vi fullt upp. Jag kom hem med kläderna täckta av flisor av det ökända frigolitliknande material som vi brukar kalla blått fluff (som jag troligen kommer få se mycket mer av). Alltid är det något. Tidigare i veckan lyckades jag spraya färg i öronen.

Ett bra slut på en bra vecka, helt enkelt.





måndag 2 oktober 2017

I nattens mörker

Min enda lediga helg innan december har nu passerat. Jag har varit funktionär på Nattruset. Det är en tävling som liknar Tjurruset, det vill säga man springer i skogen på en bana som går genom bland annat kärr och lera. Den enda skillnaden är att på Nattruset springer man i mörkret också, för att göra det ännu jobbigare. 

Så där stod jag alltså mitt ute i skogen med pannlampa och såg till att löparna inte sprang fel eller blev skadade. Till en början en lång väntan, men som tur var hade jag sällskap på min post. På sådana  här tävlingar är det svårt att veta när löparna ska komma, eftersom att man springer bra mycket långsammare på en skogsbana med hinder än de gör på en platt löparbana. Man kan ju lätt ta reda på hur fort de bästa springer på en vanlig löptävling, men hur fort springer de om de ska bada i geggamoja samtidigt?

Jag och min kollega stod och såg dem passera, en efter en. Leriga, trötta människor. Förvånansvärt många som var på bra humör trots att de var blöta och kalla. Färgen på kläderna kunde knappt synas, alla var indränkta i ett brungrått lerlager upp till axlarna. 

Jag har själv sprungit Tjurruset en gång (och kommit tvåa) så jag vet hur banan brukar vara. Ganska hemsk. Det var skönt att stå och titta på istället den här gången.

Efter ungefär två timmar kom den sista löparen och vi fick äntligen gå hem. Jag gick och lade mig för att sedan vakna upp i oktober. Den omvälvande månaden september hade nu passerat och jag har kommit ett steg längre på detta mycket händelserika år. Jag får se var det slutar.





torsdag 28 september 2017

Höstpromenader

Nu har hösten kommit på riktigt. Jag tycker om den här tiden på året, då det fortfarande är varmt nog att inte behöva tjocka kläder, men ändå svalt. Det blir mysigt mörkt på kvällarna, men ändå inte kolsvart redan klockan fyra. Naturen blir också så vacker när löven ändrar färg.

För någon vecka sedan var jag på väg hem en kväll, efter att ha varit på Lithe Vilses upptaktsträff. Det var mörkt ute och alldeles tyst och stilla. Jag gick där, ensam, i skenet från gatlyktorna. Lyssnade till det mjuka, smattrande ljudet av regn som träffade mitt paraply. Det var en härlig känsla att vandra där när allt var så stilla, när allt liv och all rörelse som brukade alltid brukar finnas i området hade upphört när alla människor dragit sig hemåt för natten.

Jag har promenerat mycket. Fram och tillbaka till bussen, ner till Holgerspexets källare där jag brukar hålla till på helgerna. Runt Ryd (särskilt nu när jag inte kan springa då bihålorna i min trånga näsa blivit infekterade som vanligt). Ibland upp och runt universitetet. Men jag ska väl ta tag i att köpa en cykel snart. Jag har inget svepskäl för att låta bli det längre. Det är mest en nackdel.





fredag 22 september 2017

Veckan

Förra helgen tillbringade jag på Holgerspexets höstkickoff. Något som var lika roligt och galet som förra året. Leka hela dagen, öva på att sjunga en punchvisa flerstämmigt, ha sittning med massor av underhållning ... och diska mitt i natten. Vill ni veta fler detaljer, gå med i Holgerspexet och upptäck själva.

Sen så drog jag på mig en rejäl förkylning. Den senaste veckan har jag tillbringat med att ligga i sängen, dricka tiotals koppar te med ingefära och citron, läsa (när jag hade energi), och se på film (när jag inte hade energi). Då mina korridorgrannar skulle springa SM i orientering i helgen hade jag ingen lust att gå omkring och sprida virus, så jag höll mig isolerad på mitt rum. Ganska långtråkigt, tyckte jag, och googlade upp alla huskurer jag kunde hitta.

Idag vaknade jag upp med en känsla av att vara friskare, vilket var en lättnad. Jag kan snart komma tillbaka till mitt vanliga vardagsliv och vara lite mer social igen. Ska bli skönt, jag är rätt trött på det här vid det här laget.


onsdag 6 september 2017

Framtiden

Den här terminen blev kort för mig. Efter en vecka beslutade jag mig för att ta studieuppehåll det här året. Det hade jag funderat på under sommaren, men vissa händelser fick mig sedan att bli övertygad om att jag skulle göra det. Jag har varit i Järna den senaste veckan för att tänka och planera och få tillbaka känslan av harmoni igen.

Idag på min promenad fick jag en intressant tanke. Jag ställde mig vid en å och blickade ner i det kolsvarta vattnet. Fastän den är mindre än en meter djup gick det inte att se botten. Jag tittade lite närmare och såg hur det mörka vattnet gjorde ån till en stor spegel, där jag kunde se alla detaljer på i träden. Det var så vackert att jag tog en bild på det.


Jag undrar om det är så i livet också. Att mörker skapar positiva erfarenheter som man inte hade kunnat upptäcka på andra sätt.

Nu mår jag dock inte dåligt, jag mår bra.  Jag har en plan för framtiden, som börjar med att jag ska åka tillbaka till Linköping igen imorgon. Jag är ju fortfarande spexare och orienterare och därifrån är det svårt att dra mig då det är mina fritidsintressen.

söndag 3 september 2017

Insikter

Jag fick rådet att börja skriva på den här sidan igen. Min blogg som jag startade för länge sedan, i en annan tid, då mitt liv var helt annorlunda. Jag var sjutton år och hade haft ett revolutionerande år i livet då jag började känna lust att vara mer utåtriktad. Jag ville uttrycka mig, berätta om vad jag tyckte och tänkte, men jag slets mellan min introverta, försiktiga sida och den sociala, kreativa filosofsidan som jag hade svårt att släppa fram.

Åren går och ytterligare fem revolutioner har skett i mitt liv. Händelser som skakade om mig, som fick mig att inse att jag behövde byta ut vissa vanor och beteenden mot andra. Min personlighet förändras snabbt. Nästan varje år har jag en ny livsstil, bättre anpassad till vad jag behöver. Det här året var extremt. Två och en halv livskris, tre tusen miljoner insikter, förändring av i stort sett alla mina vanor och det är fortfarande fyra månader kvar på året.

Nu står jag igen vid ett vägskäl och funderar på vad som är nästa steg i livet. Det enda jag vet är att framtiden inte är som jag trodde att den skulle vara för en vecka sedan. Jag ska tackla utmaningen att fortsätta med det som jag lärde mig under sommaren: känna efter vad jag behöver för att vara i balans och sedan se till att skaffa det. Jag upptäckte att jag kommer ganska långt med att sova, äta och motionera ordentligt och undvika stress. Mår man bra så klarar man bättre av allt annat också.

Som sagt, mycket har förändrats sedan jag startade den här bloggen, men det som finns kvar är att jag fortfarande har lust att uttrycka mig. Ni slipper min melankoliska poesi för den här gången, men det kanske händer att jag låter mina känslor omvandlas till ord och sedan släpper dem ifrån mig.


måndag 13 februari 2017

Ena foten utanför

En dikt skriven av mig under våren 2014.

Som att springa uppför bergen
berg som aldrig tycks ta slut
Där man inte kan se toppen
inte hitta en väg ut
Måste fortsätta att kämpa
fastän kroppen är helt mör
Så är det att ensam vägen vandra
med ena foten utanför

Som att kämpa genom vinden
vind som blåser hård och stark
så är det att alltid möta motstånd
aldrig vila mot fast mark
Önskar att det kunde lätta
Ska kampen pågå tills jag dör?
Så är det att sakta krypa framåt
med ena foten utanför

Som att vandra genom öknen
som om skrattet inte fanns
är det att växa utan rötter
Inte passa någonstans
När man är en udda fågel
är man välkommen eller bör
man välja stigen bredvid
lämna foten utanför?

Som att ta sig genom kylan
genom känslor, söka svar
om rädslan som finns inom mig
att återigen bli lämnad kvar
Nu så vill jag bara skrika
krossa alla hinder för
jag vill inte längre leva
med ena foten utanför

Dit jag vill, dit går jag inte
rädslan håller mig för hårt
Springer fort i motsatt riktning
varför ska det vara svårt?
Så rädd att närma mig
fattar inte vad jag gör
vågar inte lyfta in
foten som är utanför

Tillägg 2017

Jag har sprungit uppför bergen
utan att hindras av stormen
Jag har vandrat genom öknen
utan att hejdas utav normen
Jag har besegrat kylan
men jag frågar mig, varför?
För fortfarande så har jag
ena foten utanför