Gräset är alltid grönare

Tanken finns där. Det är tvåårsförbannelsen som kommer, ett mönster i mitt liv som finns att jag alltid vill göra något helt annorlunda med mitt liv efter två år på samma ställe. Men vad tjänar det till? Jag börjar, jag tycker det känns mycket bättre i början, sedan efter något halvår så känns det som om jag inte riktigt kommer in i gänget och efter två år så tycker jag att det inte är min grej. Så ger jag mig av och upprepar cykeln. 

Nu kommer känslan av att vilja ge sig av igen. Lämna Linköping. Vettet kommer tillbaka till mig när jag får tala från hjärtat. Nej, ingen av de som jag vill ska läsa läser bloggen, så det är ingen idé att skriva riktat till dem. Nej, ingen gillar mig när det inte verkar så. Nej, jag behöver inte sluta spexa bara för jag blev osams med folk. Nej, ingen stalkar mig på Facebook. Och jag råkar ibland fantisera grejer som sen händer, men det var en slump.

Det är lätt att vara efterklok. Jag visste ju inte mycket om livet när jag var femton år och skulle söka in till gymnasiet. Om allt hade gått rätt i livet skulle jag vara så självsäker som jag är nu vid den tidpunkten. Då hade jag sökt natur med teaterinriktning och träffat andra som gillade kulturgrejer och fått gymnasiekompisar som jag hållit kontakten med. Jag hade kanske fått ett kontaktnät som hade samma intressen som jag, kanske varit med om såna där tonårsproblem med vänner som är taskiga och killar som inte gillar mig. Då hade jag lärt mig om relationer och inte fått så hårda smällar så att jag aldrig mer vill bli kär. Kanske hade jag haft mer gemensamt med de jag gillar som vuxen, kanske hade jag en lättare ingång om jag också sjöng och spelade instrument som många som jag klickar med gör. Men det är bara spekulationer. Det kanske var en svår väg på ett annat sätt jag inte kan föreställa mig. Jag hade säkert känt mig för organiserad, för logisk, jag som är mittemellan en logisk och en kreativ person. Kanske hade jag fått problem för att jag inte var spontan.

Och precis när jag skrivit klart, då kände jag annorlunda igen. Så är det ibland. Mina känslor är dynamiska och det är jag också. Hoppas ingen stör sig på att jag har mer än en sida. Och jag vill nästan inte publicera bloggen för det börjar kännas privat helt plötsligt. Vi får se om jag gör det.