Jag heter inte Jessica

Första veckan på nolle-p har varit och jag har gjort mitt jobb som fejkis. Jag gick alltså till domkyrkan, där de nya läkarstudenterna skulle samlas, klädd i de minst matchande kläder jag kunde hitta och utgav mig för att vara klasskamraten Jessica Biliaris. Jag lade genast märke till reaktionerna hos de andra. Dömande blickar, mungipor som vreds, människor som besvärat vände sig bort efter att ha kastat en snabb blick på min klädstil. I början var det ovant och något obehagligt. Det var svårt att inleda något samtal då knappt någon ville tilltala mig och de få som gjorde det snabbt gick därifrån. Just i den stunden satt jag och undrade jag vad jag gett mig in på.

Det blev lättare när vi delades in i mindre grupper. Där kunde jag enklare spela min roll som flummig filosof. När vi lekte lära-känna-lekar där man gick varvet runt och alla berättade om sig själva fick jag tillfälle att säga konstiga saker. Med tiden kom jag in i det och tyckte att det var kul. Jag fick adrenalinkickar av att säga saker som alla skrattade åt och jag vågade mer och mer ta ut svängarna. 

Här kommer ett urval av saker som jag gjorde:

• Vi gick varvet runt och alla skulle berätta sitt namn och en sak de gillade som började på samma bokstav. Jag sa att jag hette Jessica och gillade jaguarsvansar.
• Jag räckte upp handen på en genomgång och frågade om man behövde vara fysiskt närvarande på aktiviteter eller om det räckte med att vara närvarande i tanken.
•  När man skulle berätta varifrån man kom sa jag att jag kom från universum, närmare bestämt jorden, närmare bestämt Sverige, närmare bestämt Järna.
• Varje gång någon frågar mig om jag tyckte att någonting var roligt höll jag en monolog om att det beror på hur man definierar roligt och att det gick att se ur olika perspektiv. Vilket jag också gjorde om någon frågade vad jag hette, eller frågade någonting överhuvudtaget.
• Säger saker som "de röda ljusen hejdar min resa framåt" (vid trafikljuset) och "tonerna klingar i min själ" (när en annan fejkis spelade fiol utan att ha övat)
• Jag drev med superfaddrar i min egen klass genom att fråga hur det var att gå läkarprogrammet
• När gruppen gick runt ett hörn nere i stan smet jag iväg och via sms berättade jag att min existensiella varningsklocka hade ringt och att jag blivit tillfångatagen av fadderiet.

Det märkliga var att min nollegrupp först inte tyckte att det var uppenbart att jag var oseriös. Först när jag smitit iväg sökte någon upp mitt telefonnummer på Facebook och upptäckte min verkliga identitet. De berättade efter att fadderiet avslöjat mig att de inte förstod att jag skådespelade förrän det hände. Jag var förvånad över hur trevliga alla var mot mig även fast att jag var så konstig jag kunde. Jag kommer aldrig mer vara rädd för vad folk ska tycka när jag är mig själv.

Det var kul, men jag blev väldigt trött efteråt. Nu ska jag vila så gott det går tills terminen börjar på riktigt på måndag.