En resa och två vandringar

Höga berg, vattenfall överallt och smala, slingriga vägar. Så såg landskapet ut när jag och pappa färdades genom södra Norge för att vandra till Trolltunga tidigare i veckan. Nära den svenska gränsen var det relativt platt och vägarna var raka och breda, men vi behövde inte åka långt in i Norge för att det skulle förändras. Till och med väg E134 är så liten att det ligger hus en meter från vägen. Vi konstaterade att transporter är en mycket större utmaning i Norge, men de verkar satsa på att förbättra infrastrukturen för vi passerade säkert minst sju vägarbeten per dag. Gott om långa tunnlar fanns det också.

Första dagen sov vi över i Kongsberg innan vi tog oss in i Hardangervidda. Vi stannade på vägen för att ta vad vi trodde var en kort tur för att kolla på en glaciär. Det visade sig att för att komma dit behövde man först åka bil på en grusväg med stup längs kanterna och sedan gå längs den stenigaste väg jag någonsin gått på. Dessutom fanns det branta passager där man var tvungen att hålla sig i rep för att komma upp. Jag märkte dock att jag hade lätt att ta mig upp. Jag har ju trots allt orienterat och har övat upp en känsla för var jag ska sätta ner fötterna. Så på vägen upp gick allt bra. På hemvägen var jag dock trött i benen, halkade till och trampade rejält snett. Fotleden blev svullen och stel och jag hoppades att jag fortfarande skulle kunna gå vandringen som jag egentligen kommit dit för. Annars vore det ju lite surt.

Fotstukningen visade sig dock inte vara så allvarlig, så nästa dag gick jag de fjorton kilometrarna till Trolltunga och sedan tillbaka igen. Det var rätt jobbigt då toppen låg 987 meter högre än starten på vandringen. De första fyra kilometrarna gick man längs en serpentinväg med många svängar upp ovanför trädgränsen, för att sedan gå över ett träskområde och sedan var det dags för några kilometer med bara uppförsbacke igen. Efter halva vägen, då man tagit den mesta stigningen, var jag ganska trött. Vi gick genom ett landskap som bestod av mest sten (eftersom ingenting kan växa på den höjden). När man började närma sig Trolltunga kunde jag se ett vackrare landskap på sidan av vandringsleden. Vykortkänslan började infinna sig.

Till slut kom vi fram till målet. Trolltunga, en klippa som ser ut som lejonklippan i Lejonkungen-filmen, fast mycket smalare. Folk köade för att ut på klippan och ta kort, vissa mer risktagande än andra. En kille sprang ut på klippan, hoppade och landade en halvmeter från kanten (ganska farligt då det är flera hundra meter ner till marken). Andra satt och fikade precis vid kanten. Det är inget jag skulle göra. Jag gillar inte att ramla nerför stup.

Sen var det bara att gå tillbaka hela vägen igen. Det var mindre jobbigt för att det var mest nerförsbacke, men lite jobbigt är det att hålla emot när det lutar brant nerför. Det kräver också benmuskler. Jag var slut i benen när jag kom tillbaka och vilade mig i vandrarhemmet innan det var dags att påbörja resan till Sverige nästa dag.