I nattens mörker

Min enda lediga helg innan december har nu passerat. Jag har varit funktionär på Nattruset. Det är en tävling som liknar Tjurruset, det vill säga man springer i skogen på en bana som går genom bland annat kärr och lera. Den enda skillnaden är att på Nattruset springer man i mörkret också, för att göra det ännu jobbigare. 

Så där stod jag alltså mitt ute i skogen med pannlampa och såg till att löparna inte sprang fel eller blev skadade. Till en början en lång väntan, men som tur var hade jag sällskap på min post. På sådana  här tävlingar är det svårt att veta när löparna ska komma, eftersom att man springer bra mycket långsammare på en skogsbana med hinder än de gör på en platt löparbana. Man kan ju lätt ta reda på hur fort de bästa springer på en vanlig löptävling, men hur fort springer de om de ska bada i geggamoja samtidigt?

Jag och min kollega stod och såg dem passera, en efter en. Leriga, trötta människor. Förvånansvärt många som var på bra humör trots att de var blöta och kalla. Färgen på kläderna kunde knappt synas, alla var indränkta i ett brungrått lerlager upp till axlarna. 

Jag har själv sprungit Tjurruset en gång (och kommit tvåa) så jag vet hur banan brukar vara. Ganska hemsk. Det var skönt att stå och titta på istället den här gången.

Efter ungefär två timmar kom den sista löparen och vi fick äntligen gå hem. Jag gick och lade mig för att sedan vakna upp i oktober. Den omvälvande månaden september hade nu passerat och jag har kommit ett steg längre på detta mycket händelserika år. Jag får se var det slutar.