Att prata i telefon med okända människor är något som jag normalt brukar vara nervös inför. Det kommer nog att förändras, för den senaste veckan har jag börjat arbeta som telefonintervjuare. Jobbet går ut på att ringa upp människor och utföra intervjuer som ett led i olika marknadsundersökningar. Det var någonting som jag var ganska spänd inför i början. Jag misstänkte att långt ifrån alla skulle bli glada när någon ringer dem tidigt på morgonen och ställer frågor (vilket jag hade rätt i). Men efter att ha suttit och ringt människor i fem dagar så börjar jag känna mig mer bekväm med det. Jag vet vad jag ska säga, vad jag ska förvänta mig, hur jag ska bemöta människor som är irriterade.
Jag saknar att plugga lite. Jag saknar att vara med i den gemenskap som finns bland studenter. Men livets vägar tvingade mig att söka gemenskap på annat håll. Jag lider inte direkt. I lördags umgicks jag med spexare fjorton timmar i rad.
Nu är det mindre än en månad kvar till spexets premiär och jag tillbringar allt fler kvällar med att ordna inför föreställningen. Mitt i allt detta så ska jag hinna med att fylla år också. För jag har levt ett år till och jag har passerat ännu ett av de steg i livet som jag kommer att blicka tillbaka till och tänka att det fanns ett före och ett efter. En skarp gräns mellan nu och då. Någonting som har förändrats för alltid. Och jag går omkring och känner mig lycklig och trygg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar