I torsdags hände någonting som jag inte hade förväntat mig. Någonting bra. Jag fick ett samtal om att komma på en anställningsintervju. Jag hade tappat hoppet om att få sommarjobb för ett tag sedan, men nu fanns det tydligen en chans. Så jag skyndade mig hem och bokade tågbiljett.
När jag var klar med intervjun skulle jag åka Gnestapendeln till Järna och kolla på min systers skolavslutning (hon gick ut nian). Min och hennes gamla grundskola har alltid skolavslutning på kvällen så att familjerna kan komma och kolla, nämligen. Jag fick en känsla av nostalgi då jag kom fram till tågstationen exakt när tåget avgick och skylten med avgångstiden ändrades från "Nu" till "31 minuter". Hur många gånger har man inte suttit och väntat på tåget i evigheter? Tågtrafiken är sig lik, tågen avgår precis lika sällan och man blir lika irriterad.
Jag insåg efter några minuter att det gick en buss till Järna, som avgick ... om två minuter. Jag sprang till busshållplatsen, drog fram mitt SL-kort och lyckades kliva ombord just innan bussen skulle köra iväg. Så jag kom fram till skolavslutningen till slut, och jag hann dit innan min systers klass skulle sjunga.
Jag tittade mig omkring där jag stod på min gamla skolgård. Alla eleverna såg så små ut, tyckte jag. Jag har bara varit borta fyra år, men mycket hade förändrats. Många av mina gamla lärare jobbar inte kvar längre och jag känner inte igen eleverna. Jag hade en annan känsla inför platsen än jag brukade ha. Förut var det mer som att jag kände mig hemma där, men åren har gått och det som band mig till platsen är borta. Jag har gått vidare i livet, och det är väl positivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar