När jag cyklar iväg på morgonen är det ljust ute. På senare tiden är det ljust även när jag är på väg hem. Det är skönt att våren närmar sig, men jag undrar vad dessa växlingar egentligen har för effekt på mitt humör. Jag sitter och googlar på seasonal affective disorder och undrar om jag har det. Jag har varit trött, lättirriterad och tyckt att hela livet suger i februari i fem år i rad nu. I år åt jag D-vitamin hela vintern, ifall D-vitaminbrist skulle vara problemet, men jag mår fortfarande inte bra.
Jag muntrade upp mig med att gå och se på Linköpings studentspex föreställning förra veckan. Jag tyckte den var bra. Jag hade nytta av min IT-utbildning: jag kunde förstå skämten. Jag satt också och reflekterade över att jag kände igen mig i några karaktärer. Det var internt roligt, men det är så internt så att bara jag själv vet vad jag menar. Jag hade tänkt gå och umgås med alla Linköpings spexare sedan, men jag kände mig precis på gränsen mellan frisk och sjuk. Jag tror jag fick feber så jag fick gå hem istället. Det var lite synd, men så kan det gå när en massa virus är i farten. En vecka senare så är jag fortfarande hängig, även om jag aldrig blev så sjuk att jag blev sängliggande.
Jag hade en väldigt lugn vecka i skolan, som tur var. Bara en enda föreläsning och de två basgruppsträffarna som vi har varje vecka. Schemaläggarna var schyssta mot dem som ska skriva omtenta nästa vecka, antar jag. Vi har haft en snabbkurs i farmakologi de senaste veckorna och jag började sakna matematiken igen efter att hålla på med grafer och formler för hur läkemedel absorberas och elimineras. Jag gillar matte så länge jag inte tvingas lära mig komplicerade samband på kort tid och skriva tentor där 30 % får mer än åtta poäng.
Jag passade på att boka in mig på venprovtagning, ett momement man behöver göra i kursen på en tid man själv väljer. Det gick bättre än förväntat. Jag är alltid lite skraj för praktiska moment, då jag är en teoretiker uti fingerspetsarna. Huvudet i det blå och tummen mitt i handen, det är en ganska bra beskrivning av mig. Efter att ha övat på att sticka i en gummiarm tre gånger så vågade jag mig på att pröva på en klasskompis. Jag lyckades rätt bra. Sedan blev jag också stucken själv. Till och med två gånger. Eftersom jag har sprungit mycket ha jag fått stora tydliga vener som är lätta för nybörjare att se.
Jag ska försöka muntra upp mig så att jag kan skriva något roligare. Hoppas det blir bättre med tiden. Tiden går ju inte bakåt i alla fall. Det är ett plus.
Jag muntrade upp mig med att gå och se på Linköpings studentspex föreställning förra veckan. Jag tyckte den var bra. Jag hade nytta av min IT-utbildning: jag kunde förstå skämten. Jag satt också och reflekterade över att jag kände igen mig i några karaktärer. Det var internt roligt, men det är så internt så att bara jag själv vet vad jag menar. Jag hade tänkt gå och umgås med alla Linköpings spexare sedan, men jag kände mig precis på gränsen mellan frisk och sjuk. Jag tror jag fick feber så jag fick gå hem istället. Det var lite synd, men så kan det gå när en massa virus är i farten. En vecka senare så är jag fortfarande hängig, även om jag aldrig blev så sjuk att jag blev sängliggande.
Jag hade en väldigt lugn vecka i skolan, som tur var. Bara en enda föreläsning och de två basgruppsträffarna som vi har varje vecka. Schemaläggarna var schyssta mot dem som ska skriva omtenta nästa vecka, antar jag. Vi har haft en snabbkurs i farmakologi de senaste veckorna och jag började sakna matematiken igen efter att hålla på med grafer och formler för hur läkemedel absorberas och elimineras. Jag gillar matte så länge jag inte tvingas lära mig komplicerade samband på kort tid och skriva tentor där 30 % får mer än åtta poäng.
Jag passade på att boka in mig på venprovtagning, ett momement man behöver göra i kursen på en tid man själv väljer. Det gick bättre än förväntat. Jag är alltid lite skraj för praktiska moment, då jag är en teoretiker uti fingerspetsarna. Huvudet i det blå och tummen mitt i handen, det är en ganska bra beskrivning av mig. Efter att ha övat på att sticka i en gummiarm tre gånger så vågade jag mig på att pröva på en klasskompis. Jag lyckades rätt bra. Sedan blev jag också stucken själv. Till och med två gånger. Eftersom jag har sprungit mycket ha jag fått stora tydliga vener som är lätta för nybörjare att se.
Jag ska försöka muntra upp mig så att jag kan skriva något roligare. Hoppas det blir bättre med tiden. Tiden går ju inte bakåt i alla fall. Det är ett plus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar