Två veckor till har passerat i mitt liv. Två veckor utan så värst mycket drama, för ovanlighetens skull. Halva veckorna har jag suttit och lärt mig om biokemiska processer i kroppen. Resten av tiden har jag blivit skickad till Norrköping för att jobba i basgrupp med studenter från andra utbildningar på Medicinska fakulteten. Så det har blivit en hel del resor med campusbussen, som jag har klivit på uppe vid campus Valla, vilket är närmast eftersom jag bor i Ryd.
En konsekvens av detta är att jag har gått omkring mycket mer än jag brukade göra uppe vid mitt gamla campus. När jag insåg att det fanns böcker som var användbara som källor till IPL (interprofessionellt lärande) i Vallabiblioteket så började jag gå dit. Jag tycker mig inte minnas att jag någonsin varit där tidigare, vilket är märkligt då jag ändå har studerat där i två år. Jag var säkert i Medicinska biblioteket två gånger bara den första veckan. Det skiljer sig mycket mellan utbildningar, är mitt konstaterande. Och jag konstaterar igen, som jag har gjort så många gånger, att jag inte är ledsen över att jag lämnade när det blev som det blev. Men jag är ledsen för att det blev så.
I och med att jag nu har varit på campus Norrköping har jag nu besökt alla campus som ägs av Linköpings universitet. Jag måste säga att det är fint i Norrköping också, även om det tar en stund att ta sig dit. Många trappor dock, men fin utsikt över vattnet.
Och äntligen, äntligen, var det lite vår. I söndags sken solen, det var varmt, och jag gick på en promenad med min tunnare jacka på mig. Det är märkligt att det känns så mycket lättare när solen skiner. Som om det finns något slags hopp om ljusare tider. Jag hoppas på det, att jag ska hamna i någon slags vardag och slippa livsomvälvande förändringar varje månad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar