Det har nu blivit mars, men det är kallare än det varit på hela vintern. Vårens ankomst känns avlägsen, även fast att den snart borde ske. Jag, som precis köpte nya tumvantar då det var iskallt om händerna att cykla de fem kilometrar som det är mellan mitt hem och campus US med ofodrade skinnhandskar, längtar tills den tiden då jag kan cykla med tunnare jacka utan vantar. När man slipper halka fram på isiga cykelvägar och det går trögt att svänga för att jag har The Cell i ryggsäcken (en mycket tjock bok där det står det mesta som man behöver veta om celler).Nu har vi dock lämnat generna och börjat läsa om metabolism istället. Någonting som började relativt lugnt med en vecka om näringsrekommendationer och varför man inte ska lita på allt som tidningar skriver om kostråd (tidningar gillar sensationer mer än fakta som låter rimlig). Nu ska jag åka till Norrköping och arbeta ihop med sjuksköterskestudenter och fysioterapeutstudenter i en vecka. Exakt vad vi ska göra vet jag inte, men det lär jag väl få reda på imorgon.
Det går inget vidare för mig att lära mig att titta i mikroskop. Första passet var jag borta på grund av dödsfall. Andra passet var jag borta på grund av begravning. I onsdags gick jag tidigare hem från en trevlig faddermiddag med min basgrupp för att hinna till Järna i tid för begravningen som skulle vara i Södertälje nästa dag. Torsdagen var som väntat en rätt tung dag. Jag har aldrig varit med om att jag kommit hem från begravning utan att vara rätt trött och nedstämd.
På fredagen var jag tillbaka i Linköping. Jag missar ogärna grupparbeten, som vissa vet om de fortfarande minns det. Efter detta kom en helg där jag har tagit det ganska lugnt. Jag undrar om jag fortfarande inte har kommit över chocken när spexet tog slut för 2017 och jag plötsligt hade ledig tid på helgerna. Vad ska man då hitta på? Jag tror inte jag kan hålla mig från att gå med i något mer än bara webbgruppen. Så länge sitter jag och hoppas på varmare väder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar