Jag gnäller

 Jag har panik idag igen. Jag håller på att bryta ihop. Jag blir gränspsykotisk hela tiden för att det är helt omöjligt att göra som en människa som har normala relationer. 

Jag är jätterädd. Jag förstår att jag nästan inte kan få jobb för jag har inget bra CV och kan inte snacka och har inga alls kontakter. Jag kan nästan inte säga på ett sätt så att jag får jobb. Därför måste jag nästan ha högskoleutbildning för att få jobb, och då måste jag ha gått klart en linje och bara säga att jag är en civilingenjör så får jag jobb någonstans. När det blev såhär, då är det som att jag får söka jobb på städfirma och säga att jag är deprimerad och usel och ljuga i CV att jag inte kan någonting så jag får någon referens.

Jag har svårt att få kompisar för jag hade jättesvår social fobi som har gått över och då fattar jag inte hur man gör när man lär känna någon på ett normalt sätt. Jag känner alltid människor för att jag bara gick i klassen och pratade med dem i skolan och sen följde jag med dem för att de bjöd mig, och så bjöd dem mig en gång i månaden och sen ringde jag aldrig någon gång. Nu måste jag plugga på distans och då måste man bara ringa och då säger jag bara fel hela tiden så ingen tycker om mig.

Jag har problem med att jag blir trakasserad på datorn för att jag inte fattar sociala koden av en person som inte fattar känslokoden alls. Jag får panik för att jag inte har någon som vill att jag ska ringa när som helst och berätta vad som helst. 

Jag har problem att jag får höra att jag måste skärpa mig hela tiden och alla hatar mig som jag känner, och jag är störd i huvudet för att jag inte får vara med någon så jag kan inte tänka. Då gör jag som en idiot hela tiden så jag inte mår bra. Jag har problem att jag är ovän med ett geni som tycker att jag är elak som inte har en kompis, och han tycker att han själv får ringa hundra gånger för att kompisar ska gilla honom så det tycker han att jag också ska göra annars är det inte synd om mig. Jag vill inte vara rädd och komma på att det finns en geniplan där jag bara gör fel hela tiden. Då får jag ångest för det vill inte jag veta för det vågar inte jag fatta och sen är jag rädd att den personen i så fall ska bli så arg för att jag gör fel så den förstör för mig. Jag är rädd att folk ska förstöra för då dör nästan jag för jag kan nästan inte må bra på flera år. 

Jag har problem för jag har en egen plan att gå på högskolan för att jag ska få bättre utbildning. Min plan är att gå ett år Grafisk design så att jag kan säga att jag typ gick tre år IT. Då skulle jag få någon kompis så att jag fattade hur man skulle vara mot någon. Sen skulle jag gå med i en klubb så skulle jag ha en hobby. Sen har jag problem med att klassen inte var snäll mot mig, så då mådde jag inte bra. Då blev det där geniet arg på mig fortfarande för att jag inte har en kompis, och han tycker man inte ska må bra utan kompis för då blir han arg. Då tycker inte han man får vara duktig i skolan så jag blir jätterädd för då bara slutar jag och får inget jobb och får verkligen inte ens någon människa att prata med på hela hösten. 

Jag har problem med att jag inte kan få partner så lätt för jag tycker inte om människor. Jag tycker om filosofiska diskussioner så mycket så jag tycker det är som att aldrig ha sex i relationen att aldrig ha såna diskussioner. Därför gillar jag ingen dum partner och ingen ytlig. Sen tänder jag inte på människor så lätt, jag tänder bara på en människa som tycker om mig egentligen om jag sa alla hemligheter, och det är inte så många som gör när jag är deprimerad och psykiskt störd. Sen har jag Aspergers syndrom så om jag hittar en sån person så kan jag typ inte ragga upp den. Förutom det så har jag svårt att berätta om mig själv så det tog ett år tills personen kände mig så bra så det gick att ragga på mig. Dock är jag en person som egentligen är en riktig pojkvän-tjej, så jag kommer aldrig må så bra någon gång. Jag hatar folk som tror jag är snygg för jag är den fulaste i hela världen men så ser inte jag ut. 

Ingen fattar vem jag är. Om jag mådde bra så hade jag tre snälla vänner som var kreativa och sen hade jag en pojkvän som jag var med nästan hela tiden. Men jag kunde inte få det livet för jag hade en familj som tränar och hade Aspergers syndrom, så jag kom inte på att jag ville vara sån person förrän jag var med i Holgerspexet. Alla andra tjejer som är som mig tränar ingen gång och fikar minst en gång i veckan och går och ser på teater och är med pojkvännen. Men jag kan inte. Och jag kan inte ta livet av mig för nu är jag så ledsen så jag typ gör bort mig och jag måste vara fem gånger så ledsen för att jag ska skära mig. Men jag fixar nästan inte Grafisk design på distans när jag är mobbad av hela världen. Nu får väl jag må dåligt hela livet då för alla tyckte inte Esagila var söt och alla älskade inte Embla och jag var inte cool nog för David. Och jag tycker inte det är kul att ha NPD som Emilia tycker.