Jag springer genom Ryd igen. Mina ben trycker ifrån mot marken, hjärtat bultar i bröstet. Jag andas in den friska, kalla luften, som till en början är lite bitande men snart alldeles lagom varm. Det tar ungefär fyra, fem kilometer innan känslan av att vara klar och skarp i huvudet dyker upp. Ytterligare några kilometer och så fylls jag med den behagliga lyckokänslan som man får när man har sprungit. Jag tränade på elitnivå innan jag flyttade till Linköping, så min kondition är fortfarande rätt bra, och jag känner mig lagom trött efteråt om jag springer 7 - 10 km. Men jag måste springa regelbundet, annars känns det som om min kropp blir full med adrenalin och hjärnan blir dåsig och ostrukturerad. Så jag försöker att aldrig vila mer än en dag mellan träningspassen.
Det har känts motigt att plugga de här sista veckorna. Jag har mentalt börjat ladda för tenta-p och känner mig inte så sugen på att lära mig något nytt. Jag vill börja runda av och repetera. Men basgruppsfallen är fortfarande lika stora. Jag kom ihåg att när jag började på läkarprogrammet tyckte jag att det var mycket att behöva lägga fyra timmar för att läsa på till ett basgruppsmöte, men nu känns det som ingenting. Nu läser man på i tio timmar och behöver ändå prioritera bort saker för att man inte hinner med. Som sagt, den här terminen kunde lika gärna ha varit uppdelad på två terminer.
Till er som inte pluggar läk: här är en lista på allt vi ska kunna om ni vill se. Till er som pluggar läk: var glada att det här inte är med på vår kurs i alla fall. Den kursen har jag läst för två år sedan. Jag är rätt nöjd med att jag blev godkänd.
Jag hade ett beslut att ta. Ska jag vara ansvarsfull och plugga istället för att gå på Holgers hjulfest? Ja. Jag har ju suttit i sex helger med dem och utsatt folk för gökljud så det fick väl bli så. Jag kommer igen i vår. Försök få bort mig från spexet om ni kan. Det är det bara decentraliseringen som kan lyckas med, ifall jag behöver studera på annan ort från termin 6 och framåt.
För övrigt så har jag passerat en gräns. Plötsligt brydde jag mig mindre om vad andra tyckte. Jag var rebellisk mot min amygdala för jag orkar inte var blyg. Jag pratar med folk för att jag vill och de får tycka vad de vill. Jag är trevlig mot folk men jag kräver ingenting tillbaka, och fungerar inte relationer så slutar jag anstränga mig för att de ska göra det. Livet händer och jag glider med och jag gör det som gör mig lycklig och släpper taget om det som gör mig olycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar