Det gick så fort. Uppslukad av höstmörkret och nästan dränkt i plugg så inser jag att ljuset i tunneln ändå närmar sig. Snart är den här terminen slut. Vi ska bara ha en jättetenta precis efter jul och nyår, så särskilt mycket jullov blir det inte för mig. Julen hinner man knappt med om man är läkarstudent. Det får jag fira om fem år igen.
Spexet har dragit igång, som sagt. Årets föreställning verkar vara bra. Jag själv har svårt att bedöma det eftersom det finns ganska stor risk att jag är partisk när jag är engagerad. Men jag har även hört det från andra och vi har höga publiksiffror. Det är kul. Jag står ganska ofta i dörren och samlar in biljetter och då kan jag se om någon jag känner kommer och kollar. Det är nästan alltid någon på varje föreställning. Dock mest folk som jag känner sedan förr. Men det är kul att veta att de fortfarande lever.
Det är synd att min egen klass hade så mycket att göra just nu att folk inte direkt prioriterar att gå på spex. Olyckligt nog var det just under spexperioden som vi har sena kvällar flera gånger i veckan på grund av dissektioner. Vi dissikerar alltså människokroppar av personer som donerat sig själva till utbildning av läkarstudenter innan de dog. Det kan låta hemskt, men man kan uppenbarligen vänja sig vid allt. Jag har lyckats hantera det genom att förtränga att kropparna har varit levande någon gång och bara behandla dem som objekt som jag ska undersöka. I min hjärna har jag fått det till att döda kroppar inte är människor utan snarare maskineriet bakom något som en gång har varit en människa. Därför kan jag mot alla odds tycka att det är intressant att se hur t.ex blodkärl ser ut.
Jag nämnde detta i mitt senaste inlägg som jag sedan tog bort från Facebook. Åtta sidvisningar fick det under de tretton minuter som det låg ute. För alla som inte såg det så var det ett ganska negativt inlägg som jag skrev utifrån frustration över att sova dåligt. I efterhand skämdes jag lite över att jag skrev det. Även om jag i mina dagar har skrivit en hel del om de mörkare stunderna i mitt liv på denna sida så har jag tappat formen. Eller snarare skaffat ett större socialt nätverk och blivit medveten om att en hel del människor läser detta och därmed vet ganska personliga saker om mig. Jag brukar ha cirka 100 sidvisningar per inlägg i snitt. Så jag är lite mer försiktig, samtidigt som jag fortfarande vill göra min grej. Själv tycker jag att det är intressant att höra vad människor varit med om i sina liv och jag beundrar de som vågar fullt ut stå för den de är, med sina svagheter och sorger.
Jag gillar inte att jag själv är försiktig hela tiden. Det är tråkigt och det känns som om jag missar möjligheter. Men det är en konsekvens av att jag är bra på att förstå konsekvenser. Det händer ju nästan aldrig att jag gör något impulsivt som jag ångrar. Mina beslut är oftast bra, fast det tar en evighet tills jag bestämt mig. Så har du bråttom, sök upp någon annan än mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar