Jag hatar verkligen att sömn inte går att styra med viljan. Det är så frustrerande att vara trött, veta att man behöver sova för att orka tänka nästa dag men ändå inte kunna göra det. Jag var på premiärsittning med mitt spex i lördags, lade mig klockan tre men somnade ändå inte förrän klockan fyra trots alkohol i kroppen. Dagen efter var jag trött och tyckte att jag verkligen behövde sova för att orka upp till min föreläsning klockan åtta, men inte somnade jag för det. Klockan tickade på och jag blev mer och mer stressad över hur få timmar det var kvar tills jag måste gå upp. Jag vände och vred på mig halva natten ända tills jag gav upp tanken på att få sova och började lyssna på musik med högt tempo istället. Ironiskt nog somnade jag då. Runt fyratiden igen.
Sedan följde tre dagar med fortsatt dålig sömn. Jag förstår att problemen beror på att jag är för stressad men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag känner att det som vore bra för min kropp är några lediga dagar utan att ha någonting planerat som jag måste göra. Då kunde jag bli av med stressen så att jag kunde sova ordentligt. Fast det har jag verkligen inte tid med. Arbetsbelastningen på den här terminen är helt orimlig. Någon har fått för sig att vi ska lära oss alla ben, muskler, leder, ligament, vener, artärer och nerver i hela kroppen på två månader och sedan ha tenta på det efter jul. Då ska man alltså veta svenskt och latinskt namn, funktion, ursprung och fäste. På tentan kommer också alla organ i hela kroppen utom matsmältningsorganen och könsorganen. Så ja, detta bidrar nog till att jag känner mig stressad.
Det är dessutom många sena kvällar nu för vi har dissektionsvisningar. Vissa människor väljer innan de dör att donera sin kropp till utbildning av läkarstudenter så att vi kan dissikera dem och lära oss anatomi. Min klass är i olika grupper som dissikerar varsin kroppsdel som de sedan visar och berättar om för de andra grupperna. Våra labbar är inte riktigt som labbarna på IT-programmet, om jag säger så. Detta kan ju vara jobbigt för känsliga personer. Jag har till min förvåning reagerat ganska lugnt på detta. Visst, första gången var det rätt obehagligt och bisarrt, men när chocken hade lagt sig så kände jag mig mest nyfiken.
Holgerspexet har dragit igång, för att säga något positivt. Det känns ibland som om jag är någon sorts reklamperson för Holger, för jag kan nästan inte ha en konversation utan att nämna det nuförtiden. I alla fall, vi hade en premiär där det kom över 400 personer. Det var bra, eftersom genomsnittet på en premiär brukar vara 250 stycken. PR-gruppen har alltså gjort ett bra jobb (och alla andra också).
Det här har jag skrivit klockan ett på natten. Som sagt, sömnen kunde vara bättre och jag hoppas jag kan göra något åt det. Idag har jag åtminstone känt mig pigg, vilket var skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar