Människor är roliga ibland. De tycker jag ska vara dum när jag smart och smart när jag dum. Jag ska fatta att någon är snäll, men inte vad syftet är med att den är snäll. Människor vill liksom att man ska fatta vad de sa egentligen men svara som att man inte fattade. Jag svarar som om jag fattar så folk blir sura på mig. Nu kommer folk bli sura igen för att jag inte "fattar" vad de menar. Varför fattar jag liksom inte att jag inte ska komma på en grej när någon bjöd mig? Jo, jag fattar ju inte det för du bjöd mig. De tycker jag ska känna på mig att jag inte passar i det sällskapet, men på det sätter känner jag inte på mig någonting. Jag uppfattar bara stämningar så, typ känner en ilska när jag är runtomkring en arg person som inte säger någonting.
Jag lider av relationsstress. Jag har aldrig varit så social som nu, men jag känner press på mig att vara trevlig hela tiden. Jag är alltid rädd för vad folk ska tycka nuförtiden, nu när jag fattar att de tycker saker. Jag har alltid trott att jag var en människa som ingen bryr sig om, som är i bakgrunden, men sedan har hjärnan bombaderat mig med tankar om vad folk skulle kunna tycka.
Jag är inte riktigt en plugghäst den här veckan. Jag är rädd för att bråka med alla smarta människor jag känner. Jag vill skratta åt två killar som jag var kär i som tänker så taktiskt så man blir mörkrädd, och så kommer de samtidigt och säger hej. Det var kul. Jag är rädd för jag känner mig dålig på att fatta vad folk vill. Jag vill inte klanta mig så de hatar mig igen.
Jag måste sysselsätta mig så min hjärna inte kokar över. Vad gör jag? Jag var med på ett löppass för att jag skulle ta mig ut och träna. Jag träffar vänner så jag ska ha kul. Reumatism är som sagt inte det roligaste som finns att lära sig om, så jag läser något segt kapitel om onda leder. Det händer ändå något i livet, så nu är det nästan så jag kan skämta igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar