Depp

Jag vaknar upp en grå morgon, nästan den mörkaste dagen på året. Jag har sovit dåligt och känner mig tung i huvudet, ungefär som om jag hade varit på fest dagen innan. Grått väder, ingenting att se fram emot i livet, en obesvarad gammal kärlek som gjort sig påmind, en känsla av generell ensamhet och det är en månad kvar tills skolan börjar. Vilken underbar dag.

När jag var liten trodde jag att jag skulle bli en enstöring när jag blev stor. Det fanns väl ingen som kunde tycka om en sån konstig människa som jag. Den rädslan minskade med tiden, och jag vill inte vara någon enstöring längre, men jag är ledsen för det är ingen tajming just nu att vara social. Klassen har tenta-p och spexet håller inte på. Jag vill börja med någon ny hobby, men det går inte riktigt såhär precis innan jul. Typiskt.

För en månad sedan så började jag med dejtingappar. Det fanns två anledningar till det. För det ena ville jag komma över den här människan som fastnat i min hjärna någon gång. Han gav mig tillbaka livsglädjen när jag var deprimerad och fick mig att tro att jag var värd något, men det sa jag aldrig så han tyckte bara jag var en idiot hela tiden. För det andra så ville jag träffa någon som gillade mig för en gångs skull. Så nu sitter jag och chattar och gör antagligen bort mig utan att veta det. Men jag får idéer till saker att göra. Nästan alla jag har pratat med spelar rollspel eller är gamers, det är tydligen såna som gillar mig, så jag kanske ska ta och börja med rollspel. Brädspel spelade jag ett tag när jag gick på IT, det var rätt kul.

Så vad gör jag? Jag sitter i en stuga utanför Köping och plinkar lite på en gitarr. Jag kan inte spela, men jag skulle vilja lära mig. Dagarna går ändå rätt fort, och jag hoppas komma ur den här deppen snart. Julen kommer i alla fall, då händer det något. Sen får jag se vad jag ska hitta på fram till 20 januari. Jag kanske ska vara knäpp i huvudet och skriva omtenta i matte. Vem vet. Livet blir ju inte roligare om man inte gör något åt det.

Sånt är livet

Hur lång tid ska det ta tills jag slutar tänka på vilken dag det är? Hur många dagar det är kvar tills jag kan återgå till mitt liv som student igen? Jag känner en slags hemlängtan till vardagslivet då jag går på föreläsningar och går och köper en kaffe och sätter mig och läser i biblioteket. Jag fick en ledig dag, och jag åkte till US för jag ville ha lite sällskap. Ironin var slående. Få i klassen är där, men jag är där som inte pluggar just nu.

Hur är det man gör när man har kul? Jag fattar inte hur jag gjorde förut. Jag har bra fantasi, jag sysselsätter mig med att tänka ut hypotetiska scenarion tills jag håller på att bli knäpp. Det är därför jag inte står ut med att vara ledig. Om den första grejen är sann så kanske den andra grejen är sann och då kanske en tredje grej kommer att hända som kommer leda till en fjärde grej och då kanske en femte och en sjätte grej händer. Så har jag den fula ovanan att ha imaginära pojkvänner som jag inbillar mig tycker om mig, och så brister illusionen någon gång när jag träffar dem i verkligheten och jag inser att jag är forever alone egentligen.

Vad gör man när man är forever alone? Jo, för att måla upp en ännu sorgligare bild av mig själv så är jag och arbetar på en lördag på ett äldreboende. Jag känner mig ganska ny i kläderna, det var en rörig dag, men tiden flög fram. Var är nycklarna någonstans? Vart bodde den här tanten nu igen? Jag misstänker att jag inte är som gjord för yrket, jag som är en analytiskt lagd virrhjärna, men det är bra att utveckla sina svagare sidor.

Men jag längtar efter någonting. Jag vill vara busig och skojig och tycka att det finns någonting att se fram emot i livet. Min sociala fobi försvann, och plötsligt fattade jag att människor inte skulle behandla mig så illa om jag ville vara med. Så nu har mängden sms på messenger skjutit i höjden. Det gör ändå mycket, det där, att ha någon att dela med sig av vad som händer i livet.

Jag är ute och reser

Nu har jag flytt från ett grått tråkigt Sverige till... ett grått mulet England. Jag sitter på British Library i London och skriver. I fredags tog jag planet dit från Skavsta. Jag är alltid lite nervös för att åka flygplan, för om det kraschar så dör man garanterat. Men jag blir lite lugnare när jag ser flygvärdinnor och påminns om att vissa faktiskt jobbar på flygplan. Då kan det inte vara så farligt.

Det var inte lätt att hitta i London. Det finns många gator, och kartan är inte passad på mobilappen. Man skulle behöva vara proffs på sprintorientering för att hitta rätt. Vi irrade omkring rätt mycket och gick säkert över en mil igår. Jag gick åt fel håll på Oxford Street tre gånger när jag gick ut ur butiker.

Vad har jag gjort här då? Jo, gått omkring och turistat. Jag ville testa på publivet som England är känt för, så igår kväll var jag ute och åt en mastig paj och drack öl. Det verkar rätt trevligt.

Det var en bra paus från mitt extrajobb, som jag fick vara på upplärning på den här veckan. Jag jobbar på ett vårdboende. Det finns ju roligare saker att göra än att titta på när en undersköterska jobbar, men det är så man måste göra för att lära sig. Jobbet är att gå och knacka på hos vårdtagare enligt ett schema och ge dem den hjälpen de har beställt. Det verkar ganska så kul ändå, bara jag får komma igång och jobba själv.

Men det går fortfarande lite långsamt. Livet är inte kul utan dig. Jag hoppas det blir bättre snart. Jag vill hålla mig sysselsatt så tycker jag det känns bättre.

I väntan på bättre tider

Livet känns lite lättare igen. Jag ska börja jobba. Det är skönt att ha något att göra så att livet känns meningsfullt igen. Visst, jag har aktiverat mig. Jag har varit på US och pluggat lite extra för att jag ska få tiden att gå. Jag försöker vara mer social. Men det kändes ändå som att jag saknade en mening med livet, som att jag bara satt och väntade på att dagarna skulle gå. Det är som ett tomrum som jag vill fylla, och så händer det ingenting alls. Jag sitter och oroar mig för att sluta som en ensam tant med bara katter som sällskap. Nej, nu hoppas jag på att det blir lite roligare igen.

Jag insåg att jag var dålig på att hitta på grejer. Vad kan man göra på fritiden egentligen? Träna kunde man göra. Så jag var ute och sprang, bättrade på min kondition. Det var ju ett tag sedan jag kom fyra på junior-SM i löpning, och jag är dålig jämfört med då, men jag är en ganska snabb motionär.

Jag tog mig även till gymmet. Jag gick på yoga, som jag också har gjort förut, men jag slutade när jag flyttade ner till Linköping. Det var en ganska jobbig yoga jag var på, speciellt när det var längesen jag gjorde det. Jag märkte hur svag i armarna jag har blivit, de darrade när jag hade stått i stående hunden för typ tionde gången. Jag får träna mer så jag blir lite starkare i kroppen.

Laga mat och baka kunde man också göra. Så jag spenderade mer tid på mat än jag annars brukar göra. I vardagen hinner jag aldrig med att lägga så mycket tid på det, men nu ansträngde jag mig och gjorde godare mat som tog längre tid att laga.

Det här var inte det mest spännande jag har skrivit, men jag hoppas som sagt på bättre tider.

Känner inte igen mig

Jag vet, jag är inte klok. Jag är och pluggar fast jag inte ska. Se på film kan man ju göra, men inte hela dagen. För tillfället har jag hittat på en egen sysselsättning: plugga sånt som jag vill veta. Typ histologi (läran om hur vävnader är uppbyggda på cellnivå) som jag prioriterade bort för jag var inte så intresserad. Jag läste lite om bindväv, brosk, hur ben bildas, och sen tröttnade jag och började läsa om hjärtat som jag tyckte var roligare.

Många säger till mig att det snart är jul. Jag tycker inte det är så snart. Ibland känns det som om tiden flyger fram, men det är sannerligen inte nu. Varje vecka känns som tre veckor. Det var liksom längesen, det som hände för tre dagar sedan. Men nu har jag ett jobb på gång. Det känns som en lättnad. Jag vill inte ropa hej innan jag har kommit över ån, men det är skönt att känna sig nödvändig.

Jag kände mig lite ensam så jag försöker vara social. Jag tar kontakt med fler människor, har varit och fikat med några och varit på en slags fest med tre lustiga föreningar. Det går bra hittills. Jag har haft rätt så kul den här veckan. Visst, jag fick en chock när jag insåg att människor bryr sig om hur jag verkar vara, så nu tänker jag hela tiden på vilket intryck jag ger. Jag hoppas jag hittar mig själv igen snart, jag känner inte igen mig.

En helt vanlig dag

Här kommer jag tillbaka igen. Flera människor har sett mig på sista tiden. Jag har tagit mig ut i sociala sammanhang igen, medveten om att jag vill vara där mer.

Jag satt och rullade mina tummar. Det var dessvärre inte speciellt stimulerande. Jag satt och stirrade på klockan, hoppades att tiden skulle gå så att jag kunde gå och lägga mig och pricka av ännu en dag. Den här fyra veckor sjukskrivningen, den var inte skoj. Ingenting att plugga, inget socialt sammanhang, mina vänner är upptagna med annat, och min crush gillade inte mig någonting. Det är samma sak varje gång. Vem känner jag som absolut inte verkar vilja träffa mig? Är han svår att få kontakt med? Han kan vara något. Så tänker min hjärna.

Nu har tiden börjat gå lite fortare. Jag är på US och pluggar på dagarna. Spexet håller på, så jag umgås lite med spexare. Jag har nog aldrig varit så social i hela mitt liv, men det är skönt att vara det.

Jag hoppas jag kan skriva något muntrare. Om jag törs. Det är liksom läskigt när jag känner folk lite bättre. Tänk om den eller den läser. Jag får se. Nu kommer jag med en uppdatering bara för att jag är tillbaka på banan igen.

Förändring

Vad har jag gjort? Jag har färgat håret vinrött. Det var en ganska drastisk åtgärd som jag gjorde för jag var trött på att se ut som en söt blondin. Som jag var inne på tidigare under sommaren, jag är inget geni på att flörta, och jag kom på ganska sent i livet att utseende är ett slags kroppsspråk. En kille var intresserad av mig och vägrade ge upp, men jag hade svårt att tro att han gillade min typ. Han verkade gilla korkade söta tjejer som är gulliga och gör som han säger. Jag fattade att jag såg ut som en sån, så jag blev irriterad. Jag förstod att jag alltid har gett fel intryck. Det bidrar nog till varför jag ofta träffar killar som inte gillar mig.

Jag vet, jag är ganska bränd efter hundra misstag, så jag vill nästan inte träffa någon på skoj. Jag sörjer lite den där naiva tonåringen som tyckte det var spännande att ha en pojkvän. Det verkade överskattat. Det är lite som orientering. Det är kul att vinna. Att springa vilse i skogen och undra var man är är inte roligt alls.




Generellt, om det kommer en kille som gillar mig för han tycker jag är snygg så blir jag skeptisk. Jag är inte den där tjejiga typen som är fnittrig och gullig mot killar. Jag är en kulturmänniska som gillar teater och att diskutera djupa böcker som också är allmänbildad. Synd att jag inte behövde glasögon. Det hade passat min persona. Som sagt, jag har aldrig prioriterat hur jag ser ut, så jag får fila på hur jag borde se ut.

Jag analyserar mig själv

Jag kom fram till att jag har nästan samma personlighetstyp som Melissa Horn. Jag är INXJ 4w5 sx/sp 469. Jag vågar inte analysera henne ifall någon googlar, men hon är 4w5 sx/sp i alla fall.

Jag skrattade åt min Ennaegramtyp. 4w5 sx/sp. Det är den egensinnigaste typ som finns. Jag satt häromdagen och tänkte på hur svårt jag tycker det är att hitta en pojkvän. Det är inte det lättaste när man bara vill vara sig själv hela tiden, blir intresserad av den andras riktiga jag och är en av och på-människa. Om jag hade Tinder skulle jag vara hemsk. Jag har inte Tinder av det skälet att jag är en blyg person som inte tycker någon är intressant i den takten det krävs. Ingen tror mig, men jag tycker killar är mer söta än snygga tills jag känner dem. Folk frågar mig vem som är snygg, och jag svarar "den som förstår mig och vill ha mig".  Jag tror jag vill bli fattad så mycket så jag nästan inte bryr mig hur han ser ut. Nästan ingen kan greppa den känslan. Kan du det så ring mig.

Jag är INFJ på Myers Briggs, men jag närmar mig INTJ med åren. Rent nördigt så hamnar jag mittemellan på F och T - skalan. Jag definierar mig som introvert-intuitiv utan närmare specifikation. Jag tänker ganska klokt och ganska känslosamt. Jag ser inte trädet, jag ser varför man planterade trädet först.

Jag är 4w5. Målet med mitt liv enligt mig är att alltid vara sann mot mig själv. Jag har svårt med typ livet för att jag inte kan fejka vad jag känner och stå för det. Det är lite som att meningen med livet för mig är att inte ha en persona. Det går inte hem sådär jättebra. När man blir gammal så ger man upp och blir Lars Lerin. Det är lite jobbigt, det där, när jag tycker jag träffar min själsfrände och det är en introvert person som aldrig vågar säga någonting till mig. Så många såna jag har förlorat.

Jag är sx/sp. Jag tänker som Romeo och Julia. Vad fan gör det att våra familjer hatar varandra om jag gillar dig? Så har jag alltid tänkt. För mig är det en ja eller nej-fråga om vi ska vara tillsammans. Jag är inte intresserad betyder "jag tycker nästan du är en idiot och vill inte ens vara din vän".  Jag är intresserad betyder "jag är nästan kär i dig". Annars säger jag "jag är inte säker på vad jag känner". För mig finns inte lagom. Jag är någon som alltid blir intensivt intresserad. Jag gillar nivån när man är helt uppslukad. Jag söker den. Om jag inte blir det, då är det tråkigt. Jag hatar när folk låtsas som de inte gillar mig. Då ger jag nästan upp.

Jag bryr mig inte vad gruppen tycker alls. Visst, jag är lite jobbig att ha i större grupper för jag är som Melissa Horn som står där och säger att jag gör som jag vill. Jag har en partner, finns andra människor? Det är som om jag och min partner hade en egen grupp och jag lyssnar på honom, och vi har egna regler, men alla andra får sköta sig själva. Nu har jag ingen partner, så jag engagerar mig i andra saker mycket. Jag blir arg när folk tycker att jag ska göra som gruppen tycker fast jag själv inte håller med. Då byter jag nästan grupp.

Sen är man 469. Jag tvivlar på mina känslor, mina tankar och mina handlingar. Det kallas att vara eftertänksam. Jag tvivlar, alltså finns jag.

Kan man smälta is med värme?

Varför ser jag alltid mörka moln
fast himlen är klart blå?
Varför väntar jag så länge
med att gå dit jag vill gå?
Varför dröjer jag mig kvar
i kylan fast jag fryser?
Varför vill jag alltid fly
från varje plats där solen lyser?

Kan man smälta is med värme
om man själv är kall som snö?
Eller är det dömt att misslyckas,
att blekna bort och dö?
Om jag samlar allt mitt mod,
hur långt kommer jag att gå?
Kommer det att svida mer
än vad det gjorde då?

Vilket pris ska jag betala

för att vindarna ska vända?

Som så många gånger förut,

vad är det värsta som kan hända?

Om min båt kör på ett isberg,

blir jag strandsatt på min ö?

Kan man smälta is med värme

om man själv är kall som snö?


Jag undrar om någon fattar den här. Det var en dikt som jag skrev 2016 när jag var kär och livrädd för att göra någonting åt det. Så var det typ alla andra gånger också.

Sedan senast

Det är morgon i ett regnigt Sverige. Jag går upp tidigare än jag hade önskat och mixar i ordning smoothie (mitt senaste försök att hitta någon frukost som inte vänder sig i magen). Jag packar ner matlåda och jag och pappa går 700 m till Kallfors busstation. Buss, undrar ni? Varför åker ni ett sådant försinkande fordon till jobbet? Jo, bilen är på verkstad. Så vi sätter oss på den skumpande knarriga bussen. Pappa blir ledsen för att det var Scania som hade gjort den. Där jobbar han nämligen.

Jag sitter på jobbet. Astra Zeneca, byråkraternas paradis. Jag behöver lägga in ett dokument på en hårddisk. Får jag det? Nej, då måste jag motivera varför jag vill göra det och sedan måste två personer godkänna att jag ska få tillgång till den. Är en av dem på semester? Jovisst. Okej, jag vill använda ett program på datorn. Får jag det då? Nej, då måste jag mejla en administratör och säga att jag vill ha behörighet. Sedan måste hen gå igenom en massa byråkratiska processer och jag måste gå några utbildningar sedan får jag det en dag senare. Jag vill logga in på nätverksdatorn. Får jag det då? Nej nej nej. Då måste du ha ett speciallösenord som du bara får om du får tillstånd av en lång rad viktiga personer. Okej, vad ska jag göra då? Får man sitta och rulla tummarna? Nej, då måste du läsa några föreskrifter om tumrullningsteknik, hygieniska principer och tillvägagångssätt vid olyckor och sedan bli certifierad. Typ.

Vad hände med mitt Spotify-konto? Ingenting har hänt med det på sista tiden i alla fall. Men händelsen drog igång min fantasi. Tänk om det hade varit någon som ville säga mig något. Fast jag vill inte tro något. Jag vill vara rationell och bara tro på saker som det finns bevis för, trots att jag alltid blir INFJ på Myers Briggs. Jag hade hellre varit INTJ, som jag låtsades att jag var när jag gick i högstadiet. Varför låtsades jag det? Tja, jag förnekade att jag hade ett intresse att vara social eftersom det var svårt att passa in. Jag ville hitta vem jag var, som alla andra, och var ganska nördig av mig, så jag identifierade mig med såna intellektuella typer som inte festar och inte bryr sig så mycket om relationer. Fast i gymnasiet så upptäckte jag att i vissa sociala sammanhang så trivdes jag, och sedan dess kunde jag inte klara mig utan dem. Fast jag behöver rätt sammanhang. Trångsynta grupper är inte min grej.

Jag har alltid en dragning till det kulturella. Familjen försöker dra ut mig i skogen och väcka mitt intresse för orientering till liv, men motivationen vaknar inte upp. Jag tycker det tar så lång tid. Och det blir alltid längre än man tänker sig. Pappa skulle ut och springa långpass, och det blev visst en mil längre än han tänkt sig, så han sprang 32 km. Det tog dubbelt så lång tid för honom att gå uppför trappan som vanligt. Nej, jag springer själv för att hålla igång min kondition. Idag körde jag intervaller för första gången på länge. Det finns ju backar här, det finns det typ inte i Linköping, så jag blir så trött när jag springer.  

Mysterier

Ännu en vecka har passerat. Jag satt mest och var orolig för att någon hackat min dator. Det började med att jag tyckte att låtar verkade läggas till eller försvinna från mitt Spotify-konto. Jag hade visserligen på sista tiden börjat ändra i låtlistor som jag inte rört på flera år, och lagt till och tagit bort många låtar själv, så det kunde lika gärna vara jag själv. Men misstankarna växte. Var inte den listan längre förut? Har jag verkligen lagt till den här låten? Hade jag verkligen 27 favoritlåtar igår? Och vad är Through a song för låt? Den hade jag aldrig hört (eller?). Men den låg tydligen på listan över favoritlåtar. Hm.

Jag växlade mellan oro över att någon okänd person var inne på mitt konto och tanken att det var ett sätt att försöka kommunicera med mig. Men jag känner mig verkligen som en riktig knäppgök för att jag ens tänker tanken på det senare alternativet. Vem fan gör så? Det där är ju lika effektivt som röksignaler. Det går inte att bevisa vem det är och inte heller vad som menas. Nej, det måste vara på ett annat sätt. Annars, ta kontakt med mig på ett normalare sätt. 

Jag kollade mina andra konton, upptäckte mysko saker och bytte lösenord överallt. Jag hoppas det hjälpte. Det här sätter verkligen griller i huvudet på mig. Lite läskigt är det allt.

Förutom det så är jag tillbaka och jobbar. Med att skriva upp lösenord i en fil och skriva en föreskrift om hur man ska använda ett datoriserat system. Och jag blev tilldelad en webbutbildning i cybersäkerhet som jag måste gå. Hahahaha.

Sill och signalfel

Jag går hemifrån strax innan 16, bärandes på en mycket tung väska med ett tält i, en sovsäck i ena handen och handväskan i den andra. Min reseapp föreslår att jag ska gå till en busshållplats 965 m bort. Det orkar jag inte, så jag väljer det näst bästa alternativet. Tyvärr ställde jag mig på hållplatsen där bussen gick åt motsatt håll och fick skynda mig över Södertäljes mest trafikerade väg.

Jag tar mig till Södertälje centrum och hoppar på ett pendeltåg till Södertälje hamn. Jag insåg då att jag skrivit fel i reseappen. Jag skulle till Södertälje syd. Ajdå. Jag hittar som tur var en buss som går dit och släpar mig ombord. Så kommer jag fram till Södertälje syd, där jag ska ta tåget till Linköping.

Jag skulle komma fram med tåget strax innan sju. Vad skönt, tänkte jag. Då hinner jag äta och packa i lugn och ro. Men när jag kliver in på stationen stod det en ny beräknad avgångstid på tidtabellen. Fem minuter försening. Dessa fem minuter visar sig vara en dryg kvart. Tåget sinkas ännu mer på grund av perioder med lägre hastighet och flera stopp under resans gång. Så när jag egentligen ska vara framme får jag istället besked om att jag skulle åka ersättningsbuss från Norrköping. Jag klivr ut ur tåget samtidigt som regnet började ösa ner och blev helt blöt. Så släpar jag mig ombord på den packade bussen med allt mitt bagage och skäms lite för att jag nästan tar upp två platser.

Jag kommer fram till Linköping precis när bussen till Gottfridsberg avgår. Nästa går om 25 minuter. Jag lackar ur och bestämde mig för att gå hem Det gjorde jag. Så nu har fått jag träningsvärk i ryggen och en större motivation till att skaffa körkort.

Anledningen till att jag åkte till Linköping var att jag skulle åka till Boxholm och fira midsommar med vänner från en förening som jag är med i. Jag slapp åka tåg dit, tack och lov. Vi samåkte ut till gläntan vid Unnamed Road där vi hade vårt läger. Jag upptäckte snabbt mitt behov av fortbildning i tältbygge, men som tur var fick jag hjälp av några mer kompetenta campare.

Dagen löpte på med sillunch, lekar, socialt umgänge och bad. Det var en lagom smart idé att bada salongsberusad i en stenig sjö. Jag halkade mig fram tills jag kom till midjedjupt vatten, tog ett snabbt dopp och gick sedan upp på land igen. Men jag har gjort mitt första dopp för år 2019 i alla fall. Sedan satt vi vid brasan medan det mörknade ute. Det var mysigt, men mina kläder blev impregnerade med röklukt.

Jag hade inte så höga förväntningar på sömnen den natten. Jag brukar inte sova i tält. Jag brukar ligga vaken i tält och vrida och vända mig för att hitta en bekväm sovställning. Jag har lite svårt att sova generellt och gillar när det är mörkt, tyst och lagom varmt i rummet. I tält så är det ljust, lyhört, iskallt på natten och kokhett på morgonen. Men det gick förvånansvärt bra. Jag tror jag sov hela fem timmar den natten. Men jag fick lite oinbjudna gäster. På morgonen hittade jag en stor grön larv på kudden. Vad larvigt av den att vara där.

Efter att ha mellanlandat i min lägenhet var det dags att bege sig tillbaka till Södertälje igen. Den här gången släpade jag på en tung väska till med mer saker jag ville ta hem under sommaren. Mamma tycker att jag inte har somriga kläder på mig, men jag är ju mest inomhus på jobbet och där är det ju kallt. Dessutom gillar jag att ha på mig långärmat och mörka färger. Det är liksom min stil. Aja, jag gillar inte att svettas ihjäl så jag tog med mig lite klänningar ifall jag ska vara ute någon gång.

Tror ni bussen kom? Ja, precis när jag började söka på SJ-appen efter tåg som gick senare än det jag hade biljett till. Jag kom som tur var precis i tid till stationen och kunde ta mig till Södertälje. Sen släpade jag mig in på en buss och gick av på den närmaste hållplatsen. Den var tyvärr 867 m hemifrån, och på vägen passerade jag en bro där det blev broöppning precis när jag kom. Detta kallas att inte ha flyt. Aja, jag ska inte gnälla för mycket, men vad skönt det måste vara för er som har bil.

Tillbaka på jobbet

Södertälje är sig likt. Jag kom dit igår, efter att ha tillbringat en weekend i Linköping där jag åkte och firade min kusin som tog studenten. Det är kul att se. Det är en befriande känsla att bli klar med
gymnasiet. Det är liksom slutet på den traditionella skolundervisningen och känns som ett steg till att bli vuxen. Jag tittar på alla glada ungdomar och tänker att det ändå var ett tag sedan jag tog studenten. Det är de som är lika gamla som min syster som går ut nu (fast inte hon för hon läser på idrottsgymnasium med lägre studietakt så att hon hinner träna). Jag börjar nästan känna press på mig när åren går och folk som är fem år äldre än mig jobbar och bildar familj. Det känns som om jag har långt kvar dit.

Jag är tillbaka på Astra Zeneca igen. Jag minns knappt hur många somrar jag har varit där. Jag tror det är tredje året jag är i Gärtuna. Jag började ju jobba på systemförvaltningen för att det var en bra erfarenhet för min IT-karriär, men sedan kom jag på andra tankar. Nu sitter jag på fikarasten och pratar om vad jag lärt mig på läk istället.

Läkemedelsbranschen är mycket styrd av regler eftersom det är farligt för människor om någonting skulle gå fel i tillverkningen. Även för kontorsarbetare som jag så måste alla dokument granskas och allting nytt testas noga enligt bestämda mallar/system innan det tas i bruk. Det finns föreskrifter för allt. Jag ska själv skriva en föreskrift för hur man ska göra en viss uppgift som jag gjorde förra året. För att göra det måste jag först läsa föreskriften om hur man skriver föreskrifter. Tycker man mycket om regler, då vet jag en bra arbetsplats.

Jag kunde ha jobbat som undersköterska. I Östergötland får man det efter tre terminer (dock inte i Södermanland för där måste man ha gått fem terminer). Fast det är ändå skönt att jobba på samma ställe. Jag känner de som jobbar där och det var kul att få ett bra mottagande.

Sista dagen

Då var det slut för i år då. I fredags skrev jag min tenta och sedan gick jag ut i friheten. Jag tycker att det alltid är så på universitetet att slutet kommer som en chock. Först pluggar man intensivt och sedan kommer tentan, och sedan är allt bara slut på en gång och alla åker hem.

Vi hade MEQ-tenta den här gången. Det betyder att man måste svara på frågorna i en viss ordning. Man får en bunt med papper, sen får man riva av översta sidan, där det finns en fråga man ska svara på, och lägga den i ett kuvert innan man river av nästa sida. Anledningen till det är att tentan är utformad som ett patientfall, där man får frågor i stil med "vilken undersökning vill du göra på den här patienten?" och nästa fråga bygger vidare på svaret, som då måste avslöjas. Jag tyckte personligen om det, även om det var lite stressigt med tiden. Man får ju reda på om man hade rätt direkt. Det kan visserligen vara jobbigt om man svarar fel mycket, men man har ju bättre koll på om man kommer klara tentan eller inte. Den här gången så var dock halva tentan "bläddertenta" där man får svara i valfri ordning, så där har jag ingen aning hur det gick. Men min känsla är att det gick bättre än när jag precis klarade godkänt och sämre än när jag fick 80 poäng.

Jag tog en sväng förbi ingång 27 i B-huset på vägen hem. Det var där vi alltid hängde på min gamla utbildning, och jag ville passa på när jag ändå var på Valla. Jag gick förbi IsYtan och kikade in. Det var ingen där som jag kände igen. Inte så konstigt med tanke på att det var sista dagen på tenta-p och att universitetet i princip hade sommarstängt. Men det var sig likt. Jag mindes att det fanns en lapp med allas ansikten och telefonnummer där, och när någon slutade så kryssade man över den. Det är tyvärr många som slutar på D-sektionen, så vi pratade skämtsamt om att det var som en bingobricka. Jag undrar om de fick bingo när jag slutade. Jag hade för mig att alla på min rad slutade innan mig.

Min cykel hade lämpligt nog fått punka två dagar innan tentan, så regnet kom ikapp mig när jag vandrade från B-huset till bussen. Det var ett rejält skyfall. Jag såg den ena blixten efter den andra och tog skydd inne i C-huset, där jag blev kvar i minst en halvtimme medan det regnade floder utanför. Så gick jag omkring där och mindes mitt gamla liv. Det är väldigt vad mycket de hade byggt om där. Slitna lokaler, men ändå fräschare förr.

På kvällen hängde jag med några tjejer från klassen på middag för att fira att terminen var över. Vi åt veganska vårrullar, vilket var en ny upplevelse för mig. Det var rätt gott. Jag fick inspiration till att laga lite godare mat, vilket jag typ inte hinner på vardagar. Det är svårt att få livet att gå ihop när jag har tusen andra saker att göra.

Nu har jag ledigt i en vecka innan jag ska börja jobba. Jag har tagit det rätt lugnt. Sett några avsnitt ur Outlander och The handmaid´s tale. Städat. Åkt på kortbesök hem till pappa. Och börjat förbereda inför mitt sommarjobb. Jag blev tvungen att göra en webbutbildning om säkerhet på arbetsplatsen. Då ska man svara på frågor av den här typen:

Behöver du följa de etiska reglerna?

1. Ja
X. Nej
2. Alla utom jag behöver följa dem

Det var inte så svårt tyckte inte jag. Dessutom har jag gjort det testet flera gånger tidigare. Jag får återkomma och skriva om mina äventyr på jobbet senare när jag har börjat.

Blandade tankar

Då var det dags att lyfta näsan ur boken och skriva lite om vad jag gör. Tenta-p är i full gång och jag är ganska trött efter intensivt pluggande. Jag är lite orolig över att jag inte ska klara kursen, men jag måste ju klara livet också. Vill jag bli en tant som bor ensam med tjugo katter och gör facebook-konton åt kottar för att verka ha vänner? Nej, det vill jag inte. Så jag har tagit mig ut från biblioteket då och då, spelat brädspel och socialiserat.

Nu sitter jag och resten av manusgruppen och skriver klart årets manus. Jag sitter och lägger in nördiga skämt och skrattar åt min egen dåliga humor. Det ska bli kul i höst att se hur den blir.

Jag är mig lite ledsen över att jag inte kunde vara med på LinCon. Det låter som en grej som jag borde tycka var kul. Men jag har inte tid med att vara borta för många dagar från tentaplugg och jag har en träff med mammas släkt idag. Det var länge sedan jag träffade mormor och hon mår inte så bra, så det är bäst jag åker dit.

Jag minns mitt första tenta-p på Medfak. Jag hade väldigt nördiga drömmar. En dag drömde jag att jag hittade en tennisboll i tvättstugan. När jag tittade närmare så var det inte någon boll utan en testikel. I den fanns det sexkantiga leverlober med en ven, artär och gallgång i varje hörn. Fast spermatogenesen pågick ändå i den. I drömmen så delade sig spermiestamceller och gick igenom de olika stegen i nästan rätt ordning. Sedan vaknade jag och undrade vad sjutton mitt undermedvetna egentligen höll på med.

Några andra märkliga saker jag har lärt mig på läkarprogrammet:

• diabetiker känner inte alltid smärta vid hjärtinfarkt
• njuren gör mycket mer än att bara producera urin. Den reglerar vätskemängd i kroppen, pH och koncentrationen av olika mineraler också. 
• njuren bildar ett hormon som gör att röda blodkroppar bildas
• levern har en betydande roll i metabolismen
• män måste bilda östrogen i små mängder annars slutar de aldrig växa
• kvinnor har testosteron i blodet, fast i mycket lägre koncentrationer än män
• en spermie på miljonen blir inte dödad av immunförsvaret i livmodern. 
• hjärtmuskelceller delar sig inte
• på de flesta ställen i kroppen finns parallella artärer, så att om man får en propp i den ena så kommer blodet fortfarande fram till vävnaden. Ett undantag är dock hjärtat. 
• om man får en propp i hjärnan så bildas det ett hålrum fullt med var i det området där hjärncellerna dog
• det finns tumörer som kan bestå av en blandning av vävnadstyper, som kan innehålla sådant som skelett, hårstrån och tänder som sticker ut
• tumörer hos vuxna innehåller i genomsnitt mellan 50 och 100 mutationer, fast de flesta spelar ingen roll för sjukdomen
• man får högt blodtryck av att äta lakrits

Det var allt jag hade för den här gången. Jag ska skriva något mer intressant när tenta-p är slut. Tills dess ska jag grotta ner mig i anemier. 

Jag har flyttat

Nu har jag flyttat. I fredags tog jag mitt pick och pack och flyttade från mitt korridorsrum på Alsättersgatan, där jag har bott i fyra år. Mamma och pappa kom ner och hjälpte mig. Det blev en väldigt intensiv dag, då vi i princip började från noll med att packa ner allt i flyttlådor, innan vi städade ur, dumpade flyttlådorna i den nya lägenheten och åkte till IKEA på inköpsrunda.  Jag hade trott att det skulle gå ganska fort att packa, för jag bodde ju på bara 20 kvadrat, men jag hade ändå förvånansvärt mycket grejer. I efterhand tycker jag att jag kunde ha förberett mig mer.

Jag är ju inte den bästa på hushållsarbete, och jag känner mig alltid som en riktig plattfot när jag måste göra praktiska saker. Kan jag lära mig om jonpumpar i cellmembranet? Jadå. Kan jag räkna ut integraler? Jadå. Kan jag vika ihop en flyttkartong? Öööh... nja, om jag får öva lite.  Det är en väldig tur att jag inte lever på den tiden när man skulle vara hemmafru, för då hade det varit synd om min man.

Jag har ju en del saker som snurrar i huvudet också. En historia om en kille jag var intresserad av ganska nyligen, men jag blev arg för att han är dryg mot mig för att jag var dålig på att kommunicera det. Tack och hej, ha ett bra liv. Nej, jag är verkligen ingen casanova. Jag gillar en person i taget och om jag blir kär på riktigt så slutar jag aldrig någonsin vara det. Det är därför jag tar det försiktigt. Jag orkar inte sitta i flera år och sakna någon, så jag låter det aldrig gå så långt i ett tidigt skede där det är osäkert om det ens kommer bli något.

Det är tenta-p och jag har stängt in mig i biblioteket igen. Vi hade lång tid på oss den här gången, hela tre veckor. Det är både skönt och segt. Det är bra att ha mycket tid på sig, men det är ett tråkigt sätt att leva på att sitta och repetera gammal kunskap åtta timmar om dagen utan paus på helgen. Speciellt nu, när jag håller på och går igenom det vi lärde oss i tema GEN. Läkarprogrammet har bara en tenta per termin men man läser fortfarande "delkurser" som är indelade i olika teman. Tema GEN består av cellbiologi och allt annat som inte passade in på något annat tema, och därför är det en massa små orelaterade saker som man måste lägga på minnet. Det var dessutom lite tråkigt, tyckte jag. Men man måste lära sig det med.

Jag sitter och tänker

Det känns som om tiden går så fort. Nu är april nästan över, det börjar bli grönt och vackert i naturen, det är varmt och soligt. Jag känner mig full av energi men samtidigt rastlös. Det är som om jag väntar på att något ska hända, men jag vet inte vad.

Det har inte direkt hänt så mycket nytt i mitt liv. Det är skönt att kunna ta det lugnt, men samtidigt vill jag sysselsätta mig för att distrahera hjärnan. Jag anar ibland saker som jag inte riktigt vet om det stämmer. Jag försöker slå bort de tankarna genom att tänka att jag egentligen inte vet hur det ligger till, men det visar sig ofta att jag hade rätt ändå. Ibland undrar jag vad jag ska tro. Är det här rena fantasier eller ligger det någonting i det här? 

För nuvarande är ensam hemma i min pappas hus. Det är 10-mila, en stor orienteringsstafett, och mina föräldrar har åkt till Skåne för att vara med. Min syster har skadat sitt knä så hon är kvar i Eksjö, där hon går gymnasiet. Så vad gör jag där? Jo, jag hade ett ärende i Järna på fredagen så jag sov över för jag orkade inte åka fram och tillbaka med tåg samma dag. Särskilt inte som det var stora tågförseningar när jag skulle åka dit. Så jag tillbringade dagen idag med att läsa på om astma, dagdrömma alldeles för mycket och lyssna på musik.

Terminen börjar närma sig sitt slut. Jag har suttit och lärt mig om njursjukdomar de senaste veckorna. Det tyckte jag var mycket luddigare än hjärtat. Njurar verkar vara ett av de organen som man inte vet allt om. Det finns dock andra organ som är värre. Typ prostatan. Jag vet att det är ett vanligt ställe att få cancer i, och att den växer och trycker ihop urinröret så att gamla gubbar får svårt att kissa. Vilken funktion den egentligen fyller beskrivs kortfattat och ganska luddigt. För att inte tala om mjälten, som nästan verkar ha glömts bort i den medicinska litteraturen.

Nej, det är mycket man inte vet, och jag tror inte jag blir klokare av att grubbla. Jag ska ta en löptur i det sköna vårvädret och sedan ha en skön lördagkväll. Sedan hade jag tänkt ta mig tillbaka till Linköping, om inte SJ har andra planer som typ elfel på tåget.

Försiktig optimism

Det är mycket som händer i livet nu. För det första: jag fick lägenheten! Jag får tillgång till den om ganska exakt en månad. Tanken är att jag ska flytta dit så fort som möjligt, speciellt som jag sagt upp mitt nuvarande hyresavtal till slutet av maj. Jag är rätt så taggad på det. Den ligger i Gottfridsberg så jag behöver inte cykla fem kilometer fram och tillbaka till US varje dag längre. Så där ska jag bo i minst ett år i alla fall. Sedan får jag se vilken huvudstudieort jag får när jag kommer till de kliniska terminerna i utbildningen. Jag hoppas just nu på Linköping eller Norrköping. Flyttar jag längre bort så känns det som om jag måste börja om från noll med att skaffa ett socialt nätverk och fritidsintressen. Visst, en fjärdedel av klassen följer med, men jag tycker ändå sådant är jobbigt.

Jag gjorde några intressanta saker i veckan. Vi fick lyssna på hjärtat på en patient och försöka bestämma vilket hjärtfel han hade. Det var kul. Man kunde lyssna och faktiskt förstå någonting. Nu har jag ännu mer lust att köpa ett eget stetoskop så att jag kan öva på andra människor. Fast hela min familj kommer ha vänsterkammarhypertrofi och bradykardi för alla springer så mycket.

Vi fick också genomgång av spirometri (lungfunktionsundersökning). Det var också intressant. En i gruppen fick göra undersökningen och vi andra kollade på. Efteråt stannade min basgrupp kvar och testade hemoglobinvärde, för det fanns en sådan apparat där. Jag trodde att jag hade anemi eftersom att jag har får mystiskt dålig kondition. Jag blir trött i benen av att cykla och får träningsvärk fast jag bara springer sju kilometer. Hemoglobinvärdet var dock normalt, så där hade jag fel. Jag antar att det är någon sorts virusinfektion som jag har.

I helgen har jag haft fullt upp. Jag har hängt i Skäggetorp, där jag brukar vara ganska ofta nuförtiden på kvällar och ibland helger. Det jag gör där är alltså inte att bränna bilar utan att skriva manus. Vi har nu kommit till det stadiet där vi ska börja rimma och hålla på med ordlekar. Det skulle vara så kul att prata om vad vi håller på med, men det får jag inte förrän temasläppet i september. Jag får nöja mig med att snacka med andra spexare. Det gjorde jag på lördagskvällen, då vi hade en fest för de som hade / har ansvarspost 2018 eller 2019. Det var en sådan mindre mysig fest som jag tycker om att vara på. Jag är dålig på kallprat och ganska inåtreflekterande, så i större sammanhang så kommer jag aldrig till tals och hamnar bara i skymundan.

Nu är det påsk och vi har ledigt några dagar från undervisning. På något sätt känns det som ett litet lov. Jag tänker plugga lite grann för att ta igen sånt jag missat, men jag ska ändå passa på att njuta lite av ledigheten och slappna av. 

Ostadigt väder

Vissa sammanträffanden är lite roliga. Jag och några vänner satt och diskuterade vad astrologi egentligen var. För att ta reda på det googlade vi och hittade en hemsida där man skrev in sitt födelsedatum och fick dagens horoskop. Sedan gjorde vi det på skoj. Mitt resultat blev: Efter regn kommer sol. Det är ett faktum som hjälper dig att tänka framåt när det gäller din hälsa den närmaste tiden. Jag skrattade inombords. Det var ju passande.

Jag hoppas på ljusare tider. Mitt liv har inte varit så kul på senaste tiden. Jag sitter återigen och undrar vart jag egentligen passar in. På IT-programmet kände jag mig extrovert och emotionell jämfört med majoriteten. På läk känns det tvärtom, jag är introvert och håller känslorna för mig själv. I grundskolan var jag nördig. I gymnasiet var jag mindre präktig än de flesta, mer som en estetmänniska eller nörd än som den klassiska duktiga flickan. Det enda sammanhang där jag har känt mig som om jag kan passa in utan att göra mig till är bland teatermänniskor, eller sådana som håller på med musik eller litteratur. Det går ganska bra med rationella filosofpersoner också. Dem kan jag sitta och nörda mig med.

Jag har haft svårt att koncentrera mig denna vecka på grund av psykosociala problem. Jag har pluggat så gott det går, men jag hamnar lite efter. Jag håller på och lär mig tolka EKG (ett diagram där man kan se hjärtats elektriska signaler, kortfattat beskrivet). Det är intressant att kunna, men lite klurigt. Vi går igenom en massa hjärtsjukdomar. Symptomen liknar varandra ganska mycket så det är svårt att skilja dem åt. Men jag vet åtminstone när man behöver vara orolig.

Mitt i allt så håller jag på att planera en flytt. Jag har tröttnat på att bo i korridor i Ryd. För det ena så är det orienterare som bor där och jag har i princip helt lagt av med orientering. För det andra så vill jag bo närmare US. För det tredje så vill jag bestämma regler själv. Jag har intresseanmält en lägenhet och om jag får den så flyttar jag dit om en månad.

Så ja, jag får se vad som händer.

Vad jag sysslar med

Vad har jag gjort på senaste tiden? Inte mycket. Jag vaccinerade mig mot hepatit B förra veckan. Det är något som jag borde ha gjort för länge sedan, men jag har glömt av det. Läkarstudenter får gratis vaccin mot det eftersom man riskerar att smittas i yrket. Jag tog mig alltså till slut till vaccinationsmottagningen och fick den första sprutan. Det gick fort, tog bara fem minuter. Jag märkte av det i form av muskelvärk och en mild feber under de följande dagarna. Nu ska jag bara minnas att ta mig dit om en månad för nästa spruta.

Jag har varit sjuk och inte kunnat gå till skolan på några dagar. Det var synd. Jag missade några saker jag helst inte hade missat, som EKG-labb, seminarium om hjärtinfarkt, basgrupp och visning av en dissikerad bröstkorg. Det var synd, men så är det ibland. Jag mådde riktigt illa och kräktes nästan flera gånger, var svag i benen och min hjärna var i ett töcken. Men jag mår bättre nu.

Jag blev tvungen att åka hem av en onödig anledning. Jag ska sommarjobba på Astra Zeneca i år igen. För att bli anställd där måste man dock göra ett alkohol-och drogtest för att bevisa att man inte har något missbruk. Alltså var jag tvungen att vara ledig och åka iväg till Södertälje för att göra det testet. Det gjorde mig irriterad. Det kändes som ett väldigt slöseri med tid att behöva ända åka dit för att vara där en kvart.

Hursomhelst tog jag mig dit och träffade en kvinna som berättade att jag skulle lämna fyra provrör blod och ett urinprov. Jag vet ju hur man tar venprov, så jag tittade intresserat på hur hon gjorde. Hon var väldigt snabb, tusen gånger snabbare än mig den enda gången jag har gjort det. Urinprovet var svårare. Jag var inte ett dugg kissnödig så vi blev tvungna att avbryta. Jag fick ta en timmes paus där jag fick dricka mycket, äta och promenera omkring i väntan på att urinblåsan skulle fyllas på. Sedan försökte jag igen och lyckades kissa. Jag blev lite ängslig för att jag råkade få mensblod i röret. Jag ville inte gärna behöva åka dit en gång till och göra om provet. Men det gjorde tydligen ingenting. Jag kunde pusta ut och gå hem.

Mycket tankar snurrar omkring i min hjärna och det är skönt att vara hemma och kunna prata om det. Jag är lite på det sättet som man brukar beskylla den stereotypiska mannen för att vara: jag har svårt att öppna upp och prata om känslor. Jag gör det med mina föräldrar och andra som känt mig ända sedan jag föddes, men det tar ett bra tag när jag träffar en ny person tills jag känner mig trygg att göra det. Det är tråkigt. Jag är rädd för att bli dömd i de situationer där jag tycker annorlunda än de flesta. Men jag får väl lära mig det så att jag inte får hjärtinfarkt.

Som sagt, jag ska ta igen lite skolarbete och sedan komma tillbaka till skolan på måndag. Det ska bli skönt.  Det är ändå spännande saker vi lär oss om.

Vad som håller mig vaken på nätterna

Tankar och känslor som snurrar. Flera sömnlösa nätter. För första gången på läkarprogrammet så struntade jag i att gå på en föreläsning. Den var klockan åtta på morgonen och jag hade haft sömnproblem flera dagar i rad. Visst borde jag inte ha gjort det, men jag har å andra sidan inte haft en enda dag sjukfrånvaro enda sedan jag började i januari 2018. Jag ser det som att jag är sjuk för att det är en form av psykisk ohälsa att ligga vaken med rusande tankar. Det känns som om jag borde göra något åt mitt liv igen.

Jag har en inre konflikt mellan motstridiga känslor. Å ena sidan tror jag att folk är elaka för att de  antingen mår dåligt eller också missuppfattar situationen. Därför vill jag undvika att vara bestraffande. Men jag har också en annan sida som tycker att skitstövlar ska lära sig att veta hut. Den sidan känner för att brutalt kasta ut folk ur mitt liv som behandlar mig illa, oavsett anledning. Nu har jag ett sådant dilemma. Frågan är bara hur illa det är. Jag är en privat person och om jag berättar någonting om mig och mina känslor är det ett förtroende. Det är inte avsett att bli offentligt känt. Nu låter jag hård, men sådana människor åker raka vägen ut genom dörren. Sedan sätter jag på fem hänglås och byter portkod.

Det är inte så mycket mer än det som jag vill ha sagt just nu. Ha en bra vecka så skriver jag igen, förhoppningsvis lite gladare.

På språng igen

Vad gjorde jag på kvällarna den här helgen? Jo, jag satt utanför Hasselquist-salen på US och tog emot folk som sökte scengrupper i Holgerspexet. Den här helgen var det nämligen audition för skådis, dans och kör. Min uppgift var att möta upp dem, få dem att känna sig välkomna och prata med dem tills det var deras tur. Det var kul. Jag träffade en massa kreativa människor och pratade med dem och spexare som jag redan kände, dels de som sökte scengrupper och dels de som värdar tillsammans med mig. Det verkade vara duktiga människor som sökte, och utan att ha sett på audition så skulle jag gissa att det är ganska hård konkurrens. Jag är ändå positivt överraskad att de sökande var trevliga mot varandra när den som kom ut från audition mötte den som skulle in. Jag gillar den attityden.

Jag har varit upptagen många kvällar den här veckan. Manusmöte på måndag och torsdag, och jag följde med och kollade på Liu-bandet på onsdagen eftersom en tjej i klassen spelar där och bjöd in mig. Det är bra att umgås med klassen ibland tycker jag. Jag har inte gjort det så värst mycket utanför skolan för det är svårt att klämma in det bland allt annat jag ska hinna med. Jag behöver ju ha egentid också, annars får jag aldrig koppla av. Men socialt stöd är viktigt. Om man är för ensam kan man få hjärtinfarkt. Det har jag lärt mig den här veckan.

Den andra och sista veckan på tema PU har varit. Vi hade diskussion om etik häromdagen. Jag tycker att det är svårt att ha en definitiv ståndpunkt i etiska frågor. Det är sällan som jag är helt övertygad om vad jag tycker. Allt beror på vilken synvinkel man ser det ur. Jag tror till exempel att ingen föds ond, utan att man blir det om man råkar ut för svåra händelser och hanterar det genom att utagera på andra. När någon är elak mot mig försöker jag se situationen genom deras ögon och relatera till liknande händelser ur mitt eget liv. Om jag går till botten med det så kan jag alltid se elakt beteende som uttryck för osäkerhet, sorg eller skam. Inte för att det är en ursäkt för att man kan bete sig hursomhelst, men jag kan undvika att bli provocerad.

Nu kom jag precis hem efter att ha varit en heldag på Vikbolandets vårdcentral. Jag kunde såklart inte sova för att jag blev stressad över att vara tvungen att gå upp tidigt, så jag är trött och har biverkningar av för mycket kaffe. Jag ska väl gå ut och springa och försöka förbränna koffeinet. Sen ska jag gå och lära mig om hjärt-kärlsjukdomar men det skriver jag om nästa gång.

Vindarna vänder

Jag sitter och tänker på några människor. Somliga beter sig som om de inte alls vill vara med mig och blir ledsna när jag låter dem vara ifred. Andra blir arga på mig i flera år för att de känner sig övergivna av mig, fast det var bara i deras fantasi som jag hade ett starkt engagemang. Vissa går liknande vägar i livet som jag och jag ser dem ibland och hoppas de mår bra. Jag har roligt åt att somliga också går de vägarna utan att veta om det, men jag är bekymrad för jag vill inte att någon ska bli ledsen. Vad slutet på de här historierna blir återstår att se, men jag har tänker ha en vänlig inställning. Isväggar är tråkigt.

Jag har haft det lugnt studiemässigt senaste tiden. Vi har nu gått över till tema PU (professionell utveckling), det vill säga de mer flummiga momenten som ingår i läkarprogrammet. Visst kan delar av det vara intressant. Jag gillar att filosofera kring sådant jag själv är intresserad av. Men att tvingas krysta ur sig saker kring ett smalt tråkigt ämne och dessutom hitta källor på det, det är inte skoj. Som nu, när jag har en skrivuppgift som handlar om att föreslå en intervention som förhindrar att undersköterskor får belastningsskador. Jag åker till Lungan för att få mer inspiration (hahaha) men den här uppsatsen är ändå det tråkigaste jag gjort på länge. Känner man att man har alldeles för kul, då kan man sitta och ögna igenom studier om ergonomi hos sjukvårdspersonal. Jag hittade en review där man lagt ihop resultatet av 20 olika studier och gjort en analys. I diskussionen stod det bokstavligen: It is not possible to identify any intervention with a strong support base. Det känns ju lovande.

Vad gör jag annars då? Inte mycket. Livet rullar på med manusmöten och försök att börja springa igen för nu har jag bara ganska lite snuva. Jag var med farmor och handlade och gjorde av med pengar, men det är bra att jag kommer ut och köper lite grejer. Jag tar mig aldrig iväg till affären annars. Den där verkligheten är ju lite svår att leva i för mig. Fantasin lockar och jag försöker stå emot så att jag inte drömmer för mycket om saker som aldrig kommer hända.

Jag vet inte om det stämmer, men det känns som om det blev väldigt mycket ljusare ute den här veckan. Jag känner mig glad igen. Kraften och energin är tillbaka. Nu hoppas jag det fortsätter så.

Lite ljus, mycket mörker

När jag cyklar iväg på morgonen är det ljust ute. På senare tiden är det ljust även när jag är på väg hem. Det är skönt att våren närmar sig, men jag undrar vad dessa växlingar egentligen har för effekt på mitt humör. Jag sitter och googlar på seasonal affective disorder och undrar om jag har det. Jag har varit trött, lättirriterad och tyckt att hela livet suger i februari i fem år i rad nu. I år åt jag D-vitamin hela vintern, ifall D-vitaminbrist skulle vara problemet, men jag mår fortfarande inte bra.

Jag muntrade upp mig med att gå och se på Linköpings studentspex föreställning förra veckan. Jag tyckte den var bra. Jag hade nytta av min IT-utbildning: jag kunde förstå skämten. Jag satt också och reflekterade över att jag kände igen mig i några karaktärer. Det var internt roligt, men det är så internt så att bara jag själv vet vad jag menar. Jag hade tänkt gå och umgås med alla Linköpings spexare sedan, men jag kände mig precis på gränsen mellan frisk och sjuk. Jag tror jag fick feber så jag fick gå hem istället. Det var lite synd, men så kan det gå när en massa virus är i farten. En vecka senare så är jag fortfarande hängig, även om jag aldrig blev så sjuk att jag blev sängliggande.

Jag hade en väldigt lugn vecka i skolan, som tur var. Bara en enda föreläsning och de två basgruppsträffarna som vi har varje vecka. Schemaläggarna var schyssta mot dem som ska skriva omtenta nästa vecka, antar jag. Vi har haft en snabbkurs i farmakologi de senaste veckorna och jag började sakna matematiken igen efter att hålla på med grafer och formler för hur läkemedel absorberas och elimineras. Jag gillar matte så länge jag inte tvingas lära mig komplicerade samband på kort tid och skriva tentor där 30 % får mer än åtta poäng.

Jag passade på att boka in mig på venprovtagning, ett momement man behöver göra i kursen på en tid man själv väljer. Det gick bättre än förväntat. Jag är alltid lite skraj för praktiska moment, då jag är en teoretiker uti fingerspetsarna. Huvudet i det blå och tummen mitt i handen, det är en ganska bra beskrivning av mig. Efter att ha övat på att sticka i en gummiarm tre gånger så vågade jag mig på att pröva på en klasskompis. Jag lyckades rätt bra. Sedan blev jag också stucken själv. Till och med två gånger. Eftersom jag har sprungit mycket ha jag fått stora tydliga vener som är lätta för nybörjare att se.

Jag ska försöka muntra upp mig så att jag kan skriva något roligare. Hoppas det blir bättre med tiden. Tiden går ju inte bakåt i alla fall. Det är ett plus.

Jag tror att våren kommer snart

Nu kommer det som ni alla har väntat på: hur det gick på labben. Labbet exploderade inte. Det gick helt okej faktiskt. Att jag sedan fick ägna en massa tid åt att sitta och lista ut hur man sökte i gendatabaser och skriva världens tråkigaste labbrapport var en annan femma. Det kändes ineffektivt i kunskap per timme att sitta och jämföra 170 "bokstäver" långa sekvenser från en muterad gen med den riktiga genen och försöka se var någonstans en "bokstav" bytts ut mot en annan. Men nu är jag klar med det i alla fall.

Jag har haft ont i huvudet eller nacken nästan varje dag den här veckan. Dessutom är jag väldigt hungrig hela tiden. Jag funderade på om jag har ätit för lite. Jag började cykla de fem kilometrarna fram och tillbaka till campus US igen efter att det slutade vara halt på cykelbanan, men jag har inte ätit större portioner. Dock kom jag fram till att det rör sig om någon sorts mild förkylning, så jag får väl vila lite mer och hoppas att det går över. Frågan är bara när jag ska hinna det. Jag ska se på spex idag och sedan skriva manus hela helgen. Men det är ju inte så fysiskt ansträngande så det ska nog gå.

Förutom detta så har det klassiska februarihumöret infunnit sig. Jag har känt mig lite nere hela veckan. Om jag är nedstämd över att känna mig ensam på alla hjärtans dag? Nej, det är inte så farligt. Visst, jag har ingen pojkvän i år heller, men jag har mig själv att skylla. Jag har komplex för mig själv och vågar inte visa att jag är intresserad av någon, och är någon intresserad av mig utan att känna mig så blir jag misstänksam. Vad har du för evidens som stödjer det påståendet? Vet du verkligen vem jag är? Jag är skeptisk till att du förstår att jag är en konstig nörd. Om du inte har stalkat sönder min blogg, för då tror jag dig. 

Det här inlägget var lite deppigt. Jag är medveten om att jag låter som en personifiering av färgen grå. Men så är det ibland i livet. Det vänder väl i takt med de längre ljusare dagarna och förhoppningsvis soligt väder.

Lite snö har väl aldrig stört mig

Februari är här. Jag är ute och springer i ett vackert vitt landskap, färgat av det första ordentliga snöfallet på hela vintern. Snöflingorna yr omkring mig och träffar mig i ansiktet som små kalla stänk. Mina fötter får kämpa extra mycket i snömodden som plogbilen ännu inte hunnit skyffla undan. Jag måste säga att det var en utmanande att springa i detta väder. Hade jag känt mig omotiverad så hade det varit svårt att orka kämpa sig runt min runda i den tungsprungna snön. Men, jag ville få bort den dåsiga känslan i hjärnan, och efteråt så känner jag mig alert och fokuserad igen.

Jag började springa mycket igen under år 2018. Tidigare var jag en elitlöpare som resten av min familj, men jag var inte beredd att offra den tid som krävdes för att fortsätta vara på elitnivå som vuxen. Men jag försöker springa helst fem gånger i veckan, dels för hälsans skull och för att det känns som om jag tänker långsammare och mindre fokuserat annars. Ibland får jag dock hoppa över för att jag har annat för mig (typ skriva spexmanus). Ja, jag vet att jag kan ge intrycket av att vara som en pulveriserad torrboll, men jag är inte så tråkig som jag verkar. Jag har humor, jag lovar.

Något annat jag har fått höra är att jag skulle uppfattas som en hårding med ett hjärta av is. Det är långtifrån vad jag själv tycker att jag är. Men jag förstår det, för jag har sett mig själv på kort och häpnat över den iskalla blick som jag får i situationer när jag känner mig blyg. Kanske är det jag som undermedvetet avvisar alla andra innan de har möjlighet att avvisa mig. För när jag lär känna folk och det visar sig att de inte har som hobby att hitta på olika sätt att bryta ner andra människor, då brukar jag öppna upp mig så småningom.

På tal om annat så sitter jag nu och läser carcinogenes (uppkomst av cancer). Jag tycker personligen att det är tråkigt att lära mig hur processer sker på molekylnivå i femton olika steg, fast jag märker ju att det är bra att veta nu när jag läser om sjukdomar. Det är intressant att förstå att olika sjukdomar uppstår för att det går fel på de olika stegen.

Den här veckan ska jag också ta mig till ett labb och göra lite undersökningar på cancerceller. Vi får se hur det går för mig med min teoretiska läggning. Om labbet exploderade eller inte får ni veta i nästa inlägg.

På toppen av berget

Jag klarade den skriftliga tentan. Tack och lov. Jag fick exakt så många poäng som man behövde för att bli godkänd. Jag slipper alltså sitta och plugga in en hel termin samtidigt som jag ska läsa den nya kursen. De är det som är nackdelen med terminstenta. Det känns som om att ifall man kuggar så är det svårt att komma ikapp, för man måste prioritera att plugga till omtentan för att slippa bli spärrad och då riskerar man att få omtenta på den pågående kursen. Första spärrtentan har varit nu. Jag hoppas det gick bra för dem som skrev den, även om jag tyvärr fick höra att några i klassen inte klarade sig. Det var synd. Det är tråkigt att folk försvinner från klassen.

Tredje terminen har börjat och hittills är tempot betydligt lugnare. Jag har unnat mig att ta sovmorgon varje dag. Vi har visserligen precis börjat, men schemat är luftigt och jag hinner gott och väl med basgruppsfallen utan att plugga 8-17. Jag fick flytta så långt som fem meter från det rummet där jag hade basgrupp förra terminen, så jag lär hänga vid Norra entrén och öka Pressbyråns intäkter ännu mer.

Nu är det patologi som gäller (sjukdomsmekanismer alltså). Veckans ord är reversibel. Det mesta jag har gjort studiemässigt har kretsat kring reversibla och irreversibla förändringar i celler och vävnader. Jag har lärt mig om några sjukdomar jag inte skulle vilja ha. Jag skulle väl egentligen föredra att slippa vara sjuk överhuvudtaget, men vissa sjukdomar skulle man ännu mindre vilja ha än andra. Typ amyloidos. Att få en äcklig tunga är ingenting jag brukar drömma om. Inte känselbortfall heller.

På tal om annat, mitt älskade spex kan man söka till nu. Jag har några roliga minnen från hösten. Mina vänner undrade vem den där Holger var, som jag hade börjat att träffa flera gånger i veckan. Frågorna var många. Varför skulle han flytta in på Kårhuset Kollektivet? Varför behövde han ha en massa strålkastare i taket? Det var något av det roligaste jag hade hört på hela hösten. Bara för att klargöra: Holger är alltså inte min hemliga pojkvän utan en förening som gör ett spex. Men jag kan förstå att folk tror det med tanke på alla excentriska människor jag har haft en crush på. Eller för att jag pratade om att jag var med i Holgerspexet hela tiden.

Jag har nu fått det ena beskedet jag väntade på, tentaresultatet. Jag väntar fortfarande på det andra. De här veckan ska jag hålla på med mitt hemliga projekt, för att se hur det går. Det har gått nästan en månad på det här året, och jag gillar det mesta som har hänt. Jag tror det blir ett bra år.

Jag sitter och skrattar

Skrattet bubblar upp ur kroppen på mig. Vilket roligt sammanträffande jag just har upplevt. Ingenting som jag har lust att dela med hela Internet, det är bara några få som skulle förstå, men jag har lust med det för det är så kul. Hahaha.

Tio dagar var det mellan terminerna. Dessa tio dagar har gått fort. Jag har levt som en certifierad latmask och fördrivit tiden med att kolla på film, lyssna på musik och surfa omkring på Internet för att till exempel hitta citat jag tycker om eller läsa på om psykologiska teorier. Eller för den delen roa mig med att lista ut vilka som stalkar den här sidan. Jag är inte säker på att jag vet vilka ni är, men jag vet vilka operativsystem ni använder. Hahaha.

Men jag är ledig, och ingenting distraherar mig från att tänka. Då och då sjunker jag in i världen av dagdrömmar och spekulationer. Min familj noterar allt oftare hur jag sitter och stirrar ut i luften med blank blick. Den blanka blick som introvert-intuitiva personer har när deras hjärnor pusslar ihop bitar av information och räknar ut det mest rimliga scenariot med hjälp av en sorts mönsterigenkänning. Don´t underestimate me. I know more than I say, think more than I speak and notice more than you realize. Hahaha.

Jag roade mig med att lyssna igenom Harry Potter and the Portrait of What Looked Like a Large Pile of Ash igen. Det är en AI som "skrivit" en egen version av Harry Potter genom att slumpa ord som brukar komma efter varandra i böckerna. Det här är jätteroligt om man gillar Harry Potter och vet hur det ska vara egentligen (lyssna på den här om ni vill). Harry tore his eyes from his head and threw them into the forest. Voldemort raised his eyebrows at Harry, who could not see anything at the moment. Hahaha.

Som sagt, snart är det dags att resa tillbaka till Linköping igen. Jag sitter och väntar på att åka iväg med tåget. Tillbaka till min tredje termin, som börjar ganska direkt klockan 8:15 imorgon. Det är inga mjukstarter på högskolan direkt. Men det är ändå kul att komma igång igen och komma tillbaka till mitt riktiga liv. Jag väntar på två besked, men jag säger inte vilka förrän jag vet vad svaret blir. Det är kul att ha hemligheter. Hahaha.

Fri som en fågel

Så har tenta-p äntligen nått sitt slut. Jag gav mig av till Södermanland, tillbringade några dagar i stillheten i Järna och hälsar sedan på mamma i Södertälje några dagar. Jag har ju nästan inte varit hemhemma på hela hösten. Spex och studier har hindrat mig från att ta mig hit. Men nu är jag här jag till slut, denna korta vecka som jag har ledigt innan vårterminen börjar.

Jag klarade den praktiska tentan. Det är jag väldigt förvånad över. Jag tyckte att det gick dåligt för mig och när jag pratade med mina vänner efteråt blev jag mer och mer säker på att jag skulle få omtenta. Men Medfak överraskade mig återigen med att rätta mindre strängt än jag förväntade mig. Efter att ha blivit utsatt för MAI:s tentor i två år så förväntar jag mig alltid att bli underkänd om jag gör minsta lilla fel. Deras tentor har sju svåra omfattande frågor (varav fyra är väldigt svåra) och man måste ha i princip helt rätt på tre för att bli godkänd. Det är en ganska låg andel av studenterna som klarar dessa tentor. Så jag är nu positivt överraskad och glad över att jag åtminstone bara kommer ha en omtenta i värsta fall.

Jag har tagit det väldigt lugnt den här veckan. Bara varit hemma och slappat. Det känns lite jobbigt att inte vara så produktiv när jag är van vid att alltid ha saker planerat, men det är väldigt skönt också. Man behöver avkoppling. Det vet jag verkligen. Jag fick ett riktigt uppvaknande när jag bröt ihop för nästan två år sedan. Man kan verkligen inte leva så att man blir jättestressad. Man måste ta reda på vad man har för behov och sedan uppfylla dem, annars kommer man må dåligt när yttre omständigheter förändras och man inte har någon inre stabilitet. Om man kan se till att vara lycklig i sig själv så är man inte beroende av andra för att vara det och då spelar det ingen roll vad de gör för man är lycklig ändå.

Livet är skönt. Jag känner mig fri och avslappnad. Jag ska vila upp mig den här veckan så att jag orkar plugga igen. Sen ska jag försöka ta mig tillbaka till spexvärlden igen. Jag har redan abstinens efter att ordvitsa och bete mig som en knäppgök utan att någon bryr sig.  

Funderingar

Då har jag skrivit tenta igen. Min andra terminstenta. Jag får se hur det gick. Som sagt, den här terminen var mycket värre än den förra. När jag tentapluggade så kändes det som om jag lärde mig det jag inte hade hunnit lära mig under terminen snarare än att repetera. Det kändes som om jag kunde lika mycket efter tenta-p som jag kunde innan förra terminen (räknat i procent av kursinnehållet). Men jag gjorde i alla fall mitt bästa. Det kan gå. Jag gjorde en uppskattning av mitt resultat baserat på svarsförslagen och kom fram till att jag både kunde bli godkänd eller underkänd beroende på hur strängt tentan rättas. Jag får hoppas att jag är för pessimistisk även den här gången. Förra gången uppskattade jag 67 poäng som det värsta scenariot och fick 80 poäng (av totalt 100 poäng).

När man har terminstenta så kommer ungefär 5 - 10 % av allt man lärt sig i kursen på tentan. Det är dock svårt att förutsäga vad frågorna kommer handla om. Det varierar ganska mycket från tenta till tenta, så man måste kunna allt för att säkert klara sig. Dessutom kommer det ofta frågor om saker som kanske bara togs upp i förbifarten på en enda föreläsning, medan sådant som det pratas om i en hel månad inte ens är med på tentan. Jag tycker att det är drygt. Som nu, när man tydligen skulle ha detaljerade kunskaper om herpesvirus, vilket verkligen inte känns centralt i kursen. Hade jag inte gjort gamla tentor så hade jag trott att det föreläsaren sa om olika sorters virus bara var kuriosa för att göra föreläsningen intressant.

Min mobil gick sönder, vilket är frustrerande. Jag inser hur beroende jag är av den. Jag kan inte kontakta folk utan att sitta vid datorn, inte googla upp saker när jag är ute på stan, inte logga in på banken. Datorladdare har jag fixat nu i alla fall. Det hade varit lite hemskt att vara helt utan teknisk utrustning.

Nu ska jag plugga en dag till, sedan är det den mystiska halvpraktiska tentan och sedan har jag ledigt i tio dagar. Det ska bli skönt. Motivationen till att plugga går ner efter att man haft tenta-p i tre veckor. Sen får jag lära mig om sjuka kroppen istället för bara biologi. Det ska bli intressant.

Nya tider

Det var molnigt, kanske till och med dimmigt, när fyrverkerierna började explodera vid inledningen av det nya året. Jag befann mig i Gamla Linköping på en fest med spexare och psykologer och deras vänner, och till att börja med såg vi ingenting. Vi hörde bara ljudet av smällar och såg hur det blixtrade till bakom molnen. Men vid tolvslaget kom fyrverkerierna igång på riktigt och vi kunde se hur himlen lystes upp i alla möjliga olika färger. Jag tänkte mig tillbaka till förra året, då jag stod och tittade på fyrverkerierna från min balkong i Järna. Då jag fortfarande jobbade på Lejonfastigheter och aldrig hade satt min fot på campus US. På alla människor jag ännu inte hade träffat som jag träffar varje dag nuförtiden. Jag undrar hur livet kommer se ut nästa år. Vad kommer ha hänt tills dess?

Ibland blir inte livet som man tror. Hade någon sagt till mig för två år sedan att jag skulle sitta hela dagen och lära mig om ögats anatomi och synen, då hade jag inte trott på det. Jag säger två år sedan bara för att förra året visste jag redan om att jag skulle börja på läk. Fast då hade jag precis fått reda på det och nästan inte berättat det för någon. 

Tenta-p börjar tära på krafterna. Jag har pluggat hela dagen nästan varje dag i snart två veckor nu. Alla släktingar jag pratar med tror jag är överambitiös och att jag garanterat kommer klara den här tentan, men lika självklart tycker inte jag det känns. Den här terminen är läkarprogrammets värsta termin och man behöver plugga så mycket för att ha en chans att klara den. Det är skönt att det bara är en vecka kvar, samtidigt som jag skulle ha velat ha en vecka till på mig för att känna mig säker på att jag verkligen kunde allt. Visserligen är det väl inte hela världen om man skulle få omtenta, men det vore jobbigt att behöva repetera allting en gång till. 

Idag är jag trött och har ont i huvudet så jag får se hur mycket plugg jag får gjort. Jag ska försöka sitta i några timmar och lära mig och lukt och smak. För övrigt så ska det bli spännande att se hur året utvecklar sig. Hur går tentan? Vad kommer jag lära mig i år? Vad ska jag göra i Holgerspexet? Vad händer med det som jag tänkte på sedan september? Ja, det visar sig med tiden.