Jaha

 Åren går. Det är nyår igen, och jag sitter fortfarande hemma och vet inte var jag ska ta vägen. Det har varit turbulenta år de senaste åren. Jag minns knappt hur det startade, men det minns jag visst det. Jag blev knäpp, tappade bort mig själv, blev i stort sett galen, och sen kom jag typ ut på andra sidan och kände inte igen mig själv. 

Den här sidan vill jag lägga ner. Jag vill ta bort alla inlägg så ingen kan se, för jag var ful och dum och korkad som trodde jag skulle säga vad jag tyckte till alla i hela världen. Jag gillar inte alls mig själv. Jag vet inte vem jag är och vad jag ska göra alls. Jag känner mig orättvist behandlad av alla jag någonsin känt. Inte vet jag några detaljer, det är mest jag som har fått för mig och mest jag som tror, men det känns som min värsta mardröm i hela världen slog in och det värsta jag kan tänka mig hände gång på gång i rad. Jag ville nästan dö, men det vill jag inte heller, för det känns som om jag är larvig från ett utifrånperspektiv. Det är som jag vill dö för jag är blyg och tror alla vill mig illa. Jag vill inte berätta. Inte alls.

Jag skulle ha skrattat åt mig själv för jag vill aldrig råka ut för det scenariot som var för då skulle jag vilja dö och jag skulle aldrig överleva vad som än hände. Då gjorde jag det ändå men det borde aldrig gå. Det går kanske men inte i längden. Tjoflöjt.

Gräset är alltid grönare

Tanken finns där. Det är tvåårsförbannelsen som kommer, ett mönster i mitt liv som finns att jag alltid vill göra något helt annorlunda med mitt liv efter två år på samma ställe. Men vad tjänar det till? Jag börjar, jag tycker det känns mycket bättre i början, sedan efter något halvår så känns det som om jag inte riktigt kommer in i gänget och efter två år så tycker jag att det inte är min grej. Så ger jag mig av och upprepar cykeln. 

Nu kommer känslan av att vilja ge sig av igen. Lämna Linköping. Vettet kommer tillbaka till mig när jag får tala från hjärtat. Nej, ingen av de som jag vill ska läsa läser bloggen, så det är ingen idé att skriva riktat till dem. Nej, ingen gillar mig när det inte verkar så. Nej, jag behöver inte sluta spexa bara för jag blev osams med folk. Nej, ingen stalkar mig på Facebook. Och jag råkar ibland fantisera grejer som sen händer, men det var en slump.

Det är lätt att vara efterklok. Jag visste ju inte mycket om livet när jag var femton år och skulle söka in till gymnasiet. Om allt hade gått rätt i livet skulle jag vara så självsäker som jag är nu vid den tidpunkten. Då hade jag sökt natur med teaterinriktning och träffat andra som gillade kulturgrejer och fått gymnasiekompisar som jag hållit kontakten med. Jag hade kanske fått ett kontaktnät som hade samma intressen som jag, kanske varit med om såna där tonårsproblem med vänner som är taskiga och killar som inte gillar mig. Då hade jag lärt mig om relationer och inte fått så hårda smällar så att jag aldrig mer vill bli kär. Kanske hade jag haft mer gemensamt med de jag gillar som vuxen, kanske hade jag en lättare ingång om jag också sjöng och spelade instrument som många som jag klickar med gör. Men det är bara spekulationer. Det kanske var en svår väg på ett annat sätt jag inte kan föreställa mig. Jag hade säkert känt mig för organiserad, för logisk, jag som är mittemellan en logisk och en kreativ person. Kanske hade jag fått problem för att jag inte var spontan.

Och precis när jag skrivit klart, då kände jag annorlunda igen. Så är det ibland. Mina känslor är dynamiska och det är jag också. Hoppas ingen stör sig på att jag har mer än en sida. Och jag vill nästan inte publicera bloggen för det börjar kännas privat helt plötsligt. Vi får se om jag gör det.

Dåliga nyheter

Jag önskar att jag hade något bättre att skriva om än sjukdomar och död och sorg. Det har jag tyvärr inte. För bara drygt en månad efter att min faster gick bort alldeles för tidigt så har min mammas särbo också dött, helt oväntat. Dysterheten har sänkt sig över familjen som ett tjockt svart täcke.

Så jag gick inte upp och lärde mig hur man kollar i mikroskop klockan 07:45 på torsdagsmorgonen. Jag satt inte i biblioteket och läste på om replikation av DNA. Gick inte på basgruppsmöte och pratade om celldelning. Åkte aldrig iväg med Holgerspexet till en herrgård i Småland på helgen. Jag åkte hem för att stötta familjen. Sen satt vi och mådde dåligt tillsammans.

Det här var inte det muntraste jag någonsin har skrivit, men för att säga någonting positivt har jag i alla fall kommit in i studierna. Det kändes skönt att vara tillbaka idag. Jag har lärt mig en massa intressanta saker som jag ska ta upp i ett senare gladare inlägg. Det var allt jag hade att säga just nu.

Veckan

Förra helgen tillbringade jag på Holgerspexets höstkickoff. Något som var lika roligt och galet som förra året. Leka hela dagen, öva på att sjunga en punchvisa flerstämmigt, ha sittning med massor av underhållning ... och diska mitt i natten. Vill ni veta fler detaljer, gå med i Holgerspexet och upptäck själva.

Sen så drog jag på mig en rejäl förkylning. Den senaste veckan har jag tillbringat med att ligga i sängen, dricka tiotals koppar te med ingefära och citron, läsa (när jag hade energi), och se på film (när jag inte hade energi). Då mina korridorgrannar skulle springa SM i orientering i helgen hade jag ingen lust att gå omkring och sprida virus, så jag höll mig isolerad på mitt rum. Ganska långtråkigt, tyckte jag, och googlade upp alla huskurer jag kunde hitta.

Idag vaknade jag upp med en känsla av att vara friskare, vilket var en lättnad. Jag kan snart komma tillbaka till mitt vanliga vardagsliv och vara lite mer social igen. Ska bli skönt, jag är rätt trött på det här vid det här laget.

Det spricker upp

Äntligen, äntligen börjar molntäcket som legat över mig så länge att spricka upp. Solen börjar leta sig fram bakom bitar av blå himmel och jag börjar tro på att den ska stanna. Att värmen och ljuset ska återvända. För nu kan jag se hur isen smälter. Det går sakta, men bit för bit så släpper den greppet om mig, omvandlas till vatten som strömmar och forsar, fritt och fullt av energi.

Den här helgen har jag inte gjort så mycket. Jag har haft någon form av förkylning, eventuellt allergi. Detta gjorde att jag inte sprang någon av de tre tävlingar som jag hade anmält mig till. Men det känns som om den är på väg bort nu.

Jag har haft mycket att göra i skolan så jag orkar inte skriva så mycket, så jag uppdaterar och skriver något ordentligt inlägg när jag orkar.

Träningsdag

Idag var jag med på en träningsdag med min klubb. Först var vi ute och sprang en orienteringsbana i par. Det gick väl bra, förutom att min grupp inte förstod instruktionerna och fick springa en extra slinga. Man skulle tydligen börja med att springa till tredje kontrollen, och sedan springa till mål, vända på kartan och springa en annan bana, sedan vända på kartan igen och springa färdigt den första banan. Min grupp glömde vända kartan i början, så vi fick springa två kilometer extra.

Efter träningen åt vi, pratade om nästa säsong och spelade innebandy. Jag har aldrig varit bra på bollsporter, men idag gick det faktiskt bra för att vara mig. Jag vågade ta plats på planen, vågade försöka ta bollen från motståndarna och kände mig inte som att jag skulle bli utkastad från planen när jag gjorde misstag. Det var kul att spela då, när man känner sig delaktig i spelet.