Lite ljus, mycket mörker

När jag cyklar iväg på morgonen är det ljust ute. På senare tiden är det ljust även när jag är på väg hem. Det är skönt att våren närmar sig, men jag undrar vad dessa växlingar egentligen har för effekt på mitt humör. Jag sitter och googlar på seasonal affective disorder och undrar om jag har det. Jag har varit trött, lättirriterad och tyckt att hela livet suger i februari i fem år i rad nu. I år åt jag D-vitamin hela vintern, ifall D-vitaminbrist skulle vara problemet, men jag mår fortfarande inte bra.

Jag muntrade upp mig med att gå och se på Linköpings studentspex föreställning förra veckan. Jag tyckte den var bra. Jag hade nytta av min IT-utbildning: jag kunde förstå skämten. Jag satt också och reflekterade över att jag kände igen mig i några karaktärer. Det var internt roligt, men det är så internt så att bara jag själv vet vad jag menar. Jag hade tänkt gå och umgås med alla Linköpings spexare sedan, men jag kände mig precis på gränsen mellan frisk och sjuk. Jag tror jag fick feber så jag fick gå hem istället. Det var lite synd, men så kan det gå när en massa virus är i farten. En vecka senare så är jag fortfarande hängig, även om jag aldrig blev så sjuk att jag blev sängliggande.

Jag hade en väldigt lugn vecka i skolan, som tur var. Bara en enda föreläsning och de två basgruppsträffarna som vi har varje vecka. Schemaläggarna var schyssta mot dem som ska skriva omtenta nästa vecka, antar jag. Vi har haft en snabbkurs i farmakologi de senaste veckorna och jag började sakna matematiken igen efter att hålla på med grafer och formler för hur läkemedel absorberas och elimineras. Jag gillar matte så länge jag inte tvingas lära mig komplicerade samband på kort tid och skriva tentor där 30 % får mer än åtta poäng.

Jag passade på att boka in mig på venprovtagning, ett momement man behöver göra i kursen på en tid man själv väljer. Det gick bättre än förväntat. Jag är alltid lite skraj för praktiska moment, då jag är en teoretiker uti fingerspetsarna. Huvudet i det blå och tummen mitt i handen, det är en ganska bra beskrivning av mig. Efter att ha övat på att sticka i en gummiarm tre gånger så vågade jag mig på att pröva på en klasskompis. Jag lyckades rätt bra. Sedan blev jag också stucken själv. Till och med två gånger. Eftersom jag har sprungit mycket ha jag fått stora tydliga vener som är lätta för nybörjare att se.

Jag ska försöka muntra upp mig så att jag kan skriva något roligare. Hoppas det blir bättre med tiden. Tiden går ju inte bakåt i alla fall. Det är ett plus.

Jag tror att våren kommer snart

Nu kommer det som ni alla har väntat på: hur det gick på labben. Labbet exploderade inte. Det gick helt okej faktiskt. Att jag sedan fick ägna en massa tid åt att sitta och lista ut hur man sökte i gendatabaser och skriva världens tråkigaste labbrapport var en annan femma. Det kändes ineffektivt i kunskap per timme att sitta och jämföra 170 "bokstäver" långa sekvenser från en muterad gen med den riktiga genen och försöka se var någonstans en "bokstav" bytts ut mot en annan. Men nu är jag klar med det i alla fall.

Jag har haft ont i huvudet eller nacken nästan varje dag den här veckan. Dessutom är jag väldigt hungrig hela tiden. Jag funderade på om jag har ätit för lite. Jag började cykla de fem kilometrarna fram och tillbaka till campus US igen efter att det slutade vara halt på cykelbanan, men jag har inte ätit större portioner. Dock kom jag fram till att det rör sig om någon sorts mild förkylning, så jag får väl vila lite mer och hoppas att det går över. Frågan är bara när jag ska hinna det. Jag ska se på spex idag och sedan skriva manus hela helgen. Men det är ju inte så fysiskt ansträngande så det ska nog gå.

Förutom detta så har det klassiska februarihumöret infunnit sig. Jag har känt mig lite nere hela veckan. Om jag är nedstämd över att känna mig ensam på alla hjärtans dag? Nej, det är inte så farligt. Visst, jag har ingen pojkvän i år heller, men jag har mig själv att skylla. Jag har komplex för mig själv och vågar inte visa att jag är intresserad av någon, och är någon intresserad av mig utan att känna mig så blir jag misstänksam. Vad har du för evidens som stödjer det påståendet? Vet du verkligen vem jag är? Jag är skeptisk till att du förstår att jag är en konstig nörd. Om du inte har stalkat sönder min blogg, för då tror jag dig. 

Det här inlägget var lite deppigt. Jag är medveten om att jag låter som en personifiering av färgen grå. Men så är det ibland i livet. Det vänder väl i takt med de längre ljusare dagarna och förhoppningsvis soligt väder.

Lite snö har väl aldrig stört mig

Februari är här. Jag är ute och springer i ett vackert vitt landskap, färgat av det första ordentliga snöfallet på hela vintern. Snöflingorna yr omkring mig och träffar mig i ansiktet som små kalla stänk. Mina fötter får kämpa extra mycket i snömodden som plogbilen ännu inte hunnit skyffla undan. Jag måste säga att det var en utmanande att springa i detta väder. Hade jag känt mig omotiverad så hade det varit svårt att orka kämpa sig runt min runda i den tungsprungna snön. Men, jag ville få bort den dåsiga känslan i hjärnan, och efteråt så känner jag mig alert och fokuserad igen.

Jag började springa mycket igen under år 2018. Tidigare var jag en elitlöpare som resten av min familj, men jag var inte beredd att offra den tid som krävdes för att fortsätta vara på elitnivå som vuxen. Men jag försöker springa helst fem gånger i veckan, dels för hälsans skull och för att det känns som om jag tänker långsammare och mindre fokuserat annars. Ibland får jag dock hoppa över för att jag har annat för mig (typ skriva spexmanus). Ja, jag vet att jag kan ge intrycket av att vara som en pulveriserad torrboll, men jag är inte så tråkig som jag verkar. Jag har humor, jag lovar.

Något annat jag har fått höra är att jag skulle uppfattas som en hårding med ett hjärta av is. Det är långtifrån vad jag själv tycker att jag är. Men jag förstår det, för jag har sett mig själv på kort och häpnat över den iskalla blick som jag får i situationer när jag känner mig blyg. Kanske är det jag som undermedvetet avvisar alla andra innan de har möjlighet att avvisa mig. För när jag lär känna folk och det visar sig att de inte har som hobby att hitta på olika sätt att bryta ner andra människor, då brukar jag öppna upp mig så småningom.

På tal om annat så sitter jag nu och läser carcinogenes (uppkomst av cancer). Jag tycker personligen att det är tråkigt att lära mig hur processer sker på molekylnivå i femton olika steg, fast jag märker ju att det är bra att veta nu när jag läser om sjukdomar. Det är intressant att förstå att olika sjukdomar uppstår för att det går fel på de olika stegen.

Den här veckan ska jag också ta mig till ett labb och göra lite undersökningar på cancerceller. Vi får se hur det går för mig med min teoretiska läggning. Om labbet exploderade eller inte får ni veta i nästa inlägg.