Depp

Jag vaknar upp en grå morgon, nästan den mörkaste dagen på året. Jag har sovit dåligt och känner mig tung i huvudet, ungefär som om jag hade varit på fest dagen innan. Grått väder, ingenting att se fram emot i livet, en obesvarad gammal kärlek som gjort sig påmind, en känsla av generell ensamhet och det är en månad kvar tills skolan börjar. Vilken underbar dag.

När jag var liten trodde jag att jag skulle bli en enstöring när jag blev stor. Det fanns väl ingen som kunde tycka om en sån konstig människa som jag. Den rädslan minskade med tiden, och jag vill inte vara någon enstöring längre, men jag är ledsen för det är ingen tajming just nu att vara social. Klassen har tenta-p och spexet håller inte på. Jag vill börja med någon ny hobby, men det går inte riktigt såhär precis innan jul. Typiskt.

För en månad sedan så började jag med dejtingappar. Det fanns två anledningar till det. För det ena ville jag komma över den här människan som fastnat i min hjärna någon gång. Han gav mig tillbaka livsglädjen när jag var deprimerad och fick mig att tro att jag var värd något, men det sa jag aldrig så han tyckte bara jag var en idiot hela tiden. För det andra så ville jag träffa någon som gillade mig för en gångs skull. Så nu sitter jag och chattar och gör antagligen bort mig utan att veta det. Men jag får idéer till saker att göra. Nästan alla jag har pratat med spelar rollspel eller är gamers, det är tydligen såna som gillar mig, så jag kanske ska ta och börja med rollspel. Brädspel spelade jag ett tag när jag gick på IT, det var rätt kul.

Så vad gör jag? Jag sitter i en stuga utanför Köping och plinkar lite på en gitarr. Jag kan inte spela, men jag skulle vilja lära mig. Dagarna går ändå rätt fort, och jag hoppas komma ur den här deppen snart. Julen kommer i alla fall, då händer det något. Sen får jag se vad jag ska hitta på fram till 20 januari. Jag kanske ska vara knäpp i huvudet och skriva omtenta i matte. Vem vet. Livet blir ju inte roligare om man inte gör något åt det.

Sånt är livet

Hur lång tid ska det ta tills jag slutar tänka på vilken dag det är? Hur många dagar det är kvar tills jag kan återgå till mitt liv som student igen? Jag känner en slags hemlängtan till vardagslivet då jag går på föreläsningar och går och köper en kaffe och sätter mig och läser i biblioteket. Jag fick en ledig dag, och jag åkte till US för jag ville ha lite sällskap. Ironin var slående. Få i klassen är där, men jag är där som inte pluggar just nu.

Hur är det man gör när man har kul? Jag fattar inte hur jag gjorde förut. Jag har bra fantasi, jag sysselsätter mig med att tänka ut hypotetiska scenarion tills jag håller på att bli knäpp. Det är därför jag inte står ut med att vara ledig. Om den första grejen är sann så kanske den andra grejen är sann och då kanske en tredje grej kommer att hända som kommer leda till en fjärde grej och då kanske en femte och en sjätte grej händer. Så har jag den fula ovanan att ha imaginära pojkvänner som jag inbillar mig tycker om mig, och så brister illusionen någon gång när jag träffar dem i verkligheten och jag inser att jag är forever alone egentligen.

Vad gör man när man är forever alone? Jo, för att måla upp en ännu sorgligare bild av mig själv så är jag och arbetar på en lördag på ett äldreboende. Jag känner mig ganska ny i kläderna, det var en rörig dag, men tiden flög fram. Var är nycklarna någonstans? Vart bodde den här tanten nu igen? Jag misstänker att jag inte är som gjord för yrket, jag som är en analytiskt lagd virrhjärna, men det är bra att utveckla sina svagare sidor.

Men jag längtar efter någonting. Jag vill vara busig och skojig och tycka att det finns någonting att se fram emot i livet. Min sociala fobi försvann, och plötsligt fattade jag att människor inte skulle behandla mig så illa om jag ville vara med. Så nu har mängden sms på messenger skjutit i höjden. Det gör ändå mycket, det där, att ha någon att dela med sig av vad som händer i livet.

Jag är ute och reser

Nu har jag flytt från ett grått tråkigt Sverige till... ett grått mulet England. Jag sitter på British Library i London och skriver. I fredags tog jag planet dit från Skavsta. Jag är alltid lite nervös för att åka flygplan, för om det kraschar så dör man garanterat. Men jag blir lite lugnare när jag ser flygvärdinnor och påminns om att vissa faktiskt jobbar på flygplan. Då kan det inte vara så farligt.

Det var inte lätt att hitta i London. Det finns många gator, och kartan är inte passad på mobilappen. Man skulle behöva vara proffs på sprintorientering för att hitta rätt. Vi irrade omkring rätt mycket och gick säkert över en mil igår. Jag gick åt fel håll på Oxford Street tre gånger när jag gick ut ur butiker.

Vad har jag gjort här då? Jo, gått omkring och turistat. Jag ville testa på publivet som England är känt för, så igår kväll var jag ute och åt en mastig paj och drack öl. Det verkar rätt trevligt.

Det var en bra paus från mitt extrajobb, som jag fick vara på upplärning på den här veckan. Jag jobbar på ett vårdboende. Det finns ju roligare saker att göra än att titta på när en undersköterska jobbar, men det är så man måste göra för att lära sig. Jobbet är att gå och knacka på hos vårdtagare enligt ett schema och ge dem den hjälpen de har beställt. Det verkar ganska så kul ändå, bara jag får komma igång och jobba själv.

Men det går fortfarande lite långsamt. Livet är inte kul utan dig. Jag hoppas det blir bättre snart. Jag vill hålla mig sysselsatt så tycker jag det känns bättre.