Världens mest intensiva vecka har just passerat förbi. Jag var upptagen sex kvällar. Holgerspexet drog igång, men arbetsbelastningen visade sig vara lägre än vad jag trott. Mina två år i dekoren har fått mig att koppla månaden innan premiären till att arbeta 30-40 timmar i veckan på Forumteatern. Teknikgruppen jobbar mest på helgen. Visserligen från tidigt på morgonen till sent på kvällen, men det är möjligt att göra något annat än spex. Vilket jag gjorde. Alla andra jag känner verkar tycka att den här tiden på året är utmärkt att hitta på saker.
Tisdag: var på Vikbolandet hela dagen och övade samtalsteknik med en riktig patient. Gyckelträning med fejkisarna på kvällen.
Onsdag: Umgås med min basgrupp.
Torsdag: Vara på sittning med klassen.
Fredag: Syrianskt bröllop.
Lördag: Gå upp klockan elva, vara bakis halva dagen och åka tillbaka till Linköping på kvällen.
Söndag: Vara på Forumteatern 9 - 20. Jobba med ljudeffekter på förmiddagen, genomföra första övningsföreställningen på eftermiddagen.
Kanske var det därför jag var så slut idag. Jag tycker om att ha saker att göra, men den här nivån är för mycket för mig. Under en normal vecka, då jag inte har en massa uppdrag att göra, skulle jag föredra att göra något två kvällar i veckan och kanske en dag i helgen. Jag behöver någon dag då jag bara kan sätta mig ner i en timme och ta det lugnt.
Det mest speciella jag upplevde var i alla fall bröllopet. Jag tyckte först att det var fåfängt att vara ledig från skolan en hel dag för att göra en håruppsättning, men när jag väl var där så var det kul att klä upp sig riktigt ordentligt. Jag har aldrig ansträngt mig så mycket i hela mitt liv för att se fin ut. Jag brukade alltid säga att jag inte bryr mig om utseendet, vilket stämmer på det sättet att jag inte tycker att mitt värde beror på om folk tycker att jag är snygg. Hur bra en bok är beror inte på hur omslaget ser ut och så tycker jag det är med människor också. Jag måste ändå erkänna att det är kul att se fin ut, även fast jag inte är ute efter att bli vald eller bortvald på grund av det.
Ceremonin i kyrkan var något annorlunda då det var en ortodox kristen kyrka. Prästerna sjöng sina böner på något okänt språk. Eftersom min mammas sambos dotter var svensk så fanns det även en präst som talade svenska, så jag förstod en del av vad som sades. Vissa av sakerna han sa gjorde ont i den feministiska sidan av mig (typ att kvinnan ska underordna sig mannen, aldrig klaga och vara lika tillgiven och mild som turturduvan).
Det var i alla fall en riktig fest som följde sedan, med både pyroteknik och glitterregn. Själva middagen tog aldrig slut. Hela tiden kom servitörerna in med den ena smårätten efter den andra. Min släkt som ätit sig nästan mätta på förrätten fick sitta med våra fulla magar och trycka i oss tre rätter till. Vi visste inte på förhand hur många rätter det skulle komma, så det var en liten överraskning att det var så mycket mat. Hungrig var jag verkligen inte när jag gick hem vid tvåtiden.
Som sagt, det var en intressant upplevelse. Ett svenskt bröllop skulle kännas väldigt stelt i jämförelse. Jag vet inte om jag själv någonsin kommer gifta mig, men i så fall lär det dröja länge. När jag var fjorton hade jag en uppgift i skolan där man skulle skriva om hur man trodde att ens liv skulle vara om tio år. Jag hade skrivit att jag skulle plugga till läkare och bo ensam för att jag inte kunde begripa hur någon kille skulle kunna bli kär i mig. Istället skulle jag spara pengar för att få råd med en katt så att jag kunde få sällskap. Även om mitt självförtroende har stigit sen dess så känns det som om katten är det som ligger närmast verkligheten just nu. Om jag nu inte får ett ryck och vågar ta en risk, som jag får ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar