Dåliga nyheter

Jag önskar att jag hade något bättre att skriva om än sjukdomar och död och sorg. Det har jag tyvärr inte. För bara drygt en månad efter att min faster gick bort alldeles för tidigt så har min mammas särbo också dött, helt oväntat. Dysterheten har sänkt sig över familjen som ett tjockt svart täcke.

Så jag gick inte upp och lärde mig hur man kollar i mikroskop klockan 07:45 på torsdagsmorgonen. Jag satt inte i biblioteket och läste på om replikation av DNA. Gick inte på basgruppsmöte och pratade om celldelning. Åkte aldrig iväg med Holgerspexet till en herrgård i Småland på helgen. Jag åkte hem för att stötta familjen. Sen satt vi och mådde dåligt tillsammans.

Det här var inte det muntraste jag någonsin har skrivit, men för att säga någonting positivt har jag i alla fall kommit in i studierna. Det kändes skönt att vara tillbaka idag. Jag har lärt mig en massa intressanta saker som jag ska ta upp i ett senare gladare inlägg. Det var allt jag hade att säga just nu.

Veckan

Förra helgen tillbringade jag på Holgerspexets höstkickoff. Något som var lika roligt och galet som förra året. Leka hela dagen, öva på att sjunga en punchvisa flerstämmigt, ha sittning med massor av underhållning ... och diska mitt i natten. Vill ni veta fler detaljer, gå med i Holgerspexet och upptäck själva.

Sen så drog jag på mig en rejäl förkylning. Den senaste veckan har jag tillbringat med att ligga i sängen, dricka tiotals koppar te med ingefära och citron, läsa (när jag hade energi), och se på film (när jag inte hade energi). Då mina korridorgrannar skulle springa SM i orientering i helgen hade jag ingen lust att gå omkring och sprida virus, så jag höll mig isolerad på mitt rum. Ganska långtråkigt, tyckte jag, och googlade upp alla huskurer jag kunde hitta.

Idag vaknade jag upp med en känsla av att vara friskare, vilket var en lättnad. Jag kan snart komma tillbaka till mitt vanliga vardagsliv och vara lite mer social igen. Ska bli skönt, jag är rätt trött på det här vid det här laget.

Det spricker upp

Äntligen, äntligen börjar molntäcket som legat över mig så länge att spricka upp. Solen börjar leta sig fram bakom bitar av blå himmel och jag börjar tro på att den ska stanna. Att värmen och ljuset ska återvända. För nu kan jag se hur isen smälter. Det går sakta, men bit för bit så släpper den greppet om mig, omvandlas till vatten som strömmar och forsar, fritt och fullt av energi.

Den här helgen har jag inte gjort så mycket. Jag har haft någon form av förkylning, eventuellt allergi. Detta gjorde att jag inte sprang någon av de tre tävlingar som jag hade anmält mig till. Men det känns som om den är på väg bort nu.

Jag har haft mycket att göra i skolan så jag orkar inte skriva så mycket, så jag uppdaterar och skriver något ordentligt inlägg när jag orkar.

Träningsdag

Idag var jag med på en träningsdag med min klubb. Först var vi ute och sprang en orienteringsbana i par. Det gick väl bra, förutom att min grupp inte förstod instruktionerna och fick springa en extra slinga. Man skulle tydligen börja med att springa till tredje kontrollen, och sedan springa till mål, vända på kartan och springa en annan bana, sedan vända på kartan igen och springa färdigt den första banan. Min grupp glömde vända kartan i början, så vi fick springa två kilometer extra.

Efter träningen åt vi, pratade om nästa säsong och spelade innebandy. Jag har aldrig varit bra på bollsporter, men idag gick det faktiskt bra för att vara mig. Jag vågade ta plats på planen, vågade försöka ta bollen från motståndarna och kände mig inte som att jag skulle bli utkastad från planen när jag gjorde misstag. Det var kul att spela då, när man känner sig delaktig i spelet.