Vad djupt jag skriver nuförtiden. Jag är nästan tillbaka på samma nivå som bloggen var på när jag startade den. Det är väl så det blir när jag har en massa saker som jag tänker på som jag tycker är personliga att prata om. Det passar inte att berätta för någon jag känner halvbra, så jag håller det inom mig och så läcker det ut i andra kanaler. Min blogg och allt annat konstnärligt som jag kan tänkas syssla med blir alltid nerlusat med mina känslor. Men, jag ska låta bli att skriva kryptiska saker som riktar sig till specifika personer. Det verkar som om det gör mer skada än nytta. Jag får väl bita i det sura äpplet och säga något begripligt istället.
Som vanligt har jag fullt upp i oktober. Jag fyllde år och som vanligt hade jag nästan inte tid att fira min födelsedag. Den magiska känslan jag hade när jag var barn, när födelsedagen var det bästa som fanns, den är borta nu. Det känns som en vanlig dag. Men mamma kom ner och bjöd mig på middag, så lite fick jag fira i alla fall. Pappa kom inte för han har fått TBE och är jättesjuk. Släktens hälsa är inte direkt på topp det här året om man säger så. Min faster dog av cancer, mammas sambo dog av problem med cirkulationen, min mormor har fått svårt med minnet och nu är pappa sjukskriven i två månader. 2018 kommer jag minnas som sjukdomsåret.
Själv så har jag ett packat schema. Det är därför jag inte skriver så ofta. Jag hamnar nu i en situation jag aldrig har hamnat i förut: jag måste prioritera bort sociala aktiviteter för att jag har så många olika saker på gång. Det betyder att jag har lyckats med det som var min plan förra året. Jag ville vara med i en gemenskap, för mitt huvudsakliga sociala nätverk föll sönder på grund av dubbla samtidiga triangeldraman. Nu har jag fått jättemånga nya vänner som dessutom tycker om att göra sånt som jag gillar. Så jag är nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar