söndag 5 oktober 2014

Tjurruset 2014 - tuffaste terrängloppet någonsin?

Idag sprang jag Tjurruset. För er som inte vet vad det är, så är det ett tufft terränglopp som inte liknar någonting annat. Istället för att springa på vanliga stigar tar man sig fram genom leriga diken, träsk, stora uppförsbackar och till och med vatten. Dessutom finns hinder som arrangörerna har placerat ut, som bockar som man ska ta sig över. Loppet kan därför sägas vara väldigt utmanande.

Kilometer 1: Löpning över en äng och in på småstigar i skogen. Här gick det bra för mig. Jag ledde loppet i starten och jag och en annan kvinna drog snabbt ifrån alla andra.

Kilometer 2: Fortsatt löpning på småstigar. Det var lerigt och smalt, men jag är van. Jag är ju ändå orienterare. Ändå fick jag en chock när man senare skulle passera en å, kanske fem meter bred. Vattnet var svart och jag såg inte hur djupt det var, men jag uppskattade att det var till knäna. Så jag kastade mig i, och upptäckte förvånat att jag hade haft fel. Jag stod med vatten ända upp till axlarna. Och det var kallt. Kylan kröp in i kroppen medan jag simmade över och när jag skulle fortsätta springa kände jag mig alldeles tung. Kroppen var alldeles nerkyld och chockad av temperaturförändringen. Jag släpade mig uppför en uppförsbacke med stumma ben bara för att mötas av ännu en vattenpassage. Men den här gången var det faktiskt bara upp till knäna.

Kilometer 3: Vidare in genom skogen. Jag passerade en blöt mosse som blivit geggig då andra klasser hade sprungit före mig. Genom att hålla mig i grenar från träd som växte på sidan undvek jag att glida för långt ner i leran.

Kilometer 4: Uppför en stor backe, där jag kände mig ganska seg, nerför igen - och så uppför en annan backe.

Kilometer 5: En stor uppförsbacke som kändes ganska tung, sedan löpning på småstigar uppe på toppen på ett berg. Terrängen var väldigt fin och det kändes lätt och skönt att springa. Det var öppen tallskog, vitmossa på marken och klipphällar. Sådant är jag van vid efter att ha orienterat och det kändes bra för mig.

Kilometer 6: En passage genom ett träsk som efter loppet dagen innan hade förvandlats till en jättestor lerpöl. Man sjönk ner till knäna och fick slita för att dra upp fötterna om man satte foten på fel ställe. Jag tittade noga var det fanns tuvor och rötter att sätta fötterna på, hade snitseln som visade banan att hålla mig i och tog mig igenom. När jag kom fram hade den blå färgen på mina byxor ersatts av grå geggafärg, som jag fick springa med resten av kilometern på småstigar i skogen med ganska stark kupering.

Kilometer 7: Den här kilometern tyckte jag om. Stora, breda stigar, inte särskilt mycket backar, inga mossar, inga vattenhål. Detta var den mest lättsprungna delen av banan.

Kilometer 8: Här fick man hoppa nerför ett stup, ta sig över ett lerigt dike och springa över en plöjd åker med hinder utplacerade. Det leriga diket var klart värst (det är bild nummer 2, fast efter att några tusen personer passerat dagen innan mig). Man gled ner i leran på kanten, hamnade i lerigt vatten ner till midjan och fick krafsa med händerna och fötterna i geggan för att komma upp. Och inte nog med att man skulle över diket, man skulle tillbaka till andra sidan igen och fick passera det ännu en gång, för att sedan halka sig fram över den plöjda åkern och försvinna in i skogen.


Kilometer 9: Slutet närmar sig, men det är inte över än. Här skulle man springa 150 meter i ett dike som var fyllt med vatten upp till axlarna. Geggigt vatten. Jag ville inte simma för jag frös så mycket då, så jag tog mig fram längs kanten. Underlaget nere i diket var ojämnt, ibland djupt och ibland grunt, och jag gled med fötterna i gyttjan. Fick en kallsup och stod och hostade medan publiken stod och hejade på sidan. Det gick inte fort, men på något sätt lyckades jag förflytta mig genom diket till en kant där jag kunde springa, nu lerig från topp till tå. Jag blev så glad över att inte vara kvar att jag sprang på riktigt fort.

Kilometer 10: Här var det riktigt tufft. Man skulle springa i vassen över en gammal sjöbotten. Jag hade lärt mig att man kan sjunka genom marken när som helst, så man måste hålla sig till kanten och det gjorde jag. Sedan kom det som man ser på bild 1 och 3. Ännu en passage där man behövde simma. Jag drog mig fram genom att ta tag i rötter på träd och grenar, och sedan fanns ett rep som arrangörerna hade satt ut som man kunde hålla sig i. Mycket publik stod där och hejade och det kändes bra. Det var uppmuntrande när man kämpade genom skiten. Efter det var det bara hinderbana kvar och sedan gick jag i mål på andraplats med tiden 55:05. Nöjd, men väldigt trött i kroppen, gick jag till duschen och tog av mig de blöta, leriga kläderna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar