fredag 19 september 2014

Flykt genom regnet - del 1


Detta är min novell Flykt genom regnet som jag skrev när jag var femton år.

Hon sprang över stadens gator, fram över den våta asfalten. Regnet öste ner över henne och fick hennes tunna sommarkläder att bli dyngsura på bara några ögonblick, hennes bara fötter slirade och gled på trottoarens ojämna kanter.

   Regnet rann ner över hennes ansikte, vatten strömmade i små rännilar från pannan ner i ögonen och skymde hennes sikt, men hon brydde sig inte. Hon sprang för sitt liv, för allt som hon höll kärt.

   Mörkret hade redan börjat sänka sig över staden och gatlyktorna tändes, men hon saktade inte ner på farten. Det långa, mörka håret klibbade fast på ryggen och hennes vita shorts var så våta att vatten droppade från dem för varje steg hon tog. Hon var så blöt att hon såg ut att ha badat och så kall att hon skakade, men trots att hon var så trött att hon bara ville stanna fortsatte hon att springa. Rädslan för att Han följde efter henne, att han skulle komma ikapp henne och ta fast henne var så stark att hon var beredd att göra vad som helst för att komma undan.

  Hon tittade bakom sig, stirrade oroligt genom ridån av regn som forsade från himlen för minst hundrade gången för att se om hon kunde skymta hans mörka gestalt någonstans i hennes närhet, men i det dunkla kvällsljuset var det svårt att urskilja skepnader eller skuggor och minsta lilla rörelse fick henne att rycka till. Hon såg någonting svart som kilade fram ur en häck och började genast öka farten innan det kom tillräckligt nära för att hon skulle kunna uppfatta att det bara var en katt.

  Lyktorna från en bil lyste upp vägen bakom henne och hon kände skräcken skjuta upp inom sig. Hon ökade takten och sprang allt hon orkade längs gatan medan hon kände paniken närma sig i takt med att bilen tog in på henne. Hon såg hur ljuset från framlyktorna blev starkare och hur hennes skugga blev allt längre i takt med att bilen kom närmare, hörde hur ljudet från motorn blev allt högre. Hon visste att hon inte hade en chans att komma undan om det var Han som satt i bilen, att hon inte hade en chans att fly. Om det verkligen var Han som kom körande längs gatan under denna mörka, regniga kväll då ovädret hängde över staden så var det slut för hennes del.

  Hon tittade på det avlånga, smala jacket på hennes högra arm där han hade skurit henne med sin kniv för bara några timmar sedan. Det hade slutat blöda nu, men fortfarande sved och smärtade det när hon lyfte armen. Hon mindes med en rysning hur nära det hade varit att hon inte hade kommit undan, vilken oerhörd tur hon hade haft. Om hon inte hade distraherat honom genom att visa honom fotot hade hon aldrig lyckats fly från honom.

Och hon visste att om han hittade henne nu skulle han aldrig låta henne komma undan igen.



Bilen var nu så nära att hon kände hur vattnet från vattenpölarna som bilens hjul körde igenom stänkte upp på hennes underben. Hon greps omedelbart av panik, rusade in genom en trädgård och sprang in i den mörka skogen på trädgårdens andra sida.

  Hon snavade på en rot, föll ner på den våta marken och slog smalbenet rätt i en vass sten. Smärtan skar till när hennes ben drogs med i fallet och gled en liten bit över stenen så att huden skavdes av.

  Hon reste sig försiktigt upp, stönade till när hon kände hur blodet började rinna nerför den avskavda huden och haltade så snabbt hon kunde framåt, in mot skogen. Grenar träffade henne i ansiktet och hon fick dess stickiga barr och blad på sig, men ändå arbetade hon hårt med att ta sig fram mellan de mörka träden. Några gånger fastnade hennes toviga, blöta hår i grenarna och hon fick arbeta med sina stelfrusna fingrar i mörkret i flera minuter för att få loss det.

  Hon tittade bakom sig för att se om någon från bilen följde efter henne, men hon såg ingen. Det var trots allt inte så stor risk att det var Han som hade kört bilen, det var mycket troligare att det var en helt annan bil, men hon var så rädd att hon inte tänkte logiskt. Hon flydde fortfarande från honom.

  Hon tänkte på hur hon hade lekt med honom när hon var liten, hur de hade suttit tillsammans i trädgården och skrattat medan solen lyste över dem. Hennes mamma brukade vara så stolt över hur bra de höll sams, att de var så snälla och hjälpsamma mot varandra och aldrig bråkade eller retades.

  Hon mindes hur han alltid hade hjälpt henne och tröstat henne när hon haft det svårt, att han alltid hade stått på hennes sida. Det hade varit en lycklig tid och hon hade varit både glad och stolt över sin tvillingbror. Han hade varit hennes bästa vän och hon hade aldrig kunnat tänka sig att han någonsin skulle göra henne något ont. Men det hade varit då, medan hon fortfarande var ett litet barn som inte visste någonting om världen och livet och medan hon ännu inte visste att brodern skulle försvinna ur hennes liv för att inte komma tillbaka på mycket länge.



Då berättelsen var väldigt lång har jag delat upp den i tre delar. Fortsättning följer i nästa inlägg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar